Publicerat
Kategori: Novell

Livet på Chicago Hope

Livet på Chicago Hope

Det är en gråmulen måndags morgon i Chicago. Jeffrey Geiger en av läkarna på Chicago Hope står vid sitt skåp i omklädningsrummet. Han hänger in jackan och byter om till dom ljusblå operationskläderna, samtidigt som han slänger en blick på det digitala armbands uret. Han ser att han bara har en kvart på sig.
- Jäklar, där rök morgon kaffet, muttrar han för sig själv och börjar gå mot hissarna.
I hissen möter han Billy.
- Tjena, vart är du på väg, undrar Billy.
- Jag har en By-pass om tio minuter och du, svarar Jeffrey och trycker med pekfingret på knappen till källarplan.
Billy rycker lite på axlarna innan han svarar.
- Jag ska hjälpa Mickey med ett hjärtbyte.
När hissen stannar skiljs dom åt. Jeffrey skyndar mot förrummet, där Aaron redan står och skrubbar sig. Han nickar åt Jeffrey som gör samma sak. Camille en av operationssköterskorna, hjälper dom på med handskarna. Jeffrey går fram till bordet. Han ser mot narkosläkaren, som med en kort nick bekräftar att patienten sover. Aaron ställer sig mitt emot och börjar diskutera med Jeffrey hur han tycker att snittet ska läggas.
- Vad säger du om ett Kochersnitt?
Jeffrey står tyst ett tag innan han svarar.
- Nej, jag tror att lateralasnittet blir bättre, svarar Jeffrey och ber om skalpellen.
Camille ger honom kniven. Jeffrey trycker med stor försiktighet knivbladet mot huden och lägger snittet i bröstbenets sternotomi . Medan Jeffrey arbetar med hjärtat snittar Aaron upp patientens högra ben, för att ta venmaterial från rosenådern. Jeffrey dissikerar visslande den ena av mammiaartärerna på bröstkorgväggens insida. Därefter öppnar han hjärtsäcken så att hjärtat ligger frilagt. Han säger åt Dick (narkosläkaren) att koppla in hjärtlungmaskinen, som från och med nu får ta över cirkulationen. När blodcirkulationen till hjärtat är avstängd görs en cardioplegi . Hjärtat har nu slutat att slå och blir helt stilla.
Genom att titta på en röntgenfilm kan Jeffrey känna kranskärlens förgreningar och utseende och vet därmed var förträngningarna sitter. De förträngda kranskärlsgrenarna letas upp på hjärtats yta.
- Kniv, säger Jeffrey samtidigt som han vinkar åt Billy att komma in.
- Här går det alla tiders ser jag, skrattar Billy.
Jeffrey ler och öppnar kärlet precis nedanför trängningen han ber om en sax och vidgar med lätta fingrar öppningen.
- Hur gick hjärtbytet, frågar han och får en nål och en tunn nylontråd av Camille.
- Patienten levde i alla fall när vi lämnade honom, flinar Billy. Ska jag ta över ett tag?
Jeffrey nickar och lämnar över till Billy som sätter igång att sy dit venerna som Aaron tog från benet. Han sträcker på sig och gäspar lite.
- Är du trött, undrar Aaron.
Jeffrey skakar på huvudet och Aaron kan konstatera att Billy sytt dit alla vener.
- Sådärja, säger Billy. Om alla är redo kan vi öppna blocirkulationen igen.
Jeffrey sätter dit en sidoavklämningstång på stora kroppspulsådern, aorta, och stansar ett hål för varje nytt kärl. Till dessa hål syr Billy den andra, övre, änden på de nyinsatta venbitarna, graften . Mammariaartärerna får sitt blod från artärerna till armarna och behöver därför inte anslutas till aorta. Aaron och Jeffrey hjälps åt att värma upp patienten till hans normala kroppstemperatur. Dick kopplar ur hjärtlungmaskinen och Billy syr igen det sista.
- Ännu en lyckad by-pass är gjord, avslutar Aaron och går följd av sina kollegor mot dörren.
Camille ser till att patienten förs upp till IVA .
Jeffrey ser på väggklockan, att det är dags för lunch. Aaron, Billy och han själv gör sällskap till matsalen. Billy får syn på att Charles Dornberger, chefsöverläkaren på gynekologen sitter i den bakre delen av matsalen och styr efter att ha beställt stegen mot hans bord. Jeffrey och Aaron slår sig ner vid det runda bordet närmast dörren. Dom sitter och diskuterar dagens möte, när Steve McClintock även kallad Mickey kommer fram till deras bord.
- Tjena, får man slå sig ner?
Jeffrey nickar vänligt och flyttar in sin bricka lite. Aaron gör likadant.
- Vad tror ni det ska snackas om på mötet idag, säger Mickey och tuggar fundersamt på en brödskiva.
- Jag har hört att var och en ska få tillfälle att berätta för oss andra om en valfri operation som han/hon gjort, svarar Aaron.
Mickey nickar och gäspar lite.
- Jaha, säger han. Undrar hur många som har klantat till det den här gången, det är alltid lika roligt att höra.
Aaron ser gillande på honom.
- Det har du rätt i.
- Skulle ni tycka att det var lika roligt, om det var ni som klantat till det, undrar Jeffrey hetsigt.
- Ta det lugnt, jag skämtade ju bara, säger Mickey och byter smidigt samtalsämne. Hur gick er operation?
- Utmärkt, patienten lever i alla fall, svarar Jeffrey med ett skratt. Han slänger en blick på klockan och ser att det är dags att bryta upp.
- Kom igen nu, mötet kallar, säger Aaron glatt.
Dom reser sig och går ut genom matsalsdörrarna. Utanför stöter dom ihop med självaste David Morgenstern som är professor i ortopedi.
- Tjena, är ni på väg till rosensalen?
- Om du menar till mötet, är svaret ja, säger Mickey. Hur har dagen varit, mycket operationer?
David suckar.
- Jag kommer just från ett diskbråck.
Kirurgerna pratar vidare om olika operationer och operationsmetoder medan dom går mot rosensalen. När dom kommer fram ser dom att nästan alla är där. Det är bara kirurgens chefsöverläkare Kent O’Donnell som inte har dykt upp. Phillip Watters, thorax chefsöverläkare vinkar till sig Jeffrey, som kommer fram till honom.
- Hur gick din by-pass i morse, undrar Phillip.
- Patienten överlevde, svarar Jeffrey kort. Jag har inte tid med det här, jag måste förbereda ett klaffbyte.
Phillip ler och klappar honom vänskapligt på axeln.
- Ingen har tid med det här, men alla måste. Annars blir det ett jäkla liv på Tom.
Jeffrey nickar. Han vet, hur hård sjukhusdirektören kan vara. Han vet också hur oerhört viktigt det kan vara att byta erfarenheter med varandra. Aaron kommer fram till honom.
- Där kommer Tom och Kent. Då är det väl lika bra att gå in och slå sig ner.
När alla som ska vara med slagit sig ner på sina platser tar Tom Adams till orda.
- Idag har jag tänkt att var och en här inne ska få chansen att berätta om en valfri operation för oss andra. Jag ska också ta upp en mindre lyckad operation som gjordes av neurokirurgen Jerry Fergusen. Därför vill jag be att du Jerry börjar med att förklara för oss andra vad som hände.
Jerry en ung nyutexaminerad läkare drar efter luft och börjar berätta.
- Det var i fredags när jag skulle avlägsna en hjärntumör som patienten plötsligt avled. Jag hade just börjat suga ut den sjuka hjärnvävnaden när det uppstod en kraftig blödning, förklarar Jerry.
Det är alldeles tyst kring bordet, alla lyssnar på Jerry, som berättar vad han gjorde för återgärder för att försöka stoppa blödningen.
- Jag gjorde allt som stod i min makt för att rädda patienten, men det lyckades inte, avslutar Jerry sin redogörelse.
Det är först alldeles tyst, men sen börjar alla tala i munnen på varandra. Tom håller upp en hand.
- En i taget, ber han.
Det diskuteras fram och tillbaka om olika återgärder som borde och kunde ha gjorts. Jerry försvarar sig genom att framhärda att vissa återgärder hade varit att försvåra situationen ännu mer och till slut kan man konstatera att Jerry inte gjorde något som helst fel.
- Jaha, så var det uppklarat, säger Tom. Bra Jerry, det här klarade du fint för att vara din första gång och nu fortsätter vi med andra delen av mötet. Jag skulle föreslå att Billy Kronk på thorax börjar.
Billy samlar ihop sina papper, drar in luft och börjar.
- Jag har tänkt att jag ska förklara, för dom som inte vet, hur en hjärttransplantation går till och eftersom jag är en av de skickligaste kirurgerna på det här området så passar det ju utmärkt att just jag tar upp det.
Jeffrey lägger handen för munnen och gäspar.
- Jag har varken tid eller lust att lyssna på honom, viskar han till Aaron som sitter bredvid.
Aaron ler. Han känner till gnabbet mellan honom och Billy.
- Först måste man naturligtvis ha en patient att göra transplantation på och när man väl har det, är det bra att ha ett hjärta. Och när man har både patient och hjärta är det bara att köra igång. Man börjar, som alla vet, med att söva patienten, när han snarkar och sover öppnar man bröstkorgen och kopplar in hjärtlungmaskinen för cirkulationens skull, sen klipper man bara bort det gamla hjärtat och stoppar in det ny hjärtat, man måste förstås sy fast det annars kan det ju ramla ut. När man gjort det är det bara att sy ihop patienten igen och sen är man klar. Det där lät väl inte så svårt, avslutar Billy med ett skratt.
Tom tackar honom och David Morgenstern redogör hur en knäoperation utförs. Jeffrey tittar ideligen på klockan och önskar inget hellre än att mötet ska ta slut. Det gör det också så småningom.
- Det var allt för idag. Jag tackar alla som har berättat om sina operationer. Jag kommer att kalla er till nästa möte, avslutar Tom och reser sig upp.
Jeffrey pustar ut. Han skyndar ut ur rosensalen och bort mot sina hemtrakter. Billy går upp jämnsides med honom.
- Vad tyckte du om min transplantation?
- Skulle du vara en av dom skickligaste kirurgerna här, fnyser Jeffrey.
Billy rycker på axlarna.
- Självklart.
- Självförtroendet är det inget fel på hör jag.
- Varför skulle det vara något fel på det, jag är bäst.
- Äh, far och flyg, fräser Jeffrey till svar.
- Har tyvärr inga vingar, kontrar Billy. Jag hör att du är på dåligt humör idag. Det har möjligtvis inte att göra med dränkt son i badkar.
Jeffrey stelnar till. Han sväljer hårt och harklar sig för kunna hålla rösten så stadig som möjligt.
- Det där har du inte med att göra.
- Det har jag visst, om det påverkar ditt arbete.
- Det gör det inte och det vet du din…….
Billy ser på honom och ler brett.
- Din, vadå?
- Din….., äh hållskäften och med dom orden lämnar han den skrattande Billy bakom sig.
Han möter endokrinologen Danny Nyland som hälsar glatt.
- Tjena, hur är läget?
- Bra, svarar Jeffrey med en röst som knappt håller, samtidigt som han går in på sitt kontor och stänger igen dörren med en smäll.
Han sjunker ner i soffan som står vid ena väggen och begraver ansiktet mot kuddarna. Han sluter ögonen och minns den där hemska kvällen när han kommit hem sent från sitt pass. Blundar han riktigt hårt kan han se den livlösa lilla kroppen som hängt i hans före detta fru Lauries armar. Han kan höra hennes röst, när hon helt lugnt förklarat att hon råkat dränka deras son Joey, hon säger att hon inte menat att göra det, han minns hur han brutit ihop totalt, han minns också hur Aaron hindrade honom från att göra sånt som han skulle ha fått ångra. Han vill inte minnas, men gör det ändå. För han vet att det som hänt etsat sig fast inom honom för alltid. Allt det här tänker han på när det knackar på dörren.
- Kom in, säger han hest.
Dörren öppnas av Aaron och Jeffrey andas ut.
- Har det hänt något?
Jeffrey skakar på huvudet.
- Är det säkert, jag hörde av Danny att du inte var så glad.
Jeffrey suckar, han vet att han inte kan ljuga för Aaron, så han berättar vad olyckskorpen Billy har sagt. Aaron lägger tröstande sin arm om honom.
- Vill du att jag ska be Phillip prata med honom?
Jeffrey nickar, men han säger inget eftersom han vet att säger han någonting så brister allt.

*
Under tiden går Billy omkring och skryter om hur bra han var på mötet, för alla som vill höra.
- Tjena Danny, vill du veta vem som var superbäst på mötet?
- Du antar jag, suckar Danny och går vidare.
Billy rycker på axlarna och fortsätter korridoren fram. Han möter Phillip.
- Vill du veta vem som va…..
- Inte var det du i alla fall, avbryter Phillip irriterat. Gå inte omkring och skryt. Har du sett till Jeffrey?
- Det surkartet är väl på sitt kontor, antar jag.
Phillip ser på honom med en ogillande blick.
- Om det inte vore för att Jeffrey rekommenderade mig att anställa dig, skulle du inte stå här nu, säger Phillip syrligt.
Billy rycker på axlarna.
- Än sen, ingen här gillar Jeffrey, så varför skulle jag vara ett undantag?
- Det här ska du och jag ha ett samtal om, men just nu har jag viktigare saker för mig en att prata med pojkspolingar.
Och med dom orden lämnar Phillip, Billy som tyst står kvar. Phillip fortsätter mot Jeffreys kontor. Han lyfter handen för att knacka, men hinner inte eftersom Aaron just öppnar dörren.
- Tjena, hälsar Phillip. Har du Jeffrey där?
Aaron nickar och håller upp dörren. Phillip går in. Han ser att Jeffrey vankar av och an över golvet och han vet att det är ett tecken på att något har inträffat. Jeffrey stannar borta vid fönstret. Han vänder på huvudet.
- It was my fault, säger han upprört. Om jag bara varit hemma hade jag kunnat stoppa henne. It was my fault, säger han och sjunker snyftande till golvet.
Phillip går fram till honom. Han sätter sig på huk.
- Det som hände Joey var inte ditt fel, du kunde inte veta eftersom du inte var hemma. Du kunde inte veta vad Laurie planerade göra.
- But if I just….!
Phillip lägger armen om honom och hjälper honom bort till soffan. Han ser mot Aaron som står vid dörren.
- Du tar över Jeffreys klaffoperation, be Mickey att han hjälper dig.
Aaron nickar och går ut. Han styr stegen mot fikarummet. Eftersom det är troligast att han finner Mickey där. Det gör han också, men inte bara Mickey utan även Billy.
- Tja, hälsar Billy. Kaffe?
Aaron ser mörkt på honom.
- Du ska enbart hålla käften, du har gjort mer än nog idag. Mickey jag behöver din hjälp.
- Min då, undrar Billy.
- När jag behöver din hjälp, säger jag till. Kommer du Mickey?
Mickey reser sig upp och kastar ett öga på Billy.
- Vad har du nu ställt till med?
- Jag bara nämnde något om Joey, svarar Billy oskyldigt.
Aaron ser på honom med hatisk blick och är nära att tappa besinningen. Det ser Mickey och tar tag i hans arm och drar ut honom genom dörren.
- Vad gällde det där?
- Inget, svarar Aaron kort.
Mickey rycker på axlarna.
- Vad är det du behöver hjälp med?
- En aortaklaffoperation.
- Visst, då går vi väl ner och skrubbar oss.
Mickey börjar gå mot hissarna, Aaron sväljer ilskan och följer efter. Han trycker med tummen på knappen till källarplan. Mickey försöker inleda ett samtal, men Aaron förblir tyst. I tvättrummet möter dom Peter Benton och hans kandidat John Carter. Benton hälsar och säger att han och Carter ska vara med. Aaron suckar. Han är inte upplagd för undervisning. Precis när dom är klara att gå in piper Peters personsökare och det visar sig att han är tvungen att gå till en akut bukoperation.
- Kan Carter stanna?
- Ja, det går väl bra.
Benton nickar och skyndar iväg.
- Då går vi in, säger Aaron och håller upp dörren för dom.
Camille står beredd och hjälper dom på med handskarna. Aaron går fram till bordet.
- Har du sövt patienten?
Narkosläkaren Dick svarar ja.
- Bra, då sätter vi igång.
Mickey och Carter ställer sig på varsin sida om operationsbordet.
- Såg, säger Aaron.
Camille ger honom den.
Han tar emot den och börjar försiktigt att klyva bröstbenet för att sedan spärra isär det. Därefter öppnar han hjärtsäcken så att hjärtat ligger fritt. Han vinkar till sig Carter och förklarar vad han har gjort. Carter tittar och lyssnar uppmärksamt. Mickey kopplar in hjärtlungmaskinen och stänger därmed av blodcirkulationen till hjärtat. Carter ställer sig intill Aaron för att kunna se bättre.
- John, kan du spola hjärtats kärl med en iskall elektrolytlösning, undrar Aaron.
John nickar.
- Vet du varför jag ber dig göra det?
- För att skydda hjärtmuskulaturen under avstängningen.
- Utmärkt, sätt igång.
Medan Carter gör som han blivit tillsagd, börjar Aaron med att öppna aorta ett par centimeter ovanför klaffen. Därefter inspekterar han klaffen noga. Han visar den för John, innan han fattar beslutet att avlägsna den sjuka klaffen och ersätta den med en vävnadsklaff.
- John, säger Aaron. Vill du ta över ett tag?
- Visst, svarar John glatt.
Nu får han äntligen visa vad han har lärt sig.
Han ställer sig på Aarons plats och börjar sakta och försiktigt skära loss den sjuka aortaklaffen. När det är gjort får han en vävnadsklaffprotes av Mickey, han tar emot den och börjar med största försiktighet sy dit den nya klaffen. Då den är på plats syr han igen öppningen till hjärtat. Fyller hjärtat med blod och ser till att all luft avlägsnas, en så kallad urluftning. Aaron ber Camille att koppla bort hjärtlungmaskinen. När hon gjort det börjar hjärtat att slå själv.
- Nålförare, ber Carter.
Camille ger honom den och John börjar sluta operationssåret. Aaron studerar Carters sätt att arbeta och kan nöjt konstatera att den här gossen kommer att gå långt.
- Fint, säger Mickey, när Carter sytt dit det sista stygnet.
John sträcker på sig, tar av sig munskydd och handskar och släpper dom i en papperskorg innan han lämnar rummet. Aaron och Mickey följer hans exempel.
- Ännu en lyckad operation, säger Aaron trött.
Mickey nickar och dunkar honom i ryggen.
- Nu skulle det inte vara så dumt med en kopp kaffe.
- Det har du alldeles rätt i, gäspar Aaron. Kommer du med Carter?
- Gärna, fast jag borde nog söka upp doktor Benton först.
- Strunta i honom, föreslår Mickey.
- Det kan…. Jag menar, det får jag inte.
Mickey ler.
- Om du hänger med oss och fikar, så ska jag personligen ta hand om Benton.
John nickar och följer efter dom båda kirurgerna till hissen. Mickey trycker på femman och hissen startar. Carter lutar sig mot hissväggen och andas ut. Aaron ser på honom med en vänlig blick.
- Det här skötte du jättebra, berömmer han.
- Det skulle inte Benton ha sagt. Han säger nästan aldrig att jag gör något bra.
- Peter är som han är. Han tycker nog att du sköter dig bra, även fast han inte säger det till dig.
- Kanske det, säger Carter och går ut ur hissen som just stannat.
Mickey skyndar på stegen.
- Jag känner redan doften av kaffe.
- Du och ditt kaffe, skrattar Aaron och håller upp fikadörren.
Där inne är det, för en gångs skull, tomt och tyst. Mickey sjunker ner i en fåtölj.
- John, ta med kaffet när du ändå står där.
John tar med sig kaffet till bordet och häller upp i kopparna som Aaron dukat fram.
- Slå dig ner, säger Mickey och tar sig en slurk. Utsökt!
John sätter sig ner i en av fåtöljerna han med. Dom sitter och småpratar när dörren plötsligt öppnas av Peter Benton. Peter står kvar i dörröppningen och stirrar på Carter med ett irriterat uttryck i ansiktet.
- Har jag givit dig tillåtelse att sitta här och dricka kaffe?
John rycker på axlarna. Han skakar på huvudet och börjar sakta resa sig upp. Mickey lägger sin hand på Carters axel och trycker, vänligt men bestämt ner honom igen.
- Sitt kvar, det här ordnar jag.
- Carter, har inte du några journaler att fylla i, säger Peter vresigt.
- Jo men…, börjar John. När han blir avbruten av Mickey.
- Hörru Peter eller ska jag kalla dig för Benton?
- Peter blir bra, svarar Benton kort.
- Alright, Peter, säger Mickey. Nu är det så här att Aaron och jag bjöd med John hit, vi tyckte att han var välförtjänt av en paus, eftersom operationen….drog ut på tiden.
- Jag avgör om han behöver en paus eller inte. Tänk på att jag har högre titel en både dig och Aaron.
Mickey ler.
- Om du vill ha det på det sättet, kan jag ringa och höra med Phillip om vad han anser i det här fallet.
- Gör det du, om du tror att det hjälper. Phillip kommer naturligtvis anse att jag har rätt, eftersom det är jag som har det största ansvaret för Carter.
- Som du vill.
Mickey reser sig upp och går fram till interntelefonen. Han slår numret till Phillip.
- Watters.
- Tjena, det är Mickey.
- Vad har du på hjärtat då?
- Egentligen skulle jag inte behöva besvära dig med det här, men eftersom en viss Peter Benton inte vill ge med sig, så tänkte jag rådfråga dig.
- Vad gäller saken Mickey?
- Du vet John Carter, hans kandidat.
- Ja, vad är det med honom?
- Han var med mig och Aaron på den där klaffen och nu har vi tagit med honom på en fika.
- Vad är det med det, säger Phillip med trött röst. Det är väl okey.
- Inte enligt Benton.
- Säg åt Peter att Carter har rätt att ta rast som alla vi andra, oavsett om det är hans kandidat eller inte.
- Det ska jag göra, säger Mickey och lägger på luren.
Peter tittar på honom med en överlägsen blick.
- Vad var det jag sa, kom nu Carter.
John reser sig upp.
- Inte så fort, säger Mickey. Vill du inte höra vad Phillip hade att säga om ditt löjliga, eller ska vi säga naiva tilltag.
- Han sa självklart att jag hade rätt.
- Fel, han sa att Carter har rätt att ta rast som alla vi andra.
Benton röjer inte med en min vad han tycker om det hela. John sjunker åter ner i fåtöljen.
- Vill du ha kaffe Peter, frågar Mickey med ett illa dolt skratt.
- En annan gång kanske, somliga av oss har arbete att sköta och med dom orden lämnar doktor Benton rummet.
Mickey brister ut i gapskratt.
- Att du bara vågade gå emot honom, säger John med en beundrande röst.
- Det kommer du också att våga om några år. Han är inte så tuff som han verkar.
Aaron ler och klappar om John.
- Visa inte Benton att du är rädd för honom. Då gör han det bara värre för dig. Du vet, han är den mest fruktade handledaren man kan få, men jag tycker att du klarar dig bra.
John nickar och tar en klunk kaffe. Mickey lutar sig tillbaka och sluter ögonen. Det är tyst och lugnt i rummet när dörren åter öppnas och Jeffrey kommer in. Han hälsar och sjunker ner i soffan.
- Hur är det med dig, undrar Mickey.
- Bra, svarar Jeffrey och lutar sig mot väggen.
Aaron ser mot sin vän.
- Är det något du vill prata om?
- Du vet vad det är, mumlar Jeffrey grumligt.
Aaron nickar och Mickey ser ut som ett levande frågetecken.
- Vad är det som har hänt?
- Det är inget, suckar Jeffrey dystert.
- Jag ser det, säger Mickey.
John reser sig upp.
- Jag måste nog gå nu, säger han tyst.
- Gör så och låt inte Benton sätta sig på dig, säger Aaron uppmuntrande.
- Det ska jag inte, lovar Carter och stänger dörren efter sig.
När John gått, tittar Mickey uppfodrande på Jeffrey.
- Kläm fram med det nu.
- Vad?
- Jag ser att det är något, jag är inte blind.
- Det är bara något Billy har sagt.
Mickey ser mot honom. Han ser att det är något som plågar honom.
- Vad har han sagt?
- Det är inget viktigt, kan vi byta ämne nu?
- Visst, vad ska du göra ikväll?
Jeffrey öppnar munnen för att svara men hinner inte, innan dörren öppnas och Billy kommer in.
- Tjena mors, vad är det för begravningsstämning här då. Är det någon som har dött?
Jeffrey stelnar till.
- Tycker inte du att du har gjort nog, säger Aaron sammanbitet.
Billy rycker på axlarna.
- Nej, hurså, har jag gjort något, det kan jag inte tro. Det enda jag har sagt ät dränkt…..
Längre hinner han inte innan han plötsligt blir avbruten av Phillip som just kommit in.
- Billy, ryter Phillip. Nu räcker det.
Billy rycker till. Det här har han inte varit beredd på.
- Men jag sa ju bara att….
- Jag sa att det räckte. Hörde du inte det.
Billy svarar honom inte. Han reser sig obekymrat upp.
- Sitt kvar, ryter Phillip. Jag är inte färdig med dig än.
Billy som inte lyssnar på det örat, öppnar dörren. Phillip ger Mickey en blick. Mickey reser sig upp. Han griper tag i Billy och tvingar ner honom i soffan. Billy som anar att han gått lite väl långt den här gången, stretar emot, vilket inte hjälper ett dugg, eftersom Mickey är starkast.
- Jeffrey, om du vill får du gå ut, säger Phillip.
Jeffrey reser sig tacksamt. För hans del räcker det att höra om Joey en gång. Aaron följer efter sin vän. Mickey stannar kvar för att se till så att inte Billy smiter iväg.
- Jag har en operation, försöker Billy.
- Det tar jag ingen hänsyn till och för övrigt, vet jag att du har slutat för dagen.
Billy bleknar och försöker slita sig loss ur Mickey grepp.
- Vad försöker du med, undrar Mickey och håller fast om den vilt sprattlande Billy.
- Som sagt Billy, börjar Phillip. Det du gjorde mot Jeffrey idag var det mest oansvariga jag någonsin har sett. Vad jag nu vill veta är varför du gjorde det.
Billy kniper ihop munnen.
- Phillip ställde en fråga, väser Mickey.
Phillips ögon svartnar. Han drar efter andan.
- Så du tyckte det var kul.
- Ja, hurså.
- Skulle du tycka att det vore lika kul om jag, personligen såg till att du fick sparken härifrån?
- Nej, men…….det kan du väl inte göra, svarar Billy spakt.
- Det är just precis vad jag kan.
Billy sväljer. Det var ju inte så här han ville att det skulle sluta.
- Om jag lovar att det inte ska hända igen, får jag vara kvar då?
Phillip suckar.
- Det sa du förra och förr förra veckan med. Det du lovar får man vara glad om du håller första timmen.
Billy svarar honom inte, för han vet att det är sant.
- Vad jag undrar över, är varför det alltid är Jeffrey du ger dig på och ingen av oss andra.
- Han är svagast, säger Billy sanningsenligt. Dessutom är han sjukhusets mest hatade kirurg.
- Jaså, det säger du. Kanske av dig, men jag vet många som tycker motsatt.
- Jag till exempel, säger Mickey och trycker till Billy lite extra.
- Det är i alla fall vad jag har hört, försöker Billy.
Phillip ser nedlåtande på honom.
- Du kan gå nu, men se till att du håller dig i skinnet. Annars kan det hända, att jag går till Tom med det här.
Billy nickar och reser sig upp. Han öppnar dörren och skyndar därifrån.
- Vad gällde det där, frågar Mickey.
- Det kan jag tyvärr inte gå in på, om du vill veta får du fråga Jeffrey. Men hoppas inte på något svar. Nu måste jag gå. Jag har ett möte med en patient.
Mickey nickar och reser sig han med. Han styr stegen mot Jeffreys kontor. Dörren står på glänt, så han öppnar den helt och stiger in. Aaron och Jeffrey sitter i soffan och samtalar. Dom märker inte Mickey förrän han står framför dom.
- Jag stör väl inte?
- Nejdå, säger Aaron. Vad hade Phillip att säga Billy?
Mickey berättar. Aarons blick mörknar när han kommer till det stället där Billy säger att Jeffrey är sjukhusets mest hatade kirurg. Jeffrey nickar.
- Det har han sagt förr och det kanske stämmer, vad vet jag.
- Det stämmer inte, säger Aaron. Fortsätt Mickey.
Mickey fortsätter.
- Det var allt och nu har jag en fråga.
Jeffrey ser på honom.
- Du vill veta vad det här handlar om.
- Just det.
- Aaron kan förklara.
Aaron nickar och börjar berätta historien om Joey och Laurie. Mickey sitter tyst och lyssnar. När Aaron slutar blir det alldeles tyst i rummet. Mickey är den första som säger något.
- Jag beklagar sorgen, äsch jag är inget bra på sånt här.
Jeffrey ler.
- Det här hände för länge sen. Vi pratar inte om det mer.
Aaron klappar om honom. Han tittar på klockan och ser att det är dags att sluta för dagen.
- Ska vi ha sällskap till omklädningsrummet, undrar han.
- Är klockan redan hemgång, säger Mickey förvånat.
Aaron nickar.
- Ska vi gå, säger Jeffrey och samlar ihop lite papper från skrivbordet.
Dom möter Billy i hissen ner. Billy säger inget, han studerar hissgolvet. Aaron är tvungen att bita sig i läppen för att kunna hålla tyst. Jeffrey däremot höjer ena handen och smäller till Billy över kinden. Billy rycker till, men han säger inget. Mickey flinar tyst. Så fort hissen stannar, slinker Billy ut. Han försvinner bort mot cafeterian. Dom andra styr stegen mot omklädningsrummet. Jeffrey håller upp dörren för dom andra två.
- Phu, det var skönt, säger han och viftar lite med handen.
Aaron ler.
- Jag skulle inte ha kunnat göra det bättre själv, skrattar Mickey och öppnar sitt skåp.
Just då går larmet.
- Jaha, suckar Aaron. Det är nog inte meningen att vi ska gå hem idag.
- Det är väl bäst att vi går och ser efter vad som har inträffat, säger Mickey.
De andra håller med.
På akuten får dom reda på att det har hänt en bussolycka och att det är många skadade.
- När kommer dom första in, vill Jeffrey veta.
- Närsomhelst, svarar Phillip.
Jeffrey nickar samtidigt som han rusar mot dörrarna för att ta emot en rullbår. Han kan snabbt konstatera att det är en man i trettioårs åldern och att han har en punkterad lunga och flera revben brutna. Han sliter tag i Danny och säger åt honom att ta ner mannen på operation. Danny lyder genom att rycka tag i båren och köra mot hissarna.
- Ur vägen, skriker han innan han försvinner neråt.
Kirurgen Frank Holloway har tagit sig an en liten kille med ett avlångt järnföremål instucket i buken.
- Jag behöver hjälp här, ropar han.
Chefsöverläkaren på kirurgen Kent O’Donnell kommer till hans hjälp.
- Vad har vi här då?
Frank berättar snabbt.
- Jag för min del, föreslår att vi försöker avlägsna föremålet direkt.
Kent nickar sitt samtycke. Frank ber en av narkossköterskorna att söva patienten. Han tar sedan skalpellen och lägger snittet runt ingångshålet, för att på så sätt kunna lirka ut det. Han är tvungen att ta hjälp av Kent för att med stor försiktighet kunna lirka bort föremålet.
- Nu ska vi se vilka skador det gett buken, säger Kent och tar över.
Han ber om ett kikarsikte för att kunna se bättre och kan snart konstatera att järnföremålet, otroligt nog, inte gett några svårare inre skador.
- Frank, sluter du såret?
- Okey, svarar Frank och ber om sutur och nålförare.
Kent lämnar sin kollega och kliver återigen ut i kaoset. Han får syn på Carter som har hand om en äldre dam som är oerhört chockad.
- Behöver du hjälp?
Carter drar en suck av lättnad.
- Ja, säger han. Jag har gjort allt som man ska, men ingenting hjälper.
- Om du går och tar en fika, så ordnar jag det här, säger Kent med lugn röst.
John nickar och går bort mot fikarummen. På vägen dit möter han Peter.
- Vart är du på väg, om jag får fråga, säger Peter med hård röst.
- Jag har fått lov att gå och ta en fika.
Peter fnyser till.
- Vem har lovat dig det?
- Kent O’Donnell.
- Jaså det har han, men det har inte jag, iväg och jobba med dig.
- Men…
- Inga men, gör bara som jag säger och med dom orden lämnar Benton honom.
Carter ser efter sin handledare och går tillbaka till akuten. Billy som fått ta hand om en kvinna med krossat höftben, står och kliar sig i huvudet. ”Jag är inte ortoped”, tänker han när ortopeden Steve Leetch knackar honom på axeln.
- Det ser ut som om du är i behov av hjälp.
- Om, jag har ingen aning om vad som ska göras.
Steve skrattar,
- Sov du på lektionerna?
- Jag måtte ha gjort det, säger Billy. Fast det kan ju bero på att jag lyckades undvika ortopedtjänst när jag var grön.
- Det kan det nog bero på, skrattar Steve. Vad är problemet?
Billy talar om att kvinnans namn är Sarah Matthews och att hon är femtiotre år. Han talar också om att hon har haft ohyggliga smärtor, men fått smärtstillande.
- Enligt min uppfattning, är vänstra höftbenet krossat.
- Bravo Billy, retas Steve.
Billy skrattar till.
- Jag vet, lite har man väl lyckats pressa in i hjärnan under åren.
- Det är bra, jag tar över härifrån. Gå och ta hand om något hjärta eller så.
Därefter skickar han ner Sarah på röntgen, för att få Billys uppgifter bekräftade.
Billy sjunker ner på en stol, som står i ett av hörnen och gnuggar sig trött i ögonen. Han har varit i tjänst i över ett dygn nu.
- Här sitter du och latar dig, medan vi andra sliter häcken av oss, säger plötsligt en röst ovanför hans huvud.
Billy tittar upp. Det är Jeffrey.
- Jag bara…., börjar Billy.
- Tog det lugnt en stund, avslutar Jeffrey.
Billy nickar och reser sig upp. Han ser ut över golvet som är belamrat med bårar, sängar, läkare, sköterskor, anhöriga och patienter, med både svåra och lindriga skador.
- Kom igen, säger Jeffrey. Ut på slagfältet igen. Jag behöver hjälp med ett akut hjärtbyte.
- Min hjälp, undrar Billy tyst.
Jeffrey ropar ja över axeln och styr stegen mot hissarna. Billy följer efter. Glad att slippa stresset på akuten.
- Vart ska ni ta vägen, frågar Mickey.
- Ett hjärtbyte, svarar Jeffrey.
Mickey slänger en blick på Billy.
- Med den där?
Jeffrey nickar och svarar ja.
- Ta inte min sal bara, jag har en punkterad lunga.
- Nejdå, bara du inte tar min, skrattar Jeffrey och stiger in i hissen.
Billy följer tyst efter. Han vet nog vem Mickey menade, när han sa den där. Fast han har förstås inte varit så snäll själv, men ändå, den där. Det knyter sig i magen på honom.
- Kommer du Billy, säger Jeffrey plötsligt.
Billy rycker till.
- Kommer.
Dom går tillsammans mot sal fem, där hjärtpatienten ligger. Efter tvätten går dom in. Camille trär på handskarna. Hon talar om att allt är klart.
- Ska du eller jag skära ut hjärtat, undrar Jeffrey.
- Det kan jag göra.
- Alright, säger Jeffrey och ger skalpellen till Billy. Få se om du är så bra som du säger.
Billy tar emot den och gör en sternotomi, därefter ber han om en sax och klipper bort det gamla hjärtat. Jeffrey kopplar in hjärtlungmaskinen så att den kan ta över cirkulationen. Billy tar upp det nya hjärtat ur en metallskål, som är fylld med is och börjar arbetet med att sy fast det. Han ansluter förmak till förmak och aorta till aorta och pulmonalis till pulmonalis. Samtidigt som Billy syr tar Camille prover på hjärtmuskulaturen med en liten tång, för att kontrollera så att ingen avstötning pågår. Efter ytterligare en stunds syende säger Billy.
- Nu sitter hjärtat fast.
- Det är bra, glöm nu inte att sluta patienten.
- Va, ska man sluta honom också. Räcker det inte med att han har fått nytt hjärta.
- Tyvärr inte, skrattar Jeffrey.
Billy skrattar han med och syr snabbt ihop öppningen och kopplar bort hjärtlungmaskinen.
- Är vi klara nu då, flinar han.
- Ja, det tror jag väl. Camille, rullar du upp honom på IVA?
Camille nickar.
- Bra, då går Billy och jag och får något matnyttigt i oss.
Billy nickar. Han känner att han är hungrig.
- Vi går inte över akuten, för då blir vi garanterat stoppade, säger Jeffrey.
Det tror Billy med, så dom tar hissen till plan tre och sedan trappan ner till plan två och cafeterian.
Dom beställer in kaffe och ostmackor och sätter sig vid ett av borden.
Billy hugger genast in. Jeffrey däremot studerar Billy en stund innan han själv börjar äta. När Billy har avslutat sin måltid drar han efter andan.
- Jeffrey, säger han osäkert.
Jeffrey tittar upp.
- Ja.
- Jag….är ledsen för det jag sa förut, jag vet inte varför jag säger sånt. Jag bara gör det.
Jeffrey ser mot honom, ser att han faktiskt ångrar sig och bestämmer sig för att ta emot ursäkten.
- Det okey, bara det inte händer igen. Vi glömmer bort det här.
Billy drar en lättnadens suck. Han vet att han redan har tillräckligt med ovänner på sjukhuset och vill ogärna ha en till. Kirurgerna sitter kvar vid bordet ytterligare en stund och småpratar. Dom märker inte Phillip som går förbi och råkar slänga en blick på dom.
- Här sitter ni, säger han och kommer fram till bordet.
Billy böjer ner huvudet, han vill inte möta Phillips blick.
- Ja, jag ansåg att vi var förtjänta av en paus, efter hjärtbytet.
Phillip nickar.
- Överlevde patienten?
- Självklart, han mår bra och ligger numera på IVA.
- Det är bra, säger Phillip. Om ni vill kan ni ta och kila hem nu. Det finns inget kvar att göra nere på akuten, alla är omhändertagna. Nu måste jag vidare.
Jeffrey ler.
- Det låter fint, kommer du med Billy?
Billy reser sig och följer efter Jeffrey till omklädningsrummet. Jeffrey håller upp dörren och sjunker sen ner på bänken.
- Phu, så har man avverkat ännu en dag.
Billy nickar instämmande och låser upp sitt skåp. Jeffrey gör likadant och snart har de båda kirurgerna bytt om och är på väg hem.

Skriven av: Malin Atthem

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren