Lockbetet

Lars Nordberg var ute på sin dagliga promenad med hunden. Han brukade vänta till eftermiddag då han kunde gå torrskodd men idag hade han velat gå ut tidigt. Han njöt av den tystnad skogen gav honom och doften av avverkade träd. Bara de inte tar ner hela rasket, tänkte han och plötsligt fick han svårt att hålla tillbaka hunden. Istället för att riskera halka på det av dagg hala underlaget släppte han efter sitt strama grepp. Han följde efter hunden som drog sig ut från promenadspåret och allt längre in bland vegetationen. Lars tappade ögonkontakten med sin hund medan han forcerade grönskan men till slut kom han ur det blöta och fann sig stå vid en slänt. Nedanför honom försvann hans hund åter men nu bakom en stor sten. Lars försökte sig på något som liknade en språngmars och tog sig till stenen. Men han vände sig om när han såg vad hunden gjorde. Till slut tvingade han sig dock att vända sig om igen för att se på när hans hund, viftande med svansen, mumsade förnöjt på den döda mannens inälvor.

Anders Thorn hörde sirener i fjärran. Han stod åter på bryggan i Åhus med den kalla lilla kroppen i sina armar. Det blev mörkt omkring honom men när han öppnade ögonen tog det endast några sekunder för honom att fatta att det var telefonen som ringde och att han hade vaknat upp i sin nya lägenhet i Södertälje. När fötterna landade på golvet kändes det kallt och hårt men han och tog sig ändå barfota ut i hallen där telefonen fanns.

Nu har mitt nya arbete börjat på riktigt, tänkte han efter att lagt på telefonen. Det hade varit chefredaktör Robert Stenhammar från Stockholmstidningen och han hade förklarat att ett mord hade inträffat i Södertälje.
- Det är bra att genast få reda på vad du går för, hade han sagt.

Han tog han frukosten med sig och åt den på vägen ut till taxin. Efter att ha promenerat den sista biten till platsen där den döde påträffats fick han stanna upp vid polisens avspärrning. Han visar sitt presskort och blev visad till ett hörn av området av en rödögd polis. Polismannen sade att pressen där skulle bli informerad. På vägen dit såg han ett gammalt befäl från sin tid som fallskärmssoldat stå och prata med en civilklädd polis. Han letade i sitt minne och fann namnet Lars Nordberg. Han måste nu vara en bra bit över sextio, tänkte han. En gren knäcktes bakom honom och han hugade inför en annan polisman som med raska steg gick förbi honom. Han kom att tänka på björnen i Djungelboken iklädd en uniform.

Till Anders och hans kollegor ställde sig sedan polismannen och presenterade sig som kommissarie Möller. Möller berättar på bred skånska om vad som hänt:
- Vid sextiden på morgonen har en morgonflannerare med hund hittat en död mansperson i en slänt här inom polisavspärrningen. Offret var uppskuren från naveln till halsen och hans identitet har ännu inte kunnat fastställas. Mannen är troligen svensk och kan inte ha legat där många timmar.
Trotts många frågor fick de inte ur honom så mycket mer. Anders trodde att polisen inte hade så mycket att berätta och funderade på vad han skulle skriva, men bestämde sig sedan för att vänta ett tag. Dagens morgontidning var ju redan ute, och om han väntade, kunde han kanske få lite mer kött på benen. Han började gå tillbaka längst promenadvägen till sin väntande taxi, men hejdade sig när en välkänd röst ropade till honom:
- Anders Thorn, vad har tagit er hit?
- Jag har just börjat arbeta på Stockholmstidning, blev hans svar.
I ena handen ledde hans gamla befäl en hund och i den andra hade han en stor bag. Hunden var en liten knähund som Anders inte visste sorten på men föreställde att hans gamle vän skämde bort medan han lät tiden vandra genom pensionens sysslolösa vardag.

- Då måste jag vara ett utmärkt intervjuoffer, svarade Lars Nordberg och fortsatte, det var jag som hittade liket, och fastän jag som f.d. yrkesmilitär ska vara rätt härdad, så måste jag säga att jag hade svårt för den synen jag såg.
När Anders frågade om de inte kunde utveckla deras samtal på annan plats följde sedan Nordberg tacksamt med Anders i hans taxi. De for till Nordbergs lägenhet och gick in för att dela på en kanna med kaffe och några rykande färska wienerbröd som de köpt på vägen dit. Innan fikat serverades slängde Nordberg upp bagen på köksbordet och öppnade den. I bagen låg Stockholmstidning och en hundpåse, en sådan påse som man använde till att plocka upp hundars förrättade verk. Nordberg tog ur tidningen, som Anders nu såg satt ganska långt uppe, och under låg ett antal tusendollarsedlar.
- Tusen stycken, sade Nordberg. Jag räknade dem innan jag ringde polisen på mobilen och tusen gånger tusen gånger nio blir nio miljoner svenska riksdaler.
- Vad ska du göra för dem och är det svårt att gissa vart du hittat dem?
- Jag hittade bagen jämte liket och äntligen har jag fått mig en rättmätig pension, skrockade den gamle militären.

Anders Thorn satt en lång stund och funderade. Lars Nordberg gick sjungande ut till sitt vardagsrum. Fastän Anders hade tackat nej, så kom den gamla militären tillbaka in till köket med två glas och en flaska whisky
- Nu ska det firas, sade han och hånskrattade. Dagens polismän är inte lika kloka som de var förr. Jag till och med öppnade bagen och tog ur hundpåsen, jag annars förvarar i min rockficka. Jag sade att jag alltid var noga med att ta med bagen med min hundpåse när jag gick ut med hunden. Polisen var inte minsta intresserad av att titta i den.
- Men du kan väl inte bara behålla pengarna, de kommer ju troligen från ett brott.
- Vad tror du polisen eller staten gör med de pengarna? De hamnar troligen på någon hylla för att sedan brännas.'
- Vad gör du om jag anmäler till polisen att du tagit pengarna?
- Äh, inte kan du ange en gammal man på sjuttio, och tänk istället på vilken historia du får, om de som mördade mannen nu vill åt pengarna och söker upp mig. Troligen blev de skrämda av hundens skällande och hann inte få med sig mannens väska.'
- Varför tror du att mordet ägt rum strax innan du kom, frågade Anders.
- Liket var varmt och varför skulle de annars ha lämnat kvar pengarna?

Det ringde på dörren och Lars Nordberg gick med ofattbar spänns, trots sin ålder, den korta vägen till dörren. Efter att ha öppnat dörren kastades Lars Nordbergs huvud bakåt tillsammans med hela hans kropp. Det skvätte hjärnsubstans som fastnade på väggarna. Anders tog tag i bagen på köksbordet och rusade ut på balkongen. Han knäppte ihop den och hoppade ner mot gräsmattan som låg tre meter längre ner. En cykel stod olåst invid väggen vid huset på andra sidan gatan. Utan att tveka stal han den. Det var början på en kraftig nerförsbacke, så han fick snabbt upp farten. När han närmade sig en pendeltågsstation slängde han sig av cykeln och hoppade springande över spärrarna och slängde sig därefter på tåget som just skulle starta. Från tågfönstret såg han två män komma springande nerför backen.

Poliskommissarie Möller lyssnade häpet på Anders historia. Att vittnet hade bagen i sin ägo, det kom han ihåg, men att ingen tänkt på att undersöka den närmare, tyckte han var märkligt.
- Man blir stressad när sådant här händer, sade Möller.
- Jo, och sedan hade Nordberg ett kallt sinnelag, svarade Anders. Han visste hur man tog folk på rätt sätt.
De båda männen kom överens, trots att Möller först tvekat, om att Anders skulle fungera som lockbete. De båda männen började planera hur han skulle övervakas.

Nästa morgon gick det att läsa i Stockholmstidningen att tidningens nya reporter, Anders Thorn, fått en exklusiv intervju med den man som i skogarna utanför Södertälje upptäckt en mördad man. Strax efter att intervjun var avslutad, hade mannen blivit mördad. Journalisten hade flytt ut genom balkongen för att genast ta sig till polisen. I intervjun hade mannen nekat till att han sett förövaren/förövarna och därför var motivet till mordet höjt i dunkel för både journalisten och polisen.

På eftermiddagen gick Anders ut från tidningsredaktionen för att äta lunch och under den korta promenad till restaurangen rusade två män ur en bil och tvingade in Anders i bilens baksäte. Den civila polisbilen, som skuggade Anders, hann inte med. Det gick fort och polisbilen förlorade i jakten på den andra bilen. Polisbilens färd slutade mot en långtradare som backat ut från en smågata.

Under hela bilfärden hade Anders en pistolmynning hårt tryckt mot sina revben. När bilen slutligen stannade var han långt utanför stan. Anders satt tyst mellan de två männen. Chauffören var en kvinna, hon följde inte med när männen tvingade ut honom ur bilen och tog honom allt längre in i skogen. Efter en stund blev han sedan tvingad ner på knän och den ena av männen tog fram en kniv. Anders försökte att inte visa smärtan han kände över att få huden på ena kinden bortskrapad. Inte heller bjöd han på den skräck han kände när eggen vilade på hans ögonlock.
- Vi vill så gärna veta vart du tog vägen med våra pengar, sade den andre mannen på bruten svenska. Han låter tysk, tänkte Anders.
- Pengarna har jag lämnat till polisen så gör nu ert jobb så slipper jag ligga på knä hela dagen, svarade Anders och hoppades rösten lät säkrare än han verkligen kände sig.

Senare på kvällen kom det en kvinna cyklande till polishuset och lämnade in ett paket som skulle till kommissarie Möller. Hon log brett mot polisman Sörensen medan hon talade om att paketet var från Möllers fru och att Möller skulle öppna paketet innan han for hem för kvällen. Möller fick paketet en timme senare, och han förstod genast att det inte var från frun. Hon och deras son var på semester i Kreta. Inuti låg ett polaroidfoto av en i fötterna hängande Anders Thorn och ett meddelande att nästa gång skulle paketet innehålla Anders huvud. Om nu inte polisen lämnade ut pengarna skulle det hända mer oönskade saker. En liten demonstration skulle snart begås. Den inlämnade bagen med pengarna skulle slängas ut från klaffbron i Södertälje precis vid midnatt. Möller tittade på klockan och såg att den var tio. Att det var ont om tid, var det första han hann att tänka innan mobiltelefonen ringde. Telefonsamtalet var från en upprörd kollega som berättade att Möllers hus stod i brand. Grannarna hade hört en kraftig explosion strax innan branden brutit ut.

Möller granskade eftertänksamt fotot från videoinspelningen på kvinnan. Kameran, som registrerade alla som varit i polishuset hade fått en klar och tydlig bild. Bilden skickades för granskning till Interpol. Redan efter en kvart fick han svar att kvinnan var efterlyst bankrånare från Tyskland. Möller drog snabbt slutsatsen att hon och de två männen, som Anders Thorn sett i tågfönstret, var i Sverige för att skaffa sig nya identiteter. Den mördade mannen som hittats dagen innan, var en av polisen känd förfalskare. Han misstänkte att rånarna tyckt att förfalskarens tjänster varit för dyra och därför mordet efter utväxlingen. Den döde förfalskaren hade en flickvän i Örebro, och Möller kontaktade sin kollega Runeberg, att genast förhöra kvinnan. Vid elvatiden hade Möller gjort upp en akut plan efter att, av Runeberg, fått reda på att den döde förfalskaren hade en förfallen stuga utanför Stockholm. Runeberg hade haft tur när han förhörde kvinnan, han fann henne i sin lägenhet trånande efter dagens uteblivna heroinkick. Kvinnan pratade vitt och brett bara hon fick komma till läkare för behandling. Runeberg lovade flickan att få genomgå behandling med hjälp av syntetiska droger.

Prick klockan 11.50 var stuga omringad. Tio minuter senare vid klaffbron i Södertälje gick en ensam man ut på körbanan och när han kommit till mitten slängde han ut en väska. Mannen hörde därefter en motorbåt starta och gick sedan med snabba steg in mot land.

Anders Thorn hade efter sin bekännelse om vart pengarna tagit vägen äntligen fått sätta sig på en pinnstol. Han skakade av köld eftersom hans förövare inte vågade tända i spisen för att röja sig. De är noggranna, tänkte han, och plötsligt krossades den enda rutan som fanns i stugan. Hans två manliga bevakare slängde sig mot tårgasgranaten mitt på golvet. Den ena mannen slängde en jacka över granaten medan den andre slet loss sängöverkastet från en av stugans våningssängar till att göra det samma. En tårgasgranat till ven in genom den nu trasiga rutan, och nu verkade männen gett upp sina försök att hindra röken från att spridas i rummet. Anders hann se att en av männen tog fram sin kniv, men Anders, som börjat gunga på sin stol, ramlade baklänges precis när han blev attackerad. Anders som i fallet fått fri sitt ena fastbundna ben, sparkade med foten rakt i anfallarens underliv. Mannen kved till men lyckades ta sig upp, vände mot dörren, för att sedan rusa ut i natten efter sin kamrat.

Anders trodde inte han skulle överleva hostan och kräkattackerna, men repade sig efter en stund ute i den friska kyliga kvällsluften. Polismannen som bart ut honom tog av sin gasmask, och Anders såg, genom sina tårar, ett vänligt leende ansikte. Ansiktet tillhörde kommissarie Möller.

Hösten gick mot sitt slut och de två tyska männen som haft Anders som gissla, var nu fasttagna och i säkert förvar i väntan på rättegång. Deras kvinnliga kumpan kom dock undan. Motorbåten som helikoptern pejlat in var tom. Hon skulle bli besviken när hon öppnade väskan för den innehöll inga pengar. Kvinnan, vars namn var Sarah Vetter, misstänktes senare för att vara den som begått ett väpnat bankrån i Vejle, två månader efter att hon försvunnit vid klaffbron i Södertälje.

Andres Thorns hade gjort sig ett namn på redaktionen och hans chef Robert Stenhammar var nöjd, även med Anders vidare arbete på tidningen. Anders själv hoppades på en lugnare fortsättning men långt inne gnagde misstanken om att han åter skulle få konfronteras med den kvinnliga bankrånaren. Han tänkte även på Kommissarie Möller som blivit något av hans första vän i Stockholm. De höll kontakten med varandra och Möller som var inne på sin andra skilsmässa hade en släkting som ägde ett hus mitt inne i Stockholms stad där två lägenhet var lediga. Möller hade skälv bott där mellan sina två äktenskap. Anders var verkligen intresserad därför han var trött på att pendla mellan Södertälje och huvudstaden.

Utanför en skola, inte långt från Anders Thorns arbetsplats, lade Sarah Vetter armen runt en ung mans axlar. Hon besvarade hans kyss och de fortsatte till hennes bil för att sedan försvinna bortåt medan den första snön började på sitt bygge med att klä staden i vinterskrud.

Skriven av: John Jensen