Loneliness

Att någon gång komma härifrån, bort från det här eländiga livet var något hon ofta drömde om. Att slita sig loss från de strama armarna som höll henne fast. Att en gång för alla få ett slut på sitt lidande.

Hon led. Av de mest hemska öden hade hon det värsta. Hennes mamma hade dött när hon föddes, hennes pappa hade stuckit innan hon ens sett dagsljus. Hennes barndom hade varit fylld med rädsla hos de olika familjer hon besökt. Alla hade tyckt hon var den jobbiga ungen, som bara var till besvär, hon hade inte hittat den familj där hon hörde hemma.
Nu bodde hon hos en kvinna och en man i ett litet hus mitt på landet. Hon stormtrivdes inte, men hon stod ut så länge hon fick sina stunder för sig själv.
Hon hade sin egna plats, en bit ut i skogen, där hon satt när allt blev för jobbigt. Hon hade sitt skrivhäfte där hon samlade sina tankar, varje dag. Hon hade sina tankar och drömmar, som höll henne vid liv.
Men en dag sa det stopp. Hon hade tappat allt vad livsglädje heter. Nu skulle hon göra det. Hon skulle göra slut på sig själv.
Eftersom naturen varit hennes plats i livet, var det där det skulle ske. Hon gick in i skogen, vände sig mot huset en sista gång. Lämnade allt bakom sig och fortsatte in i skogens mörka liv.
Hon stod med vattnet upp till knäna, kisade mot solen som nu var i full gång att lämna himlen för idag. Hon tog några steg ut i det kyliga vattnet, ytterligare några. Sedan var hon borta.


24/2 -01
Jag känner mig så ensam. Att ingen någonsin kan förstå det.
Att jag ler med munnen betyder inte att jag är glad. Att jag skojar betyder inte att jag har roligt.
Folk tittar på mig, men de ser mig inte. De hör mig, men de lyssnar inte.
Jag mår så dåligt där 'hemma'. Hemma…vart är hemma? Härute, i skogen platsar jag. Detta är mitt hem. I havet ska jag leva.
Havet skall ta mig från det hemska jordelivet, och där ska jag få frid.

Skriven av: Malin Kempe