Liten stor tanke

-Dags att stiga upp försent igen.
Det sa väckarklockan imorse när jag såg på den, den hånlog. Min väckarklocka är nämligen Kalle Anka som går att snooza hur många gånger som helst. Är det verkligen meningen att jag ska försvara min rätt att existera, genom att kämpa varje dag med mitt inre om att hitta ett syfte med min tillvaro. Ja så att jag inte helt spontant bara kollapsar, faller ihop som en säck potatis.
Jag förstår att man inte kan sväva bland molnen varje dag, att alla ens dagar inte kan vara soliga ackompanjerade av paraplydrinkar. I verkligheten hör man inte musik för jämnan som i filmerna, det vet jag. Men nog kan mina dagar var lite ljusare ändå. Om det finns ett recept om hur man går tillväga i detta liv, ge den till mig, håll mig inte på sträckbänken. Jag ler ofta och försöker ha en postiv syn på livet som helhet. Jag har vid det här laget tagit mig genom tonåren relativt oskadd. Det är så här att jag nu kommit till den åldern att jag har börjat att romantisera över den perioden i mitt liv. Ack så underbar den var så full av liv och nya upptäckter.Men missförstå mig rätt, mitt liv går inte på gamla hjulspår. Men jag har inte hittat vägen än. Kanske är det för mig som för fisken, den lever i oceanen men ser den inte, och letar därefter febrilt efter den.
Vad var det jag var någonstans? Ja just det ja ska stiga upp, hoppa in i duschen, äta frukost och lunka iväg till jobbet med en taskig ursäkt om att det var den dåliga sömnen man fick och inte det tråkiga arbetet som fick en att försova sig igen. Snart skickar de mig till läkaren i tron att jag lider av någon art av narkolepsi. Ointresse skulle diagnosen bli, det finns inte mycket medicin emot det inte. Någon energi driyck kanske?
Se inte ned på mig, se på dig själv och rannsaka dig därefter, så att du inte kastar sten i glashus.

Författare:

Publicerat

Dela: