Liv?


Jag har läst lite av era berättelser här på novell.nu och jag skulle vilja berätta eller rättare sagt skriva min historia, den är säkert inte unik men jag vill väcka en tanke.

Min far var närmare 39 när jag föddes men jag är inget ”sladdbarn” utan det vart bara så. Under min hela uppväxt hade jag det bra. Men jag fick lära mig att pojkar inte gråter och att man huvudtaget inte visar känslor offentligt och att barn ska ses men inte höras, m.a.o. ingen lyssnade när jag ville säga något. Att alltid vara artig och hjälpa de svaga och aldrig höja handen mot en kvinna. Ja de sista är bra men det föregående då? Nåväl jag kom upp i tonåren och började få just känslor, kärlek, abstinens, oro, trötthet, euforisk lycka osv. osv. Typiskt tonårs problem. En dag händer det som jag aldrig fick lära mig

Min flickvän gör slut, jag är fjorton år och jag känner mig tom, sviken, arg OCH ledsen, men jag har ingen att prata med. Inför sina vänner var man tuff. – Äh! Hon var ju inget att ha eller – Fan så boring hon va! Jo hej ni, vem var boring? Gissa? Efter en tid förträngde jag mina känslor genom att intala mig att jag skulle lägga ner tid och energi i skolan och idrotten och inte i tossiga flickor utan vänta på kvinnor istället. Patetiskt! Men mina föräldrar var stolta och klasskamrater kunde få höra ”varför är inte du lika snäll och duktig som Peter” av SINA föräldrar hur kul var det?
OK! Jag gick ut skolan med 4,8 i betyg (svenskan drog ner. hehe) Min mor dog vid den här tiden och på begravningen fanns det två stycken som inte fällde en tår eller visade minsta sorg. Ja just det! maken och sonen.
Jag gick naturvetenskaplig linje och fick riktigt bra betyg också där, men jag avhöll mig fortfarande från flickor, alltså förhållande. One night var ju ok. Jag hade börjat dominera väldigt mycket i klassen och bestämde allt, om någon sa emot mig, var jag inte sen att manipulera resten av klassen till min fördel.
Jag gjorde lumpen som fjälljägare och var kompanibefäl, vilket passade mig. Att få ge order och tillrätta visa… och straffa! var som att ge ett barn godis. Det var där i armen som jag fysiskt tvingade en annan person att göra som jag ville och jag kände ingen ånger efteråt.

Jag fick jobb på ett läkemedelsföretag och gjorde bra ifrån mig och fick snart ansvar för min avdelning, eller ska jag kalla det för min diktatur. Det kom klagomål mot mig ganska snart och min chef tog in mig för enskilt samtal. Jag letade snart reda på vilka som hade klagat och började systematiskt trakassera dessa. Kände ingen ånger. Ja jag fick sparken (uppsägning på egen begäran, som det så fint heter) när det äntligen uppdagades att det var jag som låg bakom många andras misslyckande. Men jag fick bra vitsord. Jag startade en egen firma och började med privat import av bilar. Jag var nu runt 26. Jag gick mer och mer ut, var ganska känd på krogen både som givmild och tuff. En kväll träffade jag på en gammal jobbkamrat från läkemedelsföretaget som började käfta om att det var rätt åt mig att jag fick sparken, han fattade att jag inte hade berättat sanningen och nu ville han hämnas. Jag sa inget eller visa någon reaktion alls, men jag höll ögonen på honom hela kvällen. När jag såg att han gick, ursäktade jag mig inför mitt sällskap med att jag skulle besöka på toaletten. Jag misshandlade killen så att han fick ligga i respirator över fjorton dagar. Dom: ett åt och sju månader. När jag kom ut ville ingen kännas vid mig (skulle inte jag heller) men jag hade ingen förståelse för det, utan jag fortsatt och sökte mig till andra kretsar där pengar och tuffa grabbar finns. När jag fyllde 37 hade jag avtjänat mitt tredje fängelsestraff. Av tio år var jag sammanlagt ute i frihet mindre än fyra år.

Nu sitter jag inne igen (rattfylla, öppen anstalt), 39 år (ni fattar ironin) ensam, arbetslös, trött och fattig. Tänk om jag hade fått tröst, kramar och någon som lyssnat, då kanske jag hade varit lite normalare. Jag vet att man inte kan skylla sina misstag på andra, men jag undrar ändå.

Visst ja! Jag spottade på min fars del av mina föräldrars grav och jag log. (löjligt kanske)
Krama era barn, låt dem gråta och lyssna på deras pladder, de kanske har något att säga.

Peter

Författare:

Publicerat

Dela: