Lucia

Hjalmar tryckte böckerna mot bröstet och gick med snabba steg utur skolan. Han småsprang förbi gänget med killar som stod utanför skolporten, höll andan och hoppades att de inte skulle lägga märke till honom. Men det dröjde inte länge förrän han kände en hand på sin axel.
- Bråttom hem för att plugga, eller? Flinade Jonas.
Hjalmar vände sig om och såg upp på fem storväxta killar med elaka hånflin över de hårda ansiktena.
- Eller ska du kanske läsa sagor med din hora till mamma? fortsatte Jonas och de andra killarna skrattade rått.
Hjalmar tittade ner i marken och hoppades att de skulle ge sig.
- Hörde du inte? Jag sa ska du hem till din hormamma? frågade Jonas och tog tag i hans jacka.
Hjalmar ryggade tillbaka och skakade nästan omärkligt på huvudet. Han kände husväggen bakom sig och paniken och rädslan växte.
- Jag vill höra dig säga det. Säg att din mamma är en hora, fräste Jonas och lutade sitt ansikte så nära Hjalmars att han kände rökdoften från hans andedräkt.
Hjalmar var tyst. Jonas dunkade honom mot väggen och vrålade:
- Säg att din mamma är en hora! Säg det!
- Säg att hon är en hora! instämde de andra och drämde honom i huvudet med skolväskorna.
- Min mamma är en hora, viskade Hjalmar.
- Högre!
- Min mamma är en hora! skrek han och kände tårarna bränna under ögonlocken.
Killarna skrattade, smällde till honom en sista gång och gick sedan hem. Hjalmar sjönk ner i snön med ryggen mot väggen och slöt armarna kring benen. Han kände tårarna komma och lät dem göra det. Det var skönt att gråta ut.

Hemma var mamma arg, som vanligt. Hon hade bett sin chef om högre lön men blivit nekad, och nu var hon ilsken som ett bi. Under hela middagen satt hon och svor över chefen, så Hjalmar och hans lillasyster Frida vågade bara prata när de blev tilltalade och åt sin mat tyst och försiktigt.
- Har ni gjort era läxor?
Mamma Lena lät blicken irriterat vandra över dem och tog en till potatis. Frida nickade. Hon var bara 7 år och den svåraste läxa hon hittills fått var att skriva ner alla saker hon kunde hitta i köket. Hjalmar skakade försiktigt på huvudet och i samma ögonblick insåg han att han glömt kvar sin väska på skolgården.
- Fan, mumlade han.
- Svär inte, Hjalmar. Vad är det? suckade Lena.
- Väskan. Den ligger på skolgården.
Lena stirrade på honom och han reste sig genast.
- Jag går och hämtar den, sa han och gick ut i hallen för att slippa höra svordomarna Lena kastade efter honom.

Det hade just börjat snöa. Vita flingor landade på Hjalmars huvud och axlar och mörkret slöt sig kring honom. Skolgården var tom och ödslig. Det kändes obehagligt att gå omkring där alldeles ensam i kylan, så han skyndade sig fram till väggen där väska låg, lockade upp den och vände sig om för att gå hem. Han hade precis tagit det första steget då han skymtade något i ögonvrån och vred på huvudet. En bit bort vid husknuten skymtade han ett vitt skimrande tyg som försvann bakom hörnet. Han stelnade till.
- Hallå? ropade han ängsligt, men utan att få något svar.
Nyfikenheten väcktes i honom och fastän han frös började han gå mot hörnet och kikade runt det för att få se hur en flicka klädd i vitt och med en luciakrona på huvudet, omgiven av ett varmt ljus försvann bakom nästa husknut. Han gnuggade sig i ögonen. Det var inte lucia förrän nästa vecka, var det någon som övade eller helt enkelt tagit fel på datumet? Hjalmar smög efter det försvinnande ljusskenet och ryggade förskräckt tillbaka när han rundat hörnet och upptäckt att han stod öga mot öga med flickan. Han stirrade på henne, men hon bar log varmt mot honom.
- Vem är du? flämtade han.
- Jag är Lucia, svarade hon med en röst som dånade som ett vattenfall, forsade som en flod och flöt som en liten bäck.
Det var då han såg att hon inte hade lämnat efter sig några spår i snön.
- Vad vill du? stammade han.
- Jag tror du vet. Jag är här för att hjälpa dig.
Hjalmar såg ner i snön och kände en klump i halsen. Han var överväldigad av detta underliga fenomen och det kändes som om ingenting var omöjligt efter detta, men han vågade fortfarande inte hoppas att hans liv skulle förbättras.
- Det kan ingen. Inte ens du, mumlade han.
Han kände hur hennes varma ögon vilade på honom och med ens blev han lugnare än han varit någon gång tidigare.
- Imorgon när du går till skolan kommer du inte längre att vara samma Hjalmar som du är idag. Du kommer veta hur man tar mer plats och hur man får folk att behandla en med respekt. Lycka till, Hjalmar.
Lucia sänkte blicken och blev mindre och mindre synlig tills hon till slut var helt försvunnen. Hjalmar stod kvar och bara stirrade. Han försökte förstå om det han nyss upplevt var verkligt eller bara en dröm, bara inbillning. Det tog lång tid innan han återhämtat sig och var kapabel att bege sig hemåt.

När han vaknade nästa morgon var hans fönster täckt av iskristaller. Hjalmar kände plötsligt en underbar glädje sprida sig inuti honom. Det kändes som om han hade mod och styrka att tackla alla världens problem. Han praktiskt taget skuttade ur sängen, klädde sig och gick ner i köket. Lena hade som vanligt gått tidigare till arbetet och skjutsat Frida till skolan. Hjalmar bredde två smörgåsar och sköljde ner dem med ett glas O’boy, varpå han gjorde sig i ordning och gick till skolan. Det hade snöat hela natten och vägen var inte plogad än, så han fick pulsa fram. När han klev in i skolan och sparkade av sig snön från skorna kände han sig konstigt nog inte illa till mods. Det kändes bra att vara i skolan. Han klev in i klassrummet och kände allas blickar riktas mot honom, men besvärades inte av det utan gick bara lugnt och satte sig på sin plats.
På rasten kom Jonas och hans killgäng fram till Hjalmar och ställde sig hånleende i en ring runt honom. Jonas gav honom en knuff i bröstet.
- Det var värst vad självsäker man kan se ut då, retades han.
Hjalmar ryckte på axlarna. Jonas skrämde honom inte längre.
- Hur är det med din hormamma då? fortsatte han.
- Min mamma är ingen hora. Sådär säger du bara för att din är det.
Det blev alldeles tyst. Ingen av killarna vågade öppna munnen. Jonas blev knallröd i ansiktet och knöt nävarna.
- Din…, började han och flög på Hjalmar.
De slogs vilt och Hjalmar kände blodet rinna från näsan. Men han var inte längre rädd. Det kändes som om all ilska som varit gömd under de senaste åren kom ut och han slogs för allt han var värd. Till sin förvåning var det han och inte Jonas som reste sig som segrare. Jonas låg på marken med sprucken läpp och jämrade sig. De andra killarna bara stirrade. Sedan klev en av dem fram och la en hand på Hjalmars axel.
- Förlåt. Vi gjorde ett hemskt misstag när vi stod på Jonas sida. Nu är du en av oss.
De andra nickade och Hjalmar kunde knappt tro sina öron. Menade de verkligen allvar?
- Kom, vi drar, sa den ena killen och tillsammans började de gå mot skolan.
Hjalmar lyste av stolthet.
- Hejdå Jonas! ropade han skadeglatt efter den stora pojkkropp som låg som en sten på marken och kved.

Dagarna gick. Veckorna gick. Det närmade sig jul och Hjalmar hade äntligen fått respekt och vänner. Han kände sig glad och självsäker, men nu var rollerna ombytta. Det var inte längre Jonas som mobbade Hjalmar, det var Hjalmar som mobbade Jonas. Visst stack det till i hans hjärta var gång han och de andra killarna stod och spottade efter den förra ledaren när han ensam vandrade iväg på rasterna. Men han hade inte mod nog att sluta. Rädslan för att falla tillbaka till sin plats som mobboffer var för stor och överglänste skammen över att det nu var han som var mobbaren.

Men kvällen innan julafton hände något. Hjalmar kom hen och fann sin mamma på det värsta humör hon varit på på länge. Hon hade plockat ner allt julpynt och slängt julskinkan i soptunnan.
- Vi ska inte fira någon jul i år! förkunnade hon surt.
Fridas ögon fylldes med tårar och hon sprang gråtande ut ur köket. Hjalmar tyckte synd om henne.
- Varför ska vi inte fira jul? Lilla Frida är bara 7 år, hon behöver det. Du om någon borde se till att hon är lycklig, du är ju hennes mamma, utbrast han.
Lena glodde på honom.
- Julen är bara skit! Här i huset är det jag som bestämmer. Nu är det slut med firandet. Fattar du? Slut!
- Så kan du inte göra! Hör du inte hur hon gråter? Du kan inte förstöra något så viktigt som julen för henne bara för att ditt liv går åt pipan. Inte för mig heller. Skärp till dig istället för att förstöra för oss! skrek Hjalmar.
- Hur vågar du!? Gå härifrån! Jag vill aldrig se dig mer!
- Bra, gärna för mig!
Han slängde på sig ytterkläderna och rusade ut. Tunga snöflingor landade på hans nästipp och efter att planlöst ha strosat runt ett tag styrde han stegen mot skolan. Skolgården var som vanligt tom såhär dags och det enda som lyste upp den var en lykta som verkade sjunga på sista versen. Men där var något annat också. Ett svagt ljussken syntes bakom en husknut. Hjalmar mindes med ens Lucia och rusade efter skenet. Hon stod på samma plats som förra gången och hennes ljuskrona lyste upp i vinterkvällens mörker.
- Tack. Du lyckades. Ser du? Ser du så lycklig jag är nu? utbrast Hjalmar tacksamt och bugade vördnadsfullt.
Lucia såg på honom.
- Är du verkligen lycklig? Och Jonas, tror du att han är lycklig? Gör det inte ont i ditt hjärta att veta att någon utsätts för det du så länge led av? På grund av dig.
Hjalmar såg skamset ner i marken.
- Jo. Jag vet inte vad som hände, det bara blev så.
- Imorgon ändrar du på det. Jag ger dig mod.
Så bleknade hon bort och försvann.

Följande morgon när Jonas öppnade dörren stod Hjalmar där. Jonas såg skräckslagen ut och försökte stänga dörren, men Hjalmar satte foten i dörrspringan.
- Jag kom för att säga förlåt. Jag har behandlat dig illa. Jag vet inte hur det kunde bli så, jag ville bara inte bli mobbad, men istället blev det du som råkade illa ut. Jag är ledsen, mumlade han skamset.
Jonas stirrade först bara på honom och verkade tro att det var ett skämt.
- Förlåt. Får jag komma in?
Jonas tänkte efter en stund innan han nickade och gläntade på dörren. Resten av eftermiddagen spelade de tv-spel, drack julmust och åt knäck. Sådär som riktiga vänner gör. Men när det började skymma sa Jonas mamma att nu måste Hjalmar gå, för det var ju faktiskt julafton. Hjalmar gav Jonas en vänskaplig kram och gick ut i mörkret. Tankfullt strosade han omkring på gatorna med händerna i fickorna. Han hade ingen lust att gå hem. Lena var fortfarande arg och de skulle inte fira jul överhuvudtaget. Julklapparna hade hon låst in och sagt att de skulle få dem när de fyllde år istället. Han kunde lika gärna gå omkring utomhus hela natten. Men det högg till i hjärtat var gång han passerade ett hus och såg hur familjerna där inne skrattade, åt julmiddag och öppnade julklappar. Tårarna brände i ögonen och trots att han kämpade emot rullade de sakta nerför kinderna. Han sjönk ner i en snödriva och drog ner mössan över ögonen. Var det såhär hans julafton skulle se ut kunde han lika gärna sitta där hela natten.
Då kände han hur någon drog upp honom på fötter och omfamnade honom.
- Lilla gubben.
Han kikade fram under mössan och fick se mamma Lena stå och krama honom.
- Mamma? utbrast han förvånat.
- Kom nu, här kan du inte sitta, det är ju kallt!
Hon höll om honom hela vägen hem och när de klev in i hallen kände Hjalmar en doft av risgrynsgröt och stearin komma emot dem. Han tittade frågande på Lena men hon bara log och ledde honom in i vardagsrummet. Där hade hon och Frida gjort sitt bästa för att fräsa upp julgranen igen. Under den låg högar av julklappar och på bordet stod gröt och glögg uppdukat. Hela rummet var upplyst av röda ljus i stakar.
- God jul! ropade Frida som satt på golvet och tuggade förnöjt på en pepparkaka.
- God jul! log Hjalmar och kramade om dem båda två, varpå de åt gröt och öppnade julklappar tillsammans.

Dagen därpå träffades Jonas och Hjalmar igen, denna gång tillsammans med de andra killarna. De hade roligt som aldrig förr och mobbningen hade de lämnat bakom sig. På kvällen begav sig Hjalmar till skolgården. Han kände att han var tvungen att tacka Lucia för allt hon gjort. Men hon var inte där hon brukade. Hur han än letade kunde han inte hitta henne. Långsamt gick det upp för honom att lucia aldrig funnits annat än i hans fantasi. Att han faktiskt själv lyckats vända sin värld från helvetet till himlen.
Tack, viskade han och gick hem i vinternatten.

Författare:

Publicerat

Dela: