Publicerat
Kategori: Novell

Ljud i tunneln

Tunneln

En text om en mammas beslut i krig. Detta är en ganska dyster och mörk läsning.
-----------------------------------------------------------------------------------

Det var helt mörkt. På gatan utanför var det enda ljus som sågs det som månen reflekterade i en liten pöl mitt i gatan, bestående av vatten och färskt blod. Allting var dessutom tyst. Inga fåglar. Inga människor. Ingenting. Amanda var tre timmar gammal när man beslutade sig för att förflytta henne till ett säkert hus. Det fanns inte många men mot slutet av gatan hade den hemliga polisen redan gjort ett tillslag idag och man bedömde risken som liten att de skulle återkomma igen samma kväll. Amanda, detta lilla vackra barn som vägde näste tre kilo och mätte 52 centimeter kom till världen en vacker sommarkväll då kriget hade nått sin sista del. En uppgörelse var enligt ryktet egentligen redan klar men stadens hemliga polis ägnade sig fortfarande åt lönnmördande och andra terroristaktiviteter. Fyra av byns familjer hade förlorat totalt sju barn under krigets snart åtta månader. Jag hade känt dem alla. Stadens hemliga polis var ute efter barn, det visste alla. Även jag.

Vi hade bestämt oss för att gömma oss i kanalisationen under staden till dess kriget var över. Detta förbannade sablars jävla krig. Vi kunde inte förstå vem det skulle gynna. Som vanligt skulle det vara okänt för den större massan vilka som var de egentliga krigsprofitörerna. En sak var säker. Vi skulle tillhöra förlorarna oavsett vem som vann i konflikten. Min far hade dem skjutit redan andra dagen. Vi hade sett alltihop, en överraskande granat som slog ned precis framför min far. Den bild jag minns starkast var när hans arm skiljdes från kroppen och flög i riktning mot mig. Jag kommer aldrig att glömma dessa ögonblick.

Det var tidigt på morgonen och vår vän Sean skulle hjälpa oss med att öppna locket till stadens kanalisation. Efter en kvart hade vi etablerat något som liknade en boplats i tunneln. Jag bestämde mig för att ta upp Amanda och amma henne. Vi kunde se människor komma emot oss. De mumlade något för oss otydligt och återvände till sig. Stanken i tunneln var påtaglig, men här var vi säkra. Militär och polis undersökte visserligen tunnlarna men vi hade ett sofistikerat varningssystem så deras aktioner var begränsade till en två gånger i månaden.

Den natten kommer heller aldrig att försvinna från mitt minne. Människor kom och påpekade för oss att det lilla nyfödda barnet var en stor säkerhetsrisk för alla som flytt ner i tunneln.
De sa att alla riskerade att bli skjutna vid upptäckt. Jag förstod att de hade rätt. Amanda och jag var bara en liten del av den arma människoskara som denna kalla natt fanns i tunneln. Jag satt på de brädor som utgjorde skydd mot det flytande vattnet innehållande stadens avföring. Jag såg upp mot en gammal herre och sa att jag uppfattat det som sagts till mig. Ovanför hörde vi skottlossning på gatan. Jag hade bestämt mig nästan på direkten.

Amanda blev bara en dag gammal. Jag hoppades innerligt att gud skulle förlåta mig men mina tvivel var starka.
-------------------------------------------------------------------

Skriven av: Robert Andersson

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren