Livet vaknar

En iskall vind drog förbi och jag drog jackan tätare runt mig. Våren hade nästan slagit ut men vintern ville ändå få visa sina krafter för oss innan den lade sig för att sova över sommaren. Bussen skulle snart komma. Den brukade inte vara sen. Jag såg mig omkring och såg samma busshållplats, samma hus, samma trädgård, samma park, samma lekplats med samma klätterställning som jag sett så många gånger. Tänk... 18 år på samma ställe. Samma ställe som inte har förändrats ett dugg. Allt är detsamma, bara äldre. Som jag. Det är samma jag, bara äldre.
Nu kom bussen. Samma buss som vanligt. Samma busschaufför som jag som vanligt säger hej till när jag kliver på. Jag sätter mig på samma plats näst längst bak och lutar mig tillbaka, höjer ljudet från min MP3 och sjunker in i musikens värld. Det är en lång bit kvar innan bussen stannar utanför skolan.
Bussen stannar då och då för att ta upp fler passagerare. Men... Har vi inte stått still ett bra tag nu? Jag öppnar ögonen och ser framåt i bussen för att se vad det är som står på. Någon står och pratar med busschauffören. Jag tar av mig lurarna för att höra vad det är de pratar om. Busschauffören tycker tydligen att killen ser ut att vara lite för gammal för att betala barnpris. Jag ler för mig själv och tar på mig lurarna igen. Jag ser på killen som envisas med att han fortfarande är ung nog för barnbiljett. Han är inte så väldigt snygg egentligen... Men han har vackert mörkt hår. Han ser inte ut att vara så väldigt arg men rätt betämd och verkar inte bry sig om att hela bussen nu lyssnar intresserat på samtalet. Till slut verkar han ändå få sin vilja igenom och han går bakåt i den nu ganska fulla bussen. Hans ögon letar efter en ledig plats. När han närmar sig flyttar jag undan min ryggsäck så han får sitta. Han sätter sig tacksamt ner. Han säger något och jag tar av mig hörlurarna och ber honom att ta det igen. Han ler och säger -tack så mycket. Jag ler tillbaka och säger -Visst! Är du på väg in till stan?
-Ja. Du med?
-Mmm...
-Jag heter Jack. Han sträcker fram sin hand. Efter det flyter vårt samtal på. Vi pratar som om vi känt varandra i evigheter och det är nära att jag missar där jag ska kliva av. När jag kliver av hoppas jag att han faktiskt ska ringa som han lovat när jag gav honom mitt nummer.
Nästa dag har vintern äntligen gått till sängs och våren slagit ut fullt och helt. Jag har jackan öppen och jag lyssnar till den vackra fågelsången och känner den underbara solen som skiner i mitt ansikte. Jag ser mig om igen. Samma busshållplats, samma hus, samma trädgård, samma park, samma lekplats med samma klätterställning som jag sett så många gånger. Men något är annorlunda. Har det alltid stått en bänk intill hållplatsen? Har någon målat på starkare och djupare färg på husen? Klätterställningen ser ut att vara ny och några barn verkar ha upptäckt ett nytt sätt att ta sig upp i den. Är det ett annat ställe? Nej. Det är samma ställe. Men det verkar som om det äntligen vaknat ur en lång tids vila. Äntligen sträcker det på sig och börjar leva.
Bussen kommer. Jag tar fram mitt kort och känner ett litet pirr i magen när jag tänker på att Jack faktiskt ringde igår. Att vi snart ska träffas... Jag ska hålla en plats åt honom i bussen. Sätter mig på den vanliga platsen men tänker att jag inte är samma vanliga jag längre. Jo. Jag är samma person men har liksom äntligen vaknat... Äntligen sträcker jag på mig och börjar leva.

Skriven av: annlily