Publicerat
Kategori: Novell

Livet ur en annan vinkel

Livet ur en annan vinkel

Bakom en anledning, som jag fortfarande inte förmår att tydligt nog förmedla till människorna i min bekantskapskrets, gömde jag mig då jag fattade beslutet att flytta till den pyttelilla småstaden där allting till synes återfinns 'runt hörnet'. Av mina nära och käras ansiktsuttryck kan jag sluta mig till att orden som slingrar sig ur min mun, ni ska veta att de är väl valda, närmast kan liknas vid ursäkter. Undanflykter om ni så vill.

Man skulle med framgång kunna ställa ut mig i Buttericks skyltfönster med inget annat på kroppen än ett par reklamskyltar med texten ' Titta hit, klappa gärna!' och 'Klapp på hjässan och hon gråter, håll i handen och hon rabblar'. En varningsskylt skulle nog också behövas: 'Buttericks ansvarar inte för konsekvenserna, skulle du få för dig att faktiskt vidröra varan; eget risktagande beaktas'. Javisst, jag kan uppvisa alla symptom på existentiell ångest och klaustrofobi på en och samma gång!

Jag har här inte för avsikt att förklara för er varför jag valde att lämna staden framför bruksorten på den skånska slätten. Det skulle dels ta alltför lång tid, dels sabba ert förstånd; något som jag ogärna lastar mitt samvete med. Se därför på min text som ett tidsfördriv lika gott som något annat.

Tätt bakom mig, med sin hand i min, följde min sambo. Han kånkade frivilligt den tyngsta delen av våra möbler uppför de tre trapporna utan hiss och var till och med mer ihärdig än mig när det gällde att få lägenheten snygg. Ibland undrar jag om han inte är en sisådär fyrtiosex procent mer tolerant än mig. Skulle jag följa honom precis vartsomhelst utan att ihärdigt ifrågasätta hur hållbara hans motiv var? Nåja, nu sitter jag här i vår strålande k-märkta lägenhet, uppbyggnadsår 1909, och blickar bort på mannen som sitter framför sin dator, småler för mig själv och tänker att 'äntligen har vi lyckats signa ett förstahandskontrakt'. Märk triumfen. Vi har ett hem som vi formar precis som det passar oss. Tja, vissa önskemål måste väl stryka på foten till fördel för andra. Det får jag medge. Summan av två viljor är ju sällan friktionsfri. Utan att ta ögonen från dataskärmen, eller ens räta på ryggen, hummar min sambo instämmande till mina ord. Han befinner sig i sin egen värld, förstår ni; dataspelsvärlden.

Vågar man sticka ut huvudet genom ytterdörren och ta sig ut ur lägenhetens skyddande barm, klappra nedför de 98 trappstegen och ut på gatan, hamnar man genast på huvudgatan; 'Storgatan'. Jag bor, för första gången i mitt liv, mitt i centrum av allting annat! Ni matematiskt sinnade skulle lätt kunna bilda er en uppfattning av min nya bostadsort om ni ritade upp en cirkel med markerad diameter. Låt bara ändarna på linjen som markerar diametern sticka ut runt en centimeter på vardera sida av cirkelns ytterkanter. Innanför cirkeln finns allt det man behöver; två mataffärer, två blomsterhandlare, två cykelaffärer, en post, ett apotek, en hälsokost, en bokhandel, ett bibliotek, ett par skolor, ett kommunhus, en arbetsförmedling, en byggnadshandel, en vapenaffär, ett gym med mysko öppettider, en sporthall, en audio- & videohandlare samt en unken sekondhandaffär med avskild erotikavdelning fylld av latexattiraljer, oljor och en mängd filmer för nästan alla smaker; undrar om också dessa varor är begagnade?! Inget av dessa ställen tar mer än tio minuter att ta sig till. Du behöver inte ens något färdmedel. Ändå kör folk omkring i sina bilar hejvilt. In och ut på Storgatan. Jag misstänker att dessa bilister tillhör den folkgrupp som har turen att kunna ta sig till staden på mindre än en timme. Funderar redan på hur även jag ska kunna lägga vantarna på en bil. Fick idag veta att den lokala bilhandlaren precis fått in en Saab V4. Ni vet en sådan där som ser ut som ett päron!

Här, där allt till synes ligger 'runt hörnet', finns två typer av människor. De vars kännetecken är joggingdressen och kepan samt de som pryder sina hem med nysilver och guldpläderingar. De förstnämnda är enkelheten personifierad och kopplas lätt ihop med människor i avsaknad av allt vad smak heter, medan de sistnämnda gärna vill ses som det övre skiktet. Titta bara på då de teatraliskt berättar om sina bravader på bygdens golfbana. Numera görs alla affärsavtal på golfbanan; vill ni ta er upp på den sociala rangstegen får ni, med andra ord, allt lära er att spela golf! Själv har jag alltid varit lite av kärringen mot strömmen och kommer därmed inte låta mig övertalas att tåga runt på golfbanan och spela fisförnäm. Även fast medlemsavgiften endast ligger på sextusen kronor per år! Dessutom är jag alldeles för temperamentsfull för denna typ av sport. Dålig förlorare är kanske ett bättre uttryck. Jag ska nog ta mig upp på rangstegen i alla fall. Vänta bara.

Vid närmare eftertanke, löper jag kanske ändå en viss risk att falla in i vad som kallas finkulturen. Ännu ett uttryck för min demonstrativa kärringen-mot-strömmen-sida antar jag. Häromdagen besökte jag alltså den lokala försäkringskassan. Ett litet ställe med helt avskilt väntrum. Där kunde man sitta och titta in på de kunder som togs emot före en. Likt apor i ett terrarium skildes kunden och handläggaren åt från oss andra genom en kortvägg som dominerades av ett jättelikt glasfönster. I väntan på sin tur hade alla de andra kunderna det stora nöjet att få lyssna till den lokala radiostationen. Misstro mig inte när jag berättar att vad som strömmade ur högtalarna lät som platt pop-musik med en text som handlade om att plantera potatis på den frodiga åkern! Fast, vid ännu närmare eftertanke är nog finkulturen som lösgodishyllorna i närbutiken eller alkoholsorteringen på Systembolaget; man har möjlighet att fritt välja sina egna favoriter. Får jag fresta med en salt eller sur; champagne eller öl?

För ett tag sedan fick jag besök av den väninna, på vilkens inrådan jag tackade ja till min nya lägenhet. Som om det vore den naturligaste sak i världen var det första hon lät slinka ur sig: Gud, vad här luktar dåligt! Och detta var innan hon ens hunnit stänga dörren om sig. Vad är det som luktar?! Sniff, sniff Det luktar som … som kloak!! Trött som jag var efter en hel dags slit framför datorn, kände jag hur fötterna klistrade sig fast vid entrégolvet. Jag kunde lika gärna stått i ett sumpträsk. Något svar kom jag inte på; snarare kände jag mig som den där spröda, näpna tjejen ur TV-serien med dansande bebisar. Ally McBeal hette hon visst. Gång på gång upprepades följande mening i mitt medvetna: Ja den enda lukt jag känner är stallukt och hästskit, kommer du möjligtvis direkt från stallet?! Kloak, jojomensan, så går det när vårvärmen tränger sig in i husväggarna och tvingar en att öppna fönstret. Där hade jag suttit hela dagen, med varje fönster på vid gavel, och så får man höra att det luktar kloak. Nuförtiden är mina två aromalampor de flitigast använda tingen jag äger.

Hurudant saker och ting än gestaltat sig sedan vi flyttade hit, har jag ändå kommit att inse att det går att lära sig trivas nästan över allt. Det som gör att man trivs eller misstrivs med sin tillvaro är inte så mycket stället man bor på, landet kan vara riktigt mysigt, som personerna man omger sig med och tingen man sysselsätter sig med. Att driva projekt i egen regi går galant här, så länge man inte har krav på sig att åka in till staden allt för ofta. Från platsen jag sitter vid just nu, kan jag blicka ut genom det runda skeppsfönstret i mitt vardagsrum och titta på hur magnoliorna blommar. Just i detta ögonblick, när jag gör det, känner jag mig oändligt tillfreds med situationen. Att göra något av tillvaron ligger i mina egna händer. Bered rum för den lastgamla klyschan: Livet blir vad du gör det till!

Trots ovanstående konstaterande måste jag ändå medge att jag har vissa problem med begränsningar. Geografiska begränsningar kan mycket väl förvandlas till mentala begränsningar. För att hämta inspiration, likt en val hämtar luft, är jag beroende av mer än vad den här lilla bruksorten på skånska landsbygden har att erbjuda. Någon Saab V4 blir det inte för min del ty pengar saknas för att kunna inhandla ens något sådant oansenligt. Det råder ingen tvekan om att höghus, moderna liksom sekelskiftsgamla, har samma verkan på mig som bergen och skogarna i Norrland. Bland dem kan jag ta ett djupt andetag, insupa luften, skapa den rätta sinnesstämningen och … känna mig som hemma. Avtrampet jag gjort här, där allt till synes ligger runt hörnet, är i det närmaste osynligt. Varken joggingdressmänniskorna eller guldpläderingsmänniskorna kan ha hunnit bilda sig en närmare uppfattning om min person. Nu är jag i sinnet redan på väg till nästa hållplats och har med detta återigen hunnit se livet ur en annan vinkel.

Skriven av: Camilla Lundqvist

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren