Livet Universum och Allting

L I V E T U N I V E R S U M OCH A L L T I N G

Prolog

Övergången mellan barndom och vuxenliv. Det är en tuff tid. Livet universum och allting blir
uppenbart och kanske för första gången också insikten om dess ändlighet. Frågorna, vilsenheten, kraften som finns och som kanske inte går att kanalisera. Vad ska jag göra med detta, mitt liv? En desperation, en längtan, drömmar.

Samtal kring livet universum och allting är det värdefullaste, intressantaste och viktigaste stunderna i tillvaron. Man lär sig alltid något. Man får alltid nya funderingar att pyssla med i sitt eget huvud efteråt.

Läs. Begrunda. Ta till dig. Sök. Finn.

Må gott, lev väl ! / Magnus och Johan Larsson 2002

1.

Kan allt bestå, eller slungas vi alla mot en svartvit förruttnande framtid?

Alltid på en måndag alltid klockan åtta.
Det mesta blir nog med tiden svartvitt. Allt är så jävla trixigt, hela skiten egentligen. Jag finns nog. eller jag tror att jag finns i alla fall. Jag tänker, alltså finns jag var det en filosof som sa en gång för länge sedan. Kanske är det en bra tanke. Någonting att utgå ifrån i alla fall.
Ibland tänker jag att jag vill att allt ska bestå, att allt ska vara precis som det alltid har varit. Tiden går så förbannat fort hela tiden.
Med tiden blir allt bortslösat, stadens människor förbrukar sina dagar och deras liv ruttnar sakta upp och till slut finns ingenting kvar förutom sörjande släktingar. Ett evigt ältande av sorg i ett ändlöst tomrum fortlöper sedan till tiden har läkt alla sår och förruttnade släktingar glömmer.
Ofta försöker jag fokusera på saker som jag vet ska bestå, finnas kvar i ett litet tag framöver. Då känns allt lättare. Eller kanske inte lättare men det känns skönare på något sätt.
Som vetenskapens värld. Det går alltid på måndagar kl 8. Det säger till och med den där programledaren med den där härliga rösten.
Missa inte nästa veckas vetenskapens värld, alltid på en måndag och alltid klockan 8”.
Alltid klockan åtta.
Jag brukar inte se på vetenskapens värld, men ändå vill jag att det aldrig ska försvinna. Det är en konstig tanke. Alltid klockan åtta.
När vetenskapens värld försvinner, då befinner jag mig förmodligen i ett helt annat skede av livet. Det vill jag ju i och för sig, men ändå inte. Jag vill nog att allt ska vara som det alltid ha varit. När tiden rusat iväg kommer jag nog att bli osäker. Då vet jag ju att mitt gamla jag och mitt gamla liv är förbrukat, bortslösat och förruttnat. Då är jag bara en av de många förruttnade släktingarna som sörjer. Den vitala yngling som var fylld med liv och färg är sedan länge glömd av alla inklusive mig själv. Allt blir nog så småningom svartvitt. Alltid på en måndag, alltid klockan 8.

Vad vill jag uppnå med mitt liv. Är mitt mål att hitta mitt kall i livet eller kanske bara att göra mina släktingar stolta. Jo du vet Johan han är läkare han vettu. Doktor Larsson, nä fy faan vad vidrigt. När jag var liten och gick på dagis var det en äldre pojke som en gång tog en kudde och tryckte över mitt ansikte. Paniken och skräcken kom som ett knytnävsslag i magen. Svagt kunde jag höra pojken skratta genom dunkudden där jag i besinningslös skräck låg helt försvarslös. Efter ett par sekunder trodde jag på allvar att jag skulle dö. Känslan av att bli kvävd var så fruktansvärd att jag aldrig kommer att glömma den.
Vad vill jag uppnå med mitt liv. Pengar är något viktigt, det har jag kommit överens med mig själv om. Om jag ska kunna tjäna mycket pengar måste jag skaffa mig en bra utbildning. Om jag påbörjar en utbildning då kommer allt att gå åt helvete, det är jag säker på. Påfrestningen kommer att bli obestridlig, kall och tung. Precis som kudden kommer påfrestningen långsamt att kväva mig. Det är jag säker på. Paniken kommer smyga sig på, jag känner det nu.
Låt oss emellertid säga att jag skaffar mig en ansenlig utbildning och får ett välbetalt jobb och således tjänar bra med pengar. Kommer jag då kunna leva ett angenämt liv? Och trots att jag skaffar en vacker fru, två underbara barn och en blänkande bil kommer lyckan att infinna sig? Faan jag vet inte. Helvete, allt jag vill är ju att vara lycklig.
Vill jag istället kanske satsa allt på något helt annat, jag kanske vill bli ihåg kommen för något stort? Bestiga månen eller nåt, precis som Neil Armstrong. Det är ett litet steg för en människa, men ett stort steg för mänskligheten? Kanske vill jag ha mitt namn i historieböckerna? Jag kanske inte vill vara den där pricken som bara levde ett ansenligt liv och som alla tyckte bra om. Vad är det värt i längden. Shit - jag vill ju bli ihåg kommen för något signifikativt. Jag vill bli ett exempel, någon att se upp till. Då kanske lyckan kommer på kuppen? Eller?
Ett stort steg för mänskligheten, hmm shit alltså. Faan det är en trixig och oviss framtid man går till mötes.
Men med tiden blir nog allt svartvitt. Kanske allt kommer att bestå ändå på något sätt?
Alltid på en måndag alltid klockan åtta.

2.

Kommer tiden att räcka till och i så fall till vilket syfte?

Allt handlar om tid. Man försöker planera sitt liv så gott det går. Och alltid efter tid. När har jag kommit på vad jag vill bli? Hur gammal kan jag vara när jag är färdigutbildad? Vid vilken ålder är det lämpligt att skaffa barn? Man vill ju inte bli för gammal innan man kommit till nästa steg i planeringen.

Att bli lycklig är det viktigaste. Och för att bli lycklig måste man tillfredsställa de behov man har. Men jag vet ju inte ens vad det är jag behöver. Bara en sån grej. Det är ju för fan som om man inte känner sig själv. Som om man inte riktigt vet vem man är. Allas vår egen Lars Winnerbäck sjunger: 'nånstans har man i alla fall kommit om man vet vad man behöver' .Om man vet vad man behöver vet man ju vart man ska sträva för att bli lycklig. Då har man kommit en bra bit på vägen. Och man ska ha höga ambitioner. Då har man alltid ett mål att sträva efter. Vad behöver jag? Jag vill börja skriva. Jag vill börja leva. Jag vill finna svaret på vad jag behöver. Jag vill hitta mig själv. Jag vill hitta rätt. Jag vill bli medveten om mina begränsningar och mina möjligheter. Jag vill finna motivation och kreativitet. Jag vill rensa skallen och få klarhet.

Ja, se där. På sätt och vis vet jag ju vad det är jag behöver. Men inte hur jag ska hitta det. Jag tror att jag har alla dessa svar inom mig. Allt finns redan klart. Jag måste bara hitta det. Då kan jag till slut äntligen bli mig själv. Då blir jag lycklig. Då kommer jag ut ur ovisshetens dimma och kan se klart.

Ibland är huvudet så fullt av tankar så att man tror att det ska explodera. Det kan aldrig vara hälsosamt. Man tycker sig komma på så mycket kloka tankar och man vet inte var man ska göra av dem. Man försöker hitta sätt att få utlopp för dem. Ibland undrar man om man skulle behöva prata med en psykolog. En sådan kanske skulle kunna fixa så man blev klar i skallen. Och kanske skulle kunna förstå och hjälpa mig att hitta det jag behöver.

Slutet. Det vi minns...
Vad minns vi när allt är slut? Vad vill vi minnas och vad vill vi glömma? Vi minns det vi gjorde fel och det som vi inte lyckades med. Men kom också ihåg allt vi gjorde rätt och allt vi lyckades med.
Och om de bra minnena är fler än de dåliga, då har man tagit hem en seger i kampen om att ordna ett gott och lyckligt liv att minnas när allt är slut.
Och därför måste man se till att leva på ett sånt sätt. (Och för att kunna göra det måste man först ta reda på vad man behöver och sedan skaffa det.) Ingen är perfekt. Alla gör misstag ibland. Alla gör misslyckanden ibland. Men om man bara är nöjd och trivs med sig själv och sitt liv bleknar de dåliga minnena bort och man minns de bra bättre. Då kan man känna sig lycklig när allt är slut.

Det är sig själv man måste tänka på. Att få ett fint yrke. En titel, bara för att göra släkten eller mamma och pappa stolta och själv vantrivas med det är det sämsta man kan göra. Man kan inte leva för någon annan och anpassa livet efter det. Man måste leva för sig själv. Det är mitt eget liv och jag gör vad jag själv känner att jag behöver göra för att bli lycklig.

Det är så mycket som man vill hinna med. Och ibland när man tänker på det känns det nästan som om tiden inte kommer räcka till. Man har kastat bort så mycket tid i onödan. Tänk om tiden inte räcker till. Skrämmande tanke. Man ligger där på dödsbädden med ångest för att man slösade bort så mycket tid att man inte han göra allt man ville åstadkomma. Och innan man vet ordet av återstår bara döden. Ett oändligt ingenting. Tiden styr allt i slutändan. Tiden...?

3.

Finns tid och i så fall vad är det för något?

Tid. Vad är tid. Tid måste vara ett av de mest abstrakta substantiven som finns. Den går inte att ta på. Man kan inte se den. Den gör egentligen ingenting. Den bara är. Den bara finns.
Man kan inte förklara vad tid är. Tiden består inte av någonting. Men paradoxalt nog är den i vissa fall mycket påtaglig. Luft består av atomer. Till och med ljus består av partiklar, fotoner.
Men tiden. Finns tid över huvud taget? Eller är tid bara ett uttryck som vi människor kommit på för att mäta hur länge saker och ting dröjer.

Tiden är alltså så abstrakt att man kan betvivla om den finns över huvud taget. Men samtidigt styr tiden vår vardag och våra liv. Tiden styr allt.

Ring, ring, ring! Man väcks av klockan. Kvällen innan ställde man den så att man skulle hinna duscha, klä på sig, äta frukost, fixa håret, borsta tänderna, packa ryggsäcken och småspringa till bussen, åka till centrum, gå sista biten upp till skolan, lämna jackan och hämta böckerna i skåpet och till sist sätta sig i skolbänken exakt det klockslag lektionen börjar.

Redan från den första sekunden på morgonen är man alltså styrd av klockan. Man har inte hur mycket tid på sig som helst. Och om man kommer för sent, alltså om man inte kommer i tid så blir det någon form av vedergällning.

Efter den första lektionen fortsätter dagen efter ett schema. Schemat är en plan över hur skoldagens tid är fördelad. Och man är bunden att följa det. Man är alltså tidsbunden.

Man kan tänka sig ett scenario där eleven kommer en halvtimme för sent till en lektion. Läraren blir fly förbannad och undrar vad i helvete eleven i fråga egentligen har haft för sig
och säger att eleven MÅSTE vara I TID till lektionen. Eleven svarar att han fullständigt skiter i tiden. Det finns ingenting som tid. Tid är bara ett jävla ord. Läraren blir mer upprörd och skjuter till ett motargument: Man måste hålla tiderna både som lärare och elev.
Eleven frågar tillbaka: Vad är tid?
Läraren blir tyst ett ögonblick och säger: Eh mm, asså? Du får fan i mej kvarsittning.
Eleven svarar: Jag får alltså kvarsittning för att jag inte är i tid. Du vet ju inte ens själv vad tid är. Men du lever efter den. Du låter nånting som du inte ens kan förklara vad det är styra hela ditt liv. Men jag däremot är smartare än så. Jag skiter i tiden.

Man kan fundera på hur läraren hade reagerat i verkligheten. Eleven har ju rätt. Men å andra sidan, vad ska läraren säga?

Kan man strunta i tiden? Svaret måste nog bli nej. Tid består inte av någonting. Till och med ljud och dofter består av någonting. Ljud består av vågor. Förtunning och förtätning av luften det färdas igenom. Dofter består av partiklar som svävar ut i luften, in i våra näsor och registreras som olika lukter i hjärnan. Men tiden. Den består inte av nånting, men vi har ändå underkastat oss tidens makt. Man kan inte heller strunta i den. Tiden gör att man åldras och dör. Tiden finns inte, men ändå låter vi den ta makten över vår vardag och hela våra liv. Och sen när man har levt troget efter detta tyranniska fenomen i ett helt människoliv så dödar den dig. Tiden är en kraft mäktigare än något annat. Men består av ingenting.

Tiden är mitt svar på den allsmäktige guden.

4.

En tragisk vision om ett liv i ett nattsvart mörker.

Biip, biip. Vilken jävla tragik.
Jag är 35 år, jag bor i en vidrig liten etta i Västerås en bit utanför stan. Lägenheten har grönblommiga tapeter. De är fruktansvärt fula, men jag orkar inte tapetsera om.
Kl 19 kollar jag på nyheterna, på morgnarna lyssnar jag på p3 och med bussen färdas jag varje blytunga morgon till seven-eleven butiken där jag arbetar. Samma mönster dag in och dag ut. Ingen rim ingen reson. Samma inrutade, ändlösa struktur varje dag. Allt enligt något av ett dödfött projekt. Jag färdas rysligt långsamt i en träaktig och monoton nattsvart tunnel. I slutet av tunneln finns endast ett än större mörker, fast skillnaden är att när jag har nått dit kommer det att förbli mörkt. Allt är så fruktansvärt menlöst känns det som.

Fast och andra sidan har jag ju just blivit personalchef för ett knippe fullständiga idioter, i den där meningslösa butiken som har 6 anställda, i den här meningslösa staden, i den här meningslösa världen. Min chef har dessutom nyligen höjt min lön med 3, 5 %, och lönelappen visar nu hela 11 136 kr. Före skatt.

I kassan sitter jag nu där dagarna i ända, timma ut och timma in för min sketna lön. Timma ut och timma in. Biip, biip. Vilken jävla tragik.
Allt blir plötsligt suddigt, jag känner att jag svettas. Helvete, jag luktar ju. Jag börjas andas med munnen för att slippa den motbjudande odören. Biip, biip. En klåda som jag en längre tid haft på ryggen, som jag fick efter jag kliade sönder en enorm finne, eller varfylld böld av något slag på ryggen börjar plötsligt klia något fruktansvärt. Satan vad det kliar. Biip biip. Det är tjockt med folk, som ideligen strömmar genom min kassa. Mjölk, köttfärs, snus. Biip biip. Jag sträcker handen mot ryggen, når inte. Gud vad det kliar. Plötsligt känner jag att jag börjar må dåligt. Jag vill kräkas. Jag känner gallan komma komma upp från magen, nu närmar sig trycket struphuvudet. Jag får svårt att andas, nä nu spyr jag.

En medelålders dam kommer så fram mot kassan. Hon bär en minkpäls och om hennes hals hänger ett saftigt diamanthalsband. Bredvid henne tassar en vit späd liten hund som hon håller i ett lysrosande koppel. Det är en äcklig liten hårlös krabat. Den skäller frenetiskt. Skallen skär sig i mitt huvud. Hennes starka parfymlukt kommer emot mig likt en tryckvåg, och jag kastar mig bakåt för att komma undan den värsta stanken. Det blir 99, 50 säger jag ansträng trevligt. Hon lämnar fram en hundring och väntar sedan tålmodigt på växeln.
Tack så mycket och välkommen åter! Dra åt helvete kärringjävel. Jag rabblar ytterligare en svordomsramsa i huvudet när jag får syn på den tjocka bunten av tusenlappar jag skymtar i hennes plånbok. Kapitalistsvin! Och så kommer nästa kund. Och så fortsätter det resten av dagen. Jag vill bara kräkas över dem allihop.

35 år shit. Smaka på siffrorna, 35. Så gammal kommer jag aldrig att bli. Och om jag nu blir så gammal så vill jag ha ett ansenligt arbete. Jag vill inte sitta i den där kassan likt ett skadeskjutet halvdött djur med klåda på ryggen. Men sen tänker jag, någon måste ju ha de där jobben också. Alla kan väl inte vara jurister eller läkare heller. Tänk om löpsedeln på en kvällstidning en dag skulle lyda: ”Bristen på kassörer i landet påtaglig”. De jobben behövs ju de med. Utan de oviktiga jobben skulle vi aldrig ha det där fungerande samhället. Är det inte så? Eller? Det är en lustig tanke.
Jag vet i alla fall att jag inte vill ha ett sånt där arbete. Jag vill inte sitta där i en kassa mitt uppe i min värsta 40 års kris med en påtaglig klåda på ryggen, för att sedan på kvällen åka hem till en vidrig liten lägenhet och stirra mig sömnlös på ett par grönblommiga tapeter och titta på nyheterna klockan 19.
Biip, biip. Vilken jävla tragik.

5.

Vetenskap och religion - två förunderliga fenomen med olika meningar om sanningen.

Det verkar som om nästan alla människor har en egen tro. För även om många tillhör samma religion kan den ändå tolkas olika av olika människor. Man anpassar den efter sina egna behov.
Många religioner användes från början som ett verktyg för att få makt över människor och skapades även på det sättet. Tro ska väl vara något som kommer från sig själv? Nåt som man vare sig gillar eller inte, tror på för att man själv tycker att det verkar vara det mest troliga. Min religion är vetenskapen, min gud är tiden och den här skriften min bibel. Inte för att det verkar vara det mest trivsamma att leva med. Utan för att det stämmer överens med mina egna upplevelser och insikter.

Rent teoretiskt sett skulle jag kunna införa det här som en erkänd religion och ta en maktposition. Allt jag behöver göra är att döda folk om de inte går över till min tro. Och när de väl har gått över till min sida kräver jag olika tjänster som är nödvändiga för att projektet ska kunna drivas vidare och för att få vara med i religionen över huvud taget. Och om de inte gör det bestraffas de. Det är möjligt att mina trosföljare kommer på sätt att slingra sig eller hittar kryphål. Men då är det bara att lägga till fler bitar i systemet allt eftersom, för att kunna ta fram skäl till nya regler eller förklaringar på frågor. Och vips har man dem tillbaka i sin fulla makt igen.

Visst kan det tyckas som ren fantasi. Men det har ju gått förr. Vad talar emot att det skulle gå igen. Det skulle fungera, i teorin. Men det skulle ju bara vara jag som verkligen trodde på min religion. Alla andra skulle bara tro för att de var tvungna. Och då liksom försvinner hela poängen med tron bort. Då är det inte tro. Det betyder alltså att varje människa opåverkat måste välja en tro om riktig äkta tro ska kunna finnas över huvud taget.

Men nu är ju inte vetenskapen en erkänd religion. Religionen och vetenskapen slåss mot varandra. Religionen och vetenskapen har helt olika uppfattningar om verkligheten. Men vetenskapen har alltid konkreta bevis innan den blir erkänd. Till skillnad från religionen som bara har ord att tillgå när den berättar de mest otroliga historier.
Det finns vissa saker som vetenskapen inte kan förklara och vid såna företeelser anser många att svaret skulle finnas inom religionen. Men samtidigt finns det saker som religionen förklarar och vetenskapen har klara bevis för att religionen skulle ha fel. Varpå religionen avfärdar det helt. Men det ska fortfarande vara varje människa fritt att välja vad man tror på. Religioner förändras, förnyas, utvecklas allteftersom nya meningar ifrågasätter dem och man kan ta fram en förklaring. Vetenskapen utvecklas den också i form av nya upptäckter. Och därför kanske vetenskapen kommer kunna förklara det som idag är oförklarligt.

Det känns lite trist och skrämmande att tro på vetenskapen och inte på religionen. Vetenskapen bygger bara på sånt den kan bevisa, vilket omöjliggör sånt som tron på liv efter döden. Det skulle kännas bra att tro på liv efter döden. Ja, det känns trist och skrämmande, att man inom vetenskapen redan känner till allt, att alla goda andliga ting inte existerar och att ingenting är lämnat åt fantasin. Men å andra sidan visste vetenskapen att jorden var platt, att människan aldrig skulle kunna flyga, och att man aldrig skulle sätta sin fot på månen. Man vet ingenting.

6.

Det besynnerliga med människors skilda synsätt.

Man vet faan ingenting. Alla spekulerar bara.
Man sätter in olika ting i fack, bestämmer sig för att det är just så man ska förhålla sig till det tinget i resten av sitt liv. Resten av livet.
Man ska inte bestämma sig så fort när det gäller olika saker tror jag. Man ska hellre begrunda, tänka efter en extra gång och inse att det är jag som har rätt. För så är det ju, för förutom när det gäller rent abstrakta saker som politik och religion så tänker ju alla att när det gäller genuint rationellt tänkande att det är just de som har helt rätt, hur egentligen någon kan tycka annorlunda är ju en gåta större än de flesta.
Besynnerligt.

Jag tänker ofta, varför reagerar inte alla som jag på olika uppstådda situationer. För det mesta försöker jag intala mig att jag faktiskt kanske inte har så rätt när det gäller olika saker, men det slutar ändå med att jag står där med hängande haka och förundras över hur man kan resonera på just det sättet. ”Så där kan man väl inte tycka heller” eller ”varför sa han så där?”.
Även tanken har slagit mig att om alla tänkte som jag skulle vi leva i en perfekt värld, vilket förvisso inte stämmer, men ändock. Av mina erfarenheter är detta tankar som snurrar i allas huvuden ständigt. Det är tankar som exploderar likt kristallklara blixtar med jämna mellanrum när olika situationer uppstår.
Detta, att det är just ”jag” som har rätt, präglar egentligen allas jordens invånare tror jag. Alla tror att det är just det som har rätt.
Ständigt. Alltid. Ingenting försvinner allt finns kvar.

Ingen människa kan knappast veta allt om allt som existerar. I viss mån väcks nog ett intresse hos alla människor gällande någonting. Trots att man inte har tillgång att studera det man har intresserat sig för, tänker man nog mycket på just det man intresserat sig för och således är ju alla specialister, i olika mån, på skilda områden.

Emellertid när det gäller saker som vilken glassort man tycker om, eller vilka skämt man väljer att skratta åt på en föreställning, eller vart man väljer att bygga sin hydda i djungeln, kan ingen vara specialist. Alla tycker bara olika.
Man tycker bara, rätt upp och ner utan vidare eftertanke. Man behöver inte vara professor i litteratur för att veta vilken glassort man tycker om.
Detta är det betydande. Detta är det väsentliga.
Och det är just här det inträffar, det där helt makalösa. Hur kommer det sig egentligen, bortsett från vetenskapliga forskningar att vissa gillar vanilj och vissa choklad? Strunta i genetiken, strunta i smaklökarnas betydelse i sammanhanget, strunta i allt och försök att svara på den enkla frågan. Banalt? Knappast.
Det är detta som är min poäng, det är detta som är det förunderliga. Hur är det egentligen möjligt att vissa personer under hela deras liv aldrig ens funderar över att öppna en bok som rör, säg: njurens funktion i kroppen, men som under hela sitt liv studerar Gustav Vasas alla upptåg och bravader under 1500 talet. Otroligt besynnerligt är detta för mig.
Varför tycker vi om olika saker och varför tänker inte alla likadant, frågan tycks kanske på ytan vara lättbesvarad men gräv lite djupare under den geletjocka fasaden och begrunda.
Besynnerligt, inte sant?

7.

Kärlekens olika skepnader. Så vill jag minnas det.

Om jag inte kan se så vill jag åtminstone kunna skymta det blå havet. Helst av allt vill jag att de onda gastarna bara ska försvinna, jag vill dyka ner i det djupblå havet och stanna där för alltid.

Vad vill jag minnas när jag ligger där på den vita bädden omgiven av gråtande släktingar?
Något som i stor utsträckning har präglat min ungdom och sena tonår, hur sentimentalt och pretentiöst det än må låta, är kärlek.
Kärlek är något oerhört svårt att beskriva, något besynnerligt, likt de flesta fenomen i denna vida värld. Kärlek är som ett behagligt varmt blått vatten som slukar dig och sveper om dig i fullständig lycka.
När jag ligger där på bädden utslagen vill jag minnas när jag fann mitt livs kärlek.
Kärlek kan förekomma i många former. Min förnimmelse om den starkaste kärleken är när en förälder för första gången håller sitt förstfödda barn i sina armar. Troligen återkommer även en liknande känsla när man får sitt andra barn (det vill säga om så blir fallet) men min känsla är att då har man redan upplevt det otroliga, och då är inte upplevelsen lika påtaglig.
Nackdelen med en sådan omstörtande kärlek är att när man vaknar upp 25 år senare har den lilla söta krabaten vuxit upp och befinner sig troligtvis på andra sidan jordklotet pluggandes eller något i den stilen. Då sörjer man för första gången över sin kärlek. Det blå svartnar i en långsam och utdragen takt.
Eftersom jag inte har befunnit mig i den omnämnda situationen kan det tyckas att jag ska ha svårt att sia i det hela, men låt mig här utgå från min intuition.

Den andra mest omvälvande kärleksbegivenheten tror jag kommer att inträffa då man finner sitt livs kärlek, (det vill säga om så någon gång blir fallet) alltså den kärlek då det pirrar i magen och man för första gången vinner sin dyrkades känslor. En sådan kärlek där man i det närmaste kan känna hur ens älskande blickar möter sin kärleks och man försvinner ner i ett blått hav. I det blåa havet är det varmt och behagligt och där finns inga onda andar eller spökande monster. Nackdelen med en sådan här slags kärlek är att det inte är helt osannolikt att när man vaknar upp 25 år senare är flickan eller pojken inte alls så där bedårande vacker och oskuldsfull som på den där gröna ängen under vårsolen för så länge sedan. Nu grälar man istället och de där, som man då tyckte, oförglömliga ögonblicken är för en evighet sedan som bortblåsta. Det blå havet är plötsligt svart, utan att man egentligen har fattat vad som hänt under tiden.

Den tredje kärleken som, om man har riktigt tur någon gång under sitt liv får uppleva, är en riktigt nära vänskap. Det är en otroligt speciell, och svårbeskrivd kärlek som man egentligen inte kan jämföra med de två tidigare jag pratat om. Denna kärlek blommar inte lika oförmodat som de tidigare men kan ändå när man står där med sin själsfrände kännas oförutsedd. Har man någon gång under sin livstid upplevt en nära vänskap tror jag att man vet exakt vad det handlar om. Rent instinktivt alltså.
Har man en vän som man kan anförtro sig åt, en vän som man kan öppna sig fullständigt för och en vän som man riktigt kan känna hur den ser på en och hur personen läser ens tankar.
Det är likt en själ i två kroppar. Den ene vet den andres minsta drag och man tröttnar aldrig, utan undantag, på varandra. På sitt sätt så är det också en fantastisk kärlek. En enastående kärlek.

Jag strävar efter lycka i mitt liv. Lyckan är i princip mitt enda mål. Har jag uppnått lycka, kan jag inte kräva mer av livet. När jag ligger på den där vita dödsbädden om 65 år så vill jag inte vara omgiven av sörjande släktingar, då vill jag vara omgiven av mina barn, min älskade fru och min bäste vän. Alla glada och skrattandes, då kommer även jag kunna le. Då kommer jag återigen kunna skymta det blå havet, det svarta kommer att blekna i lyckan. Då kommer jag fridfullt kunna sluta mina ögon utan ångest. Då har jag uppnått fullständig lycka. Då har jag nått mitt mål. Då kan jag drunkna i det blå havet.

8.

Universum livet och allting - klyschor och kloka ord.

Universum Livet och Allting. Fleurs de rocaille. Varje dag räknas. Lycka. Insikt. Förvandling. Upptäckt. En rasande bro. En resa. En resa i mörkret. Spänning. Kärlek. Förväntan. Tragik. Döda poeter. Uppvaknande ur dvala. Ensamhet. Röra. Tätnande dimma längs en oändlig väg. Tankar. Fånga dagen. Världen passerar förbI. En skälvande och till synes främmande värld. Solen går upp. Minnen. Blod, svett och tårar. Ett försvinnande djup. Eftertänksamhet. Blixtrande omständigheter. Explosioner av tankar. Ledsamhet. Tåget åker. En ständig längtan efter att få stanna i ögonblicket. Ett sökande efter svar. En modfälld längtan. En lång väg full med hinder men med en ljus slutdestination. Frågetecken. Trygghet. En sprakande brasa. Oändlighet. I det oändliga. Vart tog elden vägen? Du behöver ingen astrolog för att veta åt vilket håll det blåser. Flyg iväg med vinden. Allt iskallt. Allt menlöst. Även när det bästa tar slut finns minnena kvar. Framgång. En oändlig sammansättning av lösa osammanhängande ord. En obeskrivligt uppfyllande känsla. En glimrande ådra av guld genom havet. Månens sken mot en grönglimrande åsrygg. Universum Livet och Allting. Ond bråd död. Den stora frågan. En guide till ett försök till sVar. Vad är meningen med allt? Livet. Döden. En svunnen tid. Barnet. Tro hopp och kärlek. Frågor. Svar. Ljus i tunneln. Lust. Inneboende styrka och godhet. Avhållsamhet. Leva. Abstrakta fenomen. Berusning. En krusning på vattnet. En fågel svävar ljudlöst över bergstopparna. Tomt sökande. Dimma. Sötma. Känslor. Uppslukande av ett dödfött projekt. En insprängd sjö i en oändlig skog. Bortom horisoNten. Ständigt sökande efter framgång. Möjligheter. En vinterkall längtan. Frihet. Brister. Motivation. Rädsla. Kreativitet. Fruktan. Marken under fötterna. Solen över huvudet. Vinden bakom ryggen. En man i regnrock. Ett regn. Blommor från ett stenparti. En skog. En lek. Ett vattenfall. Vågor som kastas mot klippblocken. Stormens öga. Musik. Humor. Likt en ljuv blomsteräng. Bred ut Vingarna. Om jag skulle berätta något för världen skulle det vara att vi alla är okej. Om jag skulle göra ett vErk skulle jag vilja påverka allt till det bättre. Väsentligheter. Må gott. Ta chanser. Vilja. Man måste våga förlora för att kunna vinna. Att ta motgångar för att vinna lycka. Varför leva livet i svartvitt när det finns att få i färg. Mot den ljusa sidan av vägen. Själsligt välbefinnande. Skapande. Finna ro. Möt din rädsla eller fly från den för alltid. Slå vakt om ditt inre. Finn dig själv. Lyssna till dig själv. Lyssna. Håll dig kvar. Låt dig fångas. Våga vara rädd, men aldrig feg. Ta vara på tillfällen. Äventyr. Våga uppleva. En inre resa. Våga tala. Att tiga är aldrig guld. Låt det alltid vara som alltid där du är trygg. Aldrig som aldrig. Låt sunt förnuft leda dig genom livet. Lita på din intuition. Det finns gott om liv att leva. Snåla inte. Gråt. Skratta. Låt dig inte förledas i konstlade kanaler. Våga välja rätt vägskäl. Frukta inte när du skymtar slutet. Lev i nuet. Skrik. Ta inga onödiga risker. Låt inte lättja bli ett hinder för dina drömmar. Slit hårt för din framgång. För när du är där kommer du att minnas slitet med glädje. Dröm. Fantisera. Var snäll mot små barn. Och mot gamla människor. Slå ut i blom. Nöj dig. Mycket vill ha mer. Res. Forska på små och stora plan. Läs. NjuT. Låt dig utvecklas. Var snäll mot livet. Du kommer sakna det när det är slut. Universum Livet och Allting.

9.

Om barn och vad som döljer sig bakom tystnadens fasad.

Jag sitter och tittar igenom gamla fotoalbum. Jag ser mig själv som liten. Olika stadier genom livet. Från födsel tills idag. Jag ser en liten kille som är kanske ett eller ett par år. Han verkar ha det så bra, bekvämt, tryggt, skönt. Allt är så enkelt för ett barn. Ingen press, inga förpliktelser. Barn säger och gör vad som helst som faller de in. De gör och säger det som verkar kul för tillfället. Och oavsett vad det är, är det ingen som tycker att det är något konstigt med det. Allt är så enkelt ur ett barns perspektiv.
Jag ser den lilla pojken på bilderna. Jag vill träffa honom. Jag vill prata med honom. Lära känna honom. Men han är sedan länge borta. Jag undrar vad han skulle säga. Jag undrar vad jag skulle säga till honom. Jag undrar hur han såg på saker och ting. Hur upplevde han livet? Jag kanske får träffa den där lilla pojken igen när jag får egna barn. Kanske en del av det som fanns i honom förs vidare till mina barn och ger mig en chans att lära känna honom igen.

Barn är så olika. Vissa är livliga och glada. Andra är tillbakadragna, tystlåtna.
På en skolgård är det full fart. Det är rast och det kryllar av ungar. Några killar spelar bandy och bråkar om huruvida förra målet var giltigt eller inte. En bit bort spelar några andra fotboll intill lekparken där det i vanlig ordning gungas, leks och slåss. Det är ett enda stort virrvarr av lekande barn, fulla av liv.
Men bortom stojet, fotbollsplanen, bandymatchen, lekparken går en ensam själ omkring. Barn så långt ögat når. Alla leker med varandra och här går någon som blivit över för sig själv. Tyst, stilla. Någon från lekparken ser den ensamme och går dit och hämtar honom. 'Kom och lek med oss'. Men han visar inget intresse av att vilja vara med på upptågen. Han bara sitter där. Tyst, stilla. Han ger bara korta svar tillbaka när de andra barnen försöker prata med honom. Det slutar med att barnen skaffar sig uppfattningen att den tyste på något sätt är konstig, efterbliven. Den tyste växer upp och genom hela livet får människor runt om honom samma uppfattning.

Den tysta individen sitter där stilla, avskärmad, uttryckslös och stirrar ut i tomma intet med en död blick. Någon sitter och betraktar den tysta och livlösa mannen och tänker att det är en efterbliven idiot som aldrig säger någonting. Någon som inte kommunicerar över huvud taget. En som inte ens har något liv. Men vad vet betraktaren egentligen? Inuti huvudet på den tillsynes livlösa människan kan vad som helst försiggå. Kanske har han ett rikt inre liv. Kanske han skapar ett utrymme i huvudet. Utrymmet får vara livet. Han fyller ut rummet med saker, företeelser, människor och händelser som han vill ha där. Och successivt skapar han sig ett liv som är perfekt för just honom. Det går fort och lätt. Det är bara att tänka på sakerna han vill ha där. Och det är lika lätt att ändra på någonting som inte passar. Han sluter sig in i sig själv och världen han har skapat i sitt eget huvud blir verklig. Kanske är det den riktiga verkligheten?...

Individen som lever i den materiella världen skapar också ett utrymme i huvudet och fyller det med sånt som han vill ha där. Det fungerar som en planering över hur man vill att det verkliga livet ska se ut. Man gör det för att få klarhet i saker och ting. Det verkliga utrymmet blir tiden och möjligheterna. Men det kostar mycket tid och hårt slit för att sätta planerna i verket. Somliga klarar eller orkar det inte. Någon som inte orkat, klarat av eller som inte är färdig med att fylla ut utrymmet i den materiella världen ser med förakt på den tysta, stilla, tillsynes livlösa människan som en efterbliven individ som inte har något liv. Och tanken finns inte ens, att det skulle kunna vara precis tvärtom. Vad vet man?...

10.

Det bittra svaret på den stora frågan.

Livet är likt en sur uppstötning - ingenting.
Vad är livet, universum och allting? Frågornas fråga. Den stora frågan.
Frågan vi alla vill ha besvarad är ganska simpel men ändå så fasligt kryptisk. Frågeställningen i sig är ju rätt simpel, men trots detta är ett svar egentligen fullständigt otänkbart.
Detta är frågan som människor runt om i världen ständigt grubblar på och reflekterar över. Men på detta område räcker vår hjärnkapacitet inte till. På denna punkt är vi människor otillräckliga. Varje enskild människa som är kapabel till trivialt tänkande grubblar förmodligen på denna fråga flera gånger om dagen. Men faktum är, hur skrämmande det än kan verka… Ingen, INGEN vet ”vad den egentliga frågan är”. Och i och med det blir svaret helt enkelt en omöjlighet.

Varför finns universum?

Stanna upp ett slag och lämna alla vardagliga problem bakom dig och grubbla på denna fråga som garanterat är den mest kniviga fråga du någonsin kommer att stöta på. Under de första minuterna som man tänker på detta förefaller frågan förmodligen som vanligt kufisk och otrolig bisarr. Universum, varför finns universum?
Det hela är ju nästan lite skrattretande till en början. Men allteftersom tankarna snurrar runt i huvudet och fler minuter fortlöper blir frågan allt mer förvirrande. Man blir liksom mållös. Det finns till slut inget att tillägga. Man blir så småningom less och vidare nästan lite irriterad. Och så får man en sur uppstötning och blir än mer irriterad. Och så har man förträngt frågan tack vare den förvirring och brist på motivation som uppstått.
Men inte heller är det ju konstigt att den bristande motivationen uppstår då man blir mållös. Man orkar bara inte. Man tänker, varför sitter jag och tänker på det här egentligen. Och så går man och gör något annat. Kanske diskar, eller äter lite eller tittar på 19 nyheterna. Suck.

Vad är livet, universum och allting? Detta är rummet dit nyckeln till hålet icke existerar, där svaret är föga okomplicerat och till synes hopplöst ty där lösningen samtidigt är så enormt åtrådd.

Vad finns det då för teorier och vilken bör man kanske klassa som den mest realistiska? Detta resonemang blir ju så klart påtagligt subjektivt men det är ju och andra sidan allas skilda teorier.

Detta är min teori. Varför universum finns (om det nu är ett vad vi kallar universum) har jag inte den minsta aning om och ämnar därför heller inte att spekulera i det hela. Men min teori om livet i sig lyder som följer:
Varje människas födsel är ett invecklat mirakel samt endast en enda otrolig slump. Vi levde inte någons annans liv innan vi föddes utan vi föds helt enkelt. Ingenting blir till ett liv. Sedan lever vi våra förhållandevis korta liv och sedan dör vi. Liv blir ingenting. I tomma intet upplöses vi och så återgår vi till det stadiet (om man nu kan kalla det ett stadie) vi var i innan vi föddes. Alltså till ingenting.
Ingenting.
Hur tråkigt det än må låta så tror jag helt och fullt på att det är den bittra sanningen. Vi föds ur ingenting, vi lever ett konstigt liv där vi strävar efter konstiga saker som lycka och sedan försvinner vi. Skippa alla gamla män på fluffiga moln eller att vi i nästa liv blir något helt annat. Att vi har en vandrande själ eller att vi får komma till ett ont respektive ett gott ställe beroende på hur vi har skött oss i livet är för mig rena hokus pokusen. Kalla mig gärna trångsynt men att det någonstans skulle finnas någon form av en högre makt som styr oss är för mig fantasier och, just det, hokus pokus.
Människor skapar sina egna, för mig smått ironiska illusioner om excentriska ting och rättar sig sedan efter detta.
Jag tror på mig själv och på att göra goda saker i mitt liv. Med detta nöjer jag mig.
Det finns helt enkelt intet mer att tillägga.
Men och andra sidan är ju livet bara likt en sur uppstötning - ingenting. Visst kändes livet, universum och allting genast så otroligt meningslöst?

Eller?

Skriven av: Johan Larsson