Loser - en självrannsakan

LOSER
- en självrannsakan

Det var en dag så vass att en kunde skära sig på den. Förutom solen var även kylan skarp och skar till snön så att också den var det. Även mitt intellekt kändes ovanligt skarpt då allt verkade solklart. Denna sinnesförändring måste ha skett under natten i dess vridande och vändande på både kropp och själ. Jag hade lagt mig som en blöt disktrasa och natten hade visst lyckats vrida ur en hel del ångestsvett. Det var säkert så här kvinnan och mannen hade känt när de tagit första tuggan av den förbjudna frukten. Då de förstod att de hade gjort fel och kunde skilja det från rätt. Av denna upptäckt kom jag att vilja missionera. Jag ville att så många som möjligt skulle få ta del av min självklarhet. Jag tänkte att bara blotta åsynen av mina ögon skulle ge människor hopp.
För att nå hela världen måste man även nå sina egna fötter tänkte jag och gick med pigga steg ut på gatan. Den första jag mötte var brevbäraren som jag aldrig hade hälsat på. Han stod och kämpade med ett brev som inte ville ner i brevinkastet. ”Det jäklas ibland” sa jag och log mot honom. Han mumlade medhållande och muttrade. Jag gick vidare ner mot torget och såg en vacker folksamling manifestera mot något. Det värmde mig att få ett sånt konkret exempel på människors vilja till godhet. Plötsligt såg jag en kvinna lämna klungan och gå mot mig med ett papper i handen. Hon var häftig i sitt agerande och slog papperet mot mig. Jag vet inte vad hon sa för jag koncentrerade mig hela tiden på att se henne i ögonen. Lika fort som hon kom vände hon om och halvsprang mot klungan igen skrikandes slagord.
Jag såg ett litet café och bestämde mig genast för att ta en kopp kaffe där. Väl inne möttes jag av en jättetrevlig servitris som frågade vad jag ville ha. Jag fick det och bäddade in all min förståelse för allt och för henne i fyra bokstäver som bildar ordet tack. Hon nickade och vände sig bort mot nästa kund. Precis samtidigt fick jag nåt skit på min lins som inte gick bort. Borta vid bordet fick jag en känsla av oförståelse över att ingen verkade förstå mig. En klunk av kaffet skulle säkert få mig att rensa tankarna tänkte jag och gjorde det. När jag övertygat mig själv om att skräpet var borta gick jag till disken igen för att be om en påtår. Där möttes jag av en ny och jättesnygg servitris som gärna fyllde på min tomma sjä… nej kopp. Jag drack den ståendes för visst hade jag bråttom.
Väl ute tog jag ett djupt andetag och kände mig ovanligt väl till mods. Jag gick ut på torget igen för att korsa det omedveten om att jag även korsade någon annans väg. Efter att ha stött ihop med kvinnan som tidigare manifesterat och som jag fått lappen av så rasade allt. ”Se dig för” sa hon vartefter jag lite skamset tittade ner i marken och gick samtidigt som jag bad om ursäkt. Orden ”se dig för” ekade i mitt huvud ända bort till tobaksaffären bredvid min port. Där insåg jag hur snussugen jag var och fick genast ett alibi för min brist på koncentration. Jag behöll den bristen hela tiden inne i tobaksaffären.
När snusen var inlagd kom den första känslan av ångest den dagen. Varför hade jag uppträtt så oartigt mot den trevlige tobaksförsäljaren? Jag hade ju alltid varit trevlig mot honom. Hur skulle jag kunna gå in där igen på samma villkor som jag gjorde när jag gick in där sist? På ångest känslan följde genast en till som kom utav att jag förstod att jag inte förstod mig själv. Jag bestämde mig för att gå hem.
Vid porten mötte jag brevbäraren igen som jag nu hade hälsat på. Den här gången kände jag inte för att hälsa men gjorde det ändå i hopp om att världen och jag följde några logiska regler. Han stod med samma brev i handen som han förut stått och kämpat med vid brevinkastet. Han såg lite frustrerad ut och höll menande upp brevet för mig. Då klickade det till och det kändes som vi förstod varandra. Vi gav varandra samma blick av hur jäkligt det kunde vara och jag fick nästan lust att krama honom. Jag gjorde inte det men kände mig genast lite gladare.
Jag gick uppför trappan till min lägenhet och mina steg var inte pigga och inte heller tunga de var lagom. När jag kommit upp till min lägenhetsdörr så log jag för mig själv. Jag hade precis gått uppför trappen precis som jag tyckte att alla andra gjorde det. Jag kände mig normal och jag var nöjd med det. Inne i lägenheten ringde det och jag svarade. Vi pratade och vi förstod varandra men inte oss själva. Efter samtalet gick jag ut på balkongen och tog ett djupt andetag av undergivelse, nästan kristlig undergivelse.

Nästa morgon vaknade jag upp av att jag spillde blod. Kudden var nersölad och jag konstaterade snabbt att det var näsblod som färgat det vita och oskuldsfulla örngottet. Jag tog mig upp och gick yrt in i badrummet samtidigt som jag höll handen under näsan. Där famlade jag efter strömbrytaren och fick igång badrumslyset precis samtidigt som min sängradio slog igång. Den spelade en vacker och vemodig poplåt som snabbt ändrade min sinnesstämning från att först ha varit av det praktiska slaget till att bli mer finstämd. Jag tittade upp och in i badrumspegeln och såg hur blodet sipprade genom mina fingrar. Jag tog undan handen och lät blodet forsa ner över halsen och bröstet. Jag tänkte att aldrig hade jag varit så vacker i den spegeln. Min blick gav sken av att ha gjort sig fri från kroppen då den verkade helt orädd. Tillslut kom yrseln och poplåten avbröts av nyheter. Verkligheten hade hunnit ifatt mig och motvilligt böjde jag mig ner över tvättstället för att tvätta bort blodet.
Under hela dagen tänkte jag på vad jag hade sett där i badrummet så tidigt på morgonen. Jag hade sett så stark ut och jag kom att grubbla på vad som egentligen dolde sig i vardagen inom mig. Varför var jag aldrig så där stark annars? Det måste vara miljön det beror på tänkte jag. Här går vi och tror att vi vet vilka vi är utan någon som helst aning om vilken potential vi människor besitter. Tanken var svindlande och gav mig en kick när jag insåg hur felaktigt lite humanism min självbild inrymde. Ja, den var nästan hädisk mot mitt eget väsen.
Inspirerad och nästan hög av dessa tankar fick jag lust att söka mig till de miljöer som var gynnsamma för min person. Frågan var bara hur jag skulle hitta till dessa platser. Var de kanske bestämda till en viss tid? Hur skulle jag då någonsin få någon ro eftersom jag inte bara kunde sitta och vänta på att jag skulle komma till mig.
Jag började med att sätta på stereon och höjde volymen så jag kunde höra musiken ända ut på balkongen. Samtidigt som jag lutade mig över balkongräcket för att se om tobaksaffären hade öppnat slogs jag av en hemsk tanke. Tänk om enda gången människor skulle hylla mig för min person var på min begravning. Tänk vad mycket mystik mitt självmord skulle lämna efter sig om mig. Tänk om min sista önskan nerskriven på en lapp skulle vara att de spelade ”smells like teen spirit” på minnesstunden. Min instinkt bestämde mig för att lämna balkongen och gå in.
Rädd för mig själv låste jag även balkongdörren och bestämde mig för att åka och hälsa på farmor. Inför henne är jag aldrig rockstjärna, man är aldrig rockstjärna i sitt eget hem tänkte jag.

Vad jag hatar mest av allt hos mig själv är denna röst och min trögtänkthet. Rösten som alltid kommer efter mina handlingar och snabbt lär mig vem jag egentligen är. Det är också den som ger mig ångest och dåligt självförtroende och snart är jag där igen som i en ond cirkel. Jag är trött på denna ständiga jakt efter flyktiga känslor. Jag tycker mig skönja ett återkommande mönster i mitt liv; Hög och sen ångest. Jag tycker mig även se det mönstret i samhället där det har kommersialiserats.
Jag vill ha något varaktigt i min person. Så att jag aldrig behöver vara osäker på vad av mig själv som jag ska visa upp inför andra. Den hemskaste av allt är att jag kanske inte är varaktig som person.

Skriven av: Courtheart