Löfte

Månen var nästan full och den fick gatan att bada i ljus. Det var nästan så att gatlyktorna inte hade behövts till och med. Månen lös rakt ner på de två männen som stod på trottoaren. Det var som om att de stod på en teaterscen med strålkastaren riktad rakt mot dem. Två aktörer i full färd med en vild dialog. De agerade ut av hela sitt hjärta och kompletterade varandra precis så som två skådespelare av rang ska. Men nu var det inte en pjäs, utan det var verklighet. Och verkligheten är inte alls ett spel. Den kryper tätt in på skinnet och nästlar sig in i alla vrår...
Männen bar båda två rockar, den ena svart och den andre grå. Mannen till höger hade ett par svarta skinnhandskar som hela tiden spändes till över knogarna då mannen sträckte på fingrarna och knöt näven om vartannat.
- Du vet precis vad vi hade kommit överens om. Du är fullt medveten om vad du blev tillsagd. Inte sant? sa han till höger.
- Men jag har inte kunnat fullfölja de ursprungliga planerna av skäl som du mycket väl medveten om. Det fanns inte någonting som kunde göras. Ingen skulle ha kunnat klara det.
- Det där skitsnacket har ingen som helst vikt i det här sammanhanget. Det är lika irrelevant som det du hade att säga för exakt en vecka sen. Och dessutom så ska du...
- Så ska jag vad? Det har definitivt relevans i samtalet. Du vet, precis som jag, att det var en omöjlighet, sa mannen till vänster med upprörd ton och frustration i blicken.
Männen tog båda en paus och spände ögonen i varandra. Bortom gatans krön kunde man höra en hund ge ifrån sig ett klagande tjut. Tjutet var olycksbådande, precis som att någon var på väg att göra honom illa. Ett svart moln gav månen skugga och det var inte längre lika upplyst på gatan. Mannen till höger tog ett steg närmare. Det var som att luften svävade i ovisshet.
- Omöjligheter är till för att vändas till möjligheter. Det är då saker och ting verkar som mest omöjligt som man sätts på prov. Det är då man får se vad en människa verkligen går för. Man ser var han har sina prioriteringar och kanske mest av allt, sin lojalitet. Det är när man hamnar i omöjliga situationer som man kan mäta sina intressen.
- Jag tycker att du ser allt lite väl mycket i svart eller vitt nu. Du vet väl lika väl som någon att det kan tillstöta hinder på vägen, som inte behöver ha med ens intentioner att göra. Jag vet vad jag lovat, du vet vad du lovat, vi vet alla vad vi har lovat. Och det kommer att ske, bara inte just nu. Det går inte.
Mannen med de svarta handskarna såg aggressiv ut, inte alls beredd att kommunicera.
- Det enda jag vet är att du har svikit. Man sviker inte mig. Du vet vad det blir för resultat, eller hur?
- Jag är beredd att stå för hur jag handlar. Om det är priset så är det. Och i så fall är det inte min förlust egentligen. Har du någonsin tänkt på det? Då finns det inte ens chans till ett nytt försök. Och inget mer försök betyder att det aldrig kommer ske. Vad tjänar du på det?
- Du snackar bort allt. Vänder och vrider på allt så du får det till din fördel. Som du själv sa, du vet vad det kostar och väljer du att gå egna vägar och göra det här till en enmansshow så gör du det helt på eget bevåg. Jag tar mina händer från det här och då tar det slut. Då släcker jag lampan. Good night!
Nu såg mannen till vänster skrämd ut för första gången under deras samtal. Hans ögon speglade en kall rädsla som gav mannen till höger en känsla av makt. Den högre fingrade på ett blankt föremål han fiskat upp ur ena fickan. Det blänkte i månens sken, som nu var tillbaka, starkare än någonsin.
Mannen till vänster sänkte blicken mot föremålet. Hans ögon flackade oroligt åt sidorna och tycktes sucka lättat då ett äldre par gick en bit bort. Den högre mannen lät sin hand med föremålet falla mot marken. Han till vänster verkade fånga mod i ett par djupa andetag och samlade rösten.
- Det här är inte klokt. Det kan inte bara sluta såhär. Du vet ju, du vet ju lika väl som jag att det inte kan gå såhär. Jag förstår ju vad du menar. Han tittade åter igen på det som blänkte.
- Enligt mig är det för sent för din del. Mannen till höger skramlade med nyckelknippan han hade i handen och fortsatte.
- Ge mig din nyckel nu. Du får inte komma tillbaks igen. Jag tänker inte sitta och vänta på soffan för att du ska kunna gå från din fru till min lägenhet när du känner för det. Det får räcka nu. Är inte jag så pass viktig så kan det vara. Det vet du. Vi hade kommit överens om att du skulle lämna henne. Och har du gjort det?
- Neej, men du vet ju varför. Vi har gått igenom det här säkert sjuttio gånger. Jag kunde bara inte lämna henne när hennes mamma dog. Hur skulle hon ta det?
- Men har du inte tänkt på vad du gör mot mig? Jag lider så stora kval i min ensamhet, men det verkar inte ha samma betydelse.
- Jo. Jo det har det. Du vet hur mycket jag älskar dig. Jag gör det. Och jag tror att tiden är inne nu. Du har gett mig en tankeställare. Jag kan inte förlora dig. Nu går vi. Tillsammans ska vi berätta det.
Mannen till vänster tog ett fast tag om den högre mannens arm. Nyckelknippan lades ner igen och de båda männen började promenera uppför gatan. Månens sken tycktes lysa rakt över dem, men ljuset var inte så starkt längre. Snart skulle månen försvinna för att så småningom vända sida och låta en ny dag randas.

Skriven av: Flisa