Ljus

Hon kunde inte se. Kunde inte höra. Kunde inte tala eller känna något som gav henne ett tecken på liv. Hon var fångad i mörkret och det sög musten ur henne. Hennes annars så glada och muntra stämning hade lämnat hennes hjärta och det annars så klara, strålande ljuset från hennes ansikte bleknade bort i mörkrets avgrund. Hennes kropp var kall och hennes vita, strålande silverhår började bli svart, och hennes kärlek till världen var den tunna tråd som krampaktigt höll henne kvar vid livet. Hon började ge upp och gav efter mörkrets intrång. Hon slöt sina ögon som för längesen förlorat sin klara glans och lade sig ner. "Nu dör jag" - tänkte hon. Och det bekymrade henne, hon ville inte dö på detta sätt, med detta oändliga mörker kring sig. Men hon kunde inte förhindra det.

Så tittade hon upp, och såg alla stjärnors glans och ljus. Och ljuset träffade henne. I mörkret låg nu en ensam flamma av ljus som kämpade emot sin bittraste fiende. Men i denna striden stod inte mörkret en chans, ty flamman var oändlig och outtröttlig och sken med alla eldars ljus och hennes kärlek till ljuset gjorde det starkare än vad någon annan dödlig någonsin sett. Ljuset spred sig i hennes kropp och livet återvände till flickan. Hennes hår sken nu som aldrig förr och från hennes ögon strålade ett ljus som inget kunde mäta sig med. Inte ens den starkaste stjärna i universum. Och mörkret vacklade och ljuset trängde in i alla dess hörn tills det bara var en liten del kvar. Denna kunde ljuset dock inte övervinna ty en liten del mörker skulle för alltid finnas i universum och finns än idag på vår jord. Men kampen var vunnen. Ljuset hade segrat.

Och i sin kärlek till ljuset, lämnade hon allt hon någonsin hade älskat, ty ingen kärlek hon känt kunde någonsin mäta sig med hennes kärlek till ljuset, flög hon upp och satte sig tillrätta bland alla de lysande klot som hon älskade. Och starkast sken hon. Även när världens tid är kommen och stjärnorna bleknar och lämnar vårt universum är hon, den sista av deras släkte, den som sitter kvar på sin plats, tills det även är hennes tur att lämna oss.

Författare:

Publicerat

Dela: