Livets spel

Jag vet hur man ska vara. Jag vet hur man ska spela spelet. Livets spel. Skolans spel.
Jag vet vad man ska säga, göra och ha på sig.
Jag vet ALLT! Men ändå funkar det inte.
Jag ser bakom all skådespeleri. Alla fejkade leende, alla fejkade vänner.
Allt är så jävla fejkat. Det är därför jag inte orkar, till slut skulle jag dö.
Tyna sakta men säkert bort. Bort från denna falska ytliga värld.
Kanske har jag en spärr?
varför tycker jag inte om att festa, varför känns alla så falska?
Varför trivs jag inte i alla situationer? Varför kan jag inte vara trevlig mot alla, utan bara mot de personer som jag umgås med. Dessutom är jag inte så social utanför skolan. I Gymnasiet ska det bli annorlunda.
Jag ska verkligen vara mig själv. Till 100%!
Jag ska dessutom bli trevligare mot alla, och få bra betyg.
Inte för att jag inte är mig själv nu, men jag kan vara mig själv ännu mer.
Jag hoppas skolan blir bra. Att det finns trevligt folk. Sanna vänner.
Kanske är det bättre där, ännu vet jag inte.
Jag måste få fortsätta drömma, tills jag kommer på att det inte blir bättre i framtiden om jag inte ändrar nuet.
Jag tänker alltid tanken 'det bli bättre när jag blir äldre'. Oavsett om det handlar om antalet kompisar eller om ekonomin. Alltid!
Det är fel att tänka så.
Vadå, tror du allvarligt att vänner bara ska trilla ner från himmelen?
Nej.
Jaså, inte? Hur kommer det sig då att du tror att du kommer få fler vänner senare i livet?
Jag vet inte. Kanske.. Men jag behöver inte försvara mig för dig! Jag får väl leva mitt liv hur jag vill det.
Klart du får det. Men du vill väl inte senare i livet tänka tillbaka och märka att du bara levde ditt liv till 25%?
Kanske inte. 'Om livet varit en kaka, skulle min varit orörd'
Jag ska förbättra mig. Jag ska bli trevlig och verklign anstränga mig!
Jag vet att folk tycker om mig om jag anstränger mig.
Men jag har aldrig tyckt om det där med fester. Vara osäker, supa, bli full, strula, komma hem full, bli ovän med sina föräldrar?
Nej, tack. Jag sparar mig.
Men det är tur att alla r olika, annars hade världen varit tråkig.
Fast, inuti tror jag att alla människor är likadana. Alla tänker samma tankar, känner sig ensamma. 'Alla människor är likadana, det handlar bara om att dölja'
Att dölja, jag är inte så bra på det. Man ser rakt igenom mig. fast det är kanske bra, jag är väl en sådan person man kan lite på då?
Jag känner mig inte som femton. Jag känner mig som sjutton/arton.
Jag är mognare än de flesta - jag önksar det inte varit så.
Jag kan aldrig riktigt vara med till 100% då. För jag tycker inte det är roligt.
Musiken fyller mig med liv. Musiken är mitt allt.
Utan musiken skulle jag inte må som jag gör idag, både på gott och ont.

Skriven av: Josefine