Liten och Friheten

En känsla av att man är liten. Minst i världen. Pytteliten. Som man känner ibland.
Eller en känsla av att man är fri. Man cyklar på en landsväg ute i ingenstans, i solsken, mellan rapsfält. Två ytterligheter möts.

Så småningom lär sig Liten att cykla. Det går trögt i början men det går. Sakta men säkert.

Friheten lär (sig) att känna litenheten.

Tillsammans blir de en enhet. De är starka, styrkta av varandra. Men... De är en saga. En dikt, inte verklighet. Ty, verkligheten ger dem ej en chans. De krossas direkt. Som ett minne av sagan, som för att lura verkligheten, är de inom oss ibland. De får oss att känna dem. Uppleva dem korta stunder.

Sådana var de, Perla och Caesar. De fanns inte, finns inte... Förutom här. I nuet.

Caesar var liten. Han var så liten att han knappt syntes. Faktiskt var det ingen som hade sett Caesar alls. Tills Perla såg honom. Hon virvlade fram men såg något i ögonvrån. En liten prick. Hon vände sig mot pricken och tittade noga. En människa dök upp. Caesar.

Caesar var smått avundsjuk på Perlas framfart. Tänk att få synas sådär? De trivdes ihop. Perla lärde Caesar att virvla. Caesar lärde Perla att se. Se de små sakerna bra.

Kärleken kom emellan dem. Likt cement kletade kärleken ihop Perla och Caesar. De satt fast men helt frivilligt. De älskade. Kärleken som band dem var stark.

En olycka. Perla dog. Död. Hon hängde livlös i kärlekens nät. Sorgen var en bottenlös sjö. En svart, bottenlös sjö. Caesar simmade. Han höll sig nätt och jämnt över ytan. En gång var han nära land men vände. Stranden såg så öde och tom ut...

En dag slutade Caesar att simma. Han sjönk ner i sorgens svarta vatten och eftersom sjön var bottenlös, sjunker han än idag.

Skriven av: Stacy