London

London



Dagar då allt kändes så där hopplöst tyckte Tora att det var extra
jobbigt att möta alla blickar och att ta emot alla beställning,
som aldrig tog slut. Speciellt jobbiga var de där stammisarna,
som log lite extra och som försökte få igång någon slags konversation
när de beställde sitt té eller sin kopp kaffe.
Ibland kom det även några gamla klasskamrater förbi och log igenkännande
och även de försökte börja att prata med henne. Då log hon mest lite stelt
och svarade så kort som möjligt.
Hon hatade förresten att kalla dem för 'gamla klasskamrater'.
Hon hade aldrig haft någon kompis i en enda klass hon gått i genom
sitt liv. Förutom en förstås...
Skolan hade verkligen varit ett helvete tyckte hon och nu hade hon äntligen
slutat och jobbade för tillfället på ett café i samma stad. Hon avskydde
även det här, men nu var det ingen idé att sluta. För efter sommaren
skulle hon nämnligen flytta till London, och ironiskt nog, även där jobba
på ett café.
Hon hade fått jobbet genom att leta runt på internet och
hittat ett ställe där de hade en ledig plats från och med september.
Boendet hade hon fixat i något slags hotell där i stort sett bara ungdomar
bodde, och där hyran var väldigt billig. Hur rummet skulle se ut brydde
hon sig inte så mycket om, bara hon kom härifrån, hon hade ju inte direkt
planerat att spendera så mycket tid där, utan mest ha det för att sova.

Det var alltså juli nu och tiden som var kvar skulle hon väl kunna stå ut med.
Om hon nu hade gjort det i 19 år så borde hon väl klara av två månader till.
Hon längtade innerligt efter att äntligen få åka och kände sig, för första
gången på väldigt länge, otroligt hoppfull. Nu skulle hon äntligen även
kunna gå ut. Kunna gå ut på klubbar där de spelade musik hon gillade
och få dansa. Precis som den gången 'de' hade gjort, när de var i London
för ungefär ett och ett halvt år sedan.
Nu hade Tora inte varit ute på över ett halvår, eftersom hon inte hade rest någonstans där hon kunde gå ut, för här var en kväll ute på någon klubb något
bland det mest traumatiska hon kunde uppleva.
Under en kväll på stället i stan där det brukar samlas mest unga männsikor,
kunde hon på en kväll stöta på minst två uppsättningar av gamla klasser,
som hon en gång i tiden 'varit en del av'.
Fulla männsiskor kom fram till henne och började prata, och frågade så
klart hur hon hade klarat av allt det där med 'henne'...
Nej, det misstagit hade hon gjort för många gånger och till slut hade
hon tappat hoppet om att det ändå fanns någon här i stan som henne,
som hon av någon anledning hade missat under alla dessa år.
Tristessen hade alltå i stort sett ätit upp henne den senaste tiden,
så flytten till London kunde inte komma mer lägligt än nu.

Även om det kanske låter så, så har faktsikt inte Tora alltid varit så
utlämnad och ensam som det verkar. Det fanns en person, den som har nämnts
då och då, men ännu inte har tilltalats med något namn...

Hon hade varit Toras närmaste vän, och hon funderade även på om hon inte
varit den enda hon någonsnin haft. De hade verkligen inte dolt något för
varandra, trodde hon i alla fall...
Första gången de träffades var när de båda två skulle börja gymnasiet.
Tora, som hade bott hela sitt liv i stan, och därför kände till de flesta
människorna och hur de var blev därför väldigt förvånad när hon på den första franskalektion, som de hade gemensamt med de andra samhällsklasserna,
såg en person hon tidigare aldrig hade sett, och som kändes annorlunda
helt enkelt. Hon hette Elin och det visade sig att hon tydligen bodde
lite utanför stan och det dröjde inte länge innan de hade hittat varandra
som handen i handsken. De hade i stort sett samma musiksmak, de hade
läst samma böcker, hade gemensamma favoritfilmer, och framförallt:
De avskydde staden de bodde i och längtade bort, långt bort ifrån den.
Tora minns händelsen som den ljustate dagen i sitt liv. Äntligen hade
hon hittat någon som hon själv.
Efter att ett tag ha suttit i korridoren efter lektionen och pratat
gick de och fikade. Där stannade de tills det stängde och gick sedan
hem till Tora.
Hädanefter kunde man se dem konstant tillsammans i skolan eller ute
på stan. Det kändes helt plötsligt som att livet började att rusa
ikapp dem, efter att i de i flera år hade suttit instängda i sina rum
och stängt ute både världen och livet. De hann med att göra mycket
tillsammans det första året, åka på konserter och festivaler och i
oändligt många timmar prata om allt som åkte runt i deras huvuden.
Deras föräldrar var precis som alla andra vuxna i staden och förstod
sig inte på sina döttar och vad det var de ville med livet.
'Vad är det för fel med att bo kvar här egentligen?' frågade de dem ofta,
när de ännu en gång försökte förklara hur mycket de längtade bort.
De hade till och med börjat att planera vart de skulle flytta,
börjat drömma om hur mycket bättre allt skulle bli.
Men så hände det där hemska...

En dag fick Tora ett telefonsamtal från någon hon knappt kunde uppfatta
ett enda ord av, bara något om överdos och tabletter. Det var Elins mamma och berättade att hon den här morgonen hade funnit Elin livlös i sängen med en burk tabletter bredvid henne.

Självmord var ju även det något de hade pratat om, fast mest om andra
som hade tagit livet av sig.
De hade diskuterat om Nick Drake, som dog av en överdos antidpressiva medel,
Ian Curtis, sångaren i Joy Division som hängde sig och Virginia Woolfe,
som genom att fylla fickorna med stenar, hade dränkte sig.
Båda hade även varit i det där hopplösa stadiet där allting bara rasade
samman runt dem och tankarna om det där förbjudna åkte runt i huvudet på dem.
Men att Elin skulle ta det så långt hade hon ingen aning om.
Tora var i alla fall så förnuftig att hon inte anklagade sig själv
för Elins död, men tanken; 'tänk 'om' jag skulle ha vetat att det var så illa.
Då hade jag kanske även kunnat ha räddat henne från göra det', gick genom
hennes huvud och förföljde henne en lång tid efteråt. Någon psykolog ville
hon inte prata med, även om hon blev erbjuden det av skolans kurator direkt
efter händelsen. De skulle säkert bara gräva djupare och djupare och sen så
skulle de inte prata något om Elin längre. Fast egentligen ville hon verkligen
prata med en psykolog, men rädslan för att känna sig dum, som ett offer,
kunde hon inte övervinna.
De där 'om' blev till slut för mycket och Tora skulle till slut vara men
om den värsta tiden i sitt liv någonsin.

Hon stannade hemma den återstående tiden av vårterminen i skolan och låg
bara på sitt rum. Hon ville knappt äta, sova eller prata. Det enda hon
gjorde var att läsa, se på film ibland och framför allt lyssna på skivor.
Så till slut blev hon bokstavligen dragen till psykologen av sina föräldrar.
Där fick hon ut det mesta angående Elins död och som hon förväntade sig,
även saker som inte hade något med Elin att göra. Men det var skönt, nu
hade hon ju inte Elin att prata med längre, så hon hade mer och mer stängt
in sig i sig själv. Så sakta men säkert blev hon mer och mer en hel människa,
så gott hon kunde bli i alla fall. För bo kvar här kunde hon ju inte göra längre.

Nu var det alltså ett år sedan allt hände och hon hade så gott som kommit
över det värsta i alla fall. Men då och då slog det henne hur kul det hade
varit om Elin också hade kunnat följa med till London. De tankarna gjorde
henne bara vemodig, men hon hade ändå svårt att hålla sig borta ifrån dem.

Hon förväntade sig inte att helt plötsligt, nu när hon skulle flytta till London,
att allt skulle bli klarare för henne, att livet aldrig mer skulle smyga på
henne och överraska henne med dess mörka sidor. Nej, men det skulle bli bättre,
det visste hon, och om två månader skulle hon alltså åka.



02-04-29

Skriven av: David Svensson