LUCIA, MEN I FEL KROPP.

“Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt glans av din fägring. Drömmar med vingesus under oss sia, tänd dina vita ljus, Sankta Lucia”. Körens sångröster ekar mellan kyrkans väggar. Vissa i kören har med sitt hjärta när de sjunger och några tar det inte så seriöst. De sjunger lite halvhjärtat och fnissar nervöst då och då när dem får ögonkontakt med församlingen. De vuxna och de gamla ler och även gråter. Syskon och ugndomar låtsas bara vara intresserade eller leker med sina mobiler öppet. För de flesta är det här en glad dag men inte för mig. Idag firar vi Lucia. I vanliga fall skulle jag ha varit en av dem som verkligen har med hjärtat när jag sjunger men mina ord är nu tomma. Bokstavligen, inga ljud kommer ut, jag betraktar bara resten av kören under min strutformade hatt. Varför är jag inte glad kan man fråga, jag älskar att sjunga… men det är just därför som jag inte är glad. Det här är sista gången som jag får sjunga i den här kören, jag fyller 14 om några veckor och mina föräldrar tycker att det är dags för mig att “växa upp” och bli en man. I fortsättningen, om jag vill göra någon aktivitet utanför skolan, måste det vara en sport. Jag tycker egentligen om sport men inte anledningen till varför mina föräldrar så gärna vill att jag ska hålla på med det. “Stjärnor som leda oss, vägen att finna, bli dina klara bloss, fagra prästinna. Drömmar med vingesus, under oss sia, tänd dina vita ljus, Sankta Lucia”. Församlingen klappar händerna och körledaren tecknar åt oss att börja med nästa sång. Alla i kören börjar att sjunga på Goder afton men jag rör inte ens på läpparna längre. Varför låtsas att man sjunger? Ingen tittar på mig, allas ögon är på sina egna barn eller Magdalena. Mormor är den enda i min familj som är här men hennes syn är väldigt dålig. Magdalena är hon som blev Lucia det här året… eller rättare sagt, vikarierande Lucia. Egentligen skulle Petra vara Lucia men hon fick en allergisk reaktion två dagar innan uppvisningen. Lyckligtvis nog ska bara Lucia stå stilla, därför var det inte så svårt att hitta en ersättare. Jag är lite svartsjuk dock eftersom att jag frågade om jag kunde bli inhoppare men dem tog det som ett skämt och skrattade. De sa att jag inte kunde vara Lucia för att jag är en pojke. Jag vet inte vilket ord i den meningen som gör ont mest.

Vi börjar att sjunga på nästa sång men jag sliter inte blicken från Magdalena. Hon ser ut som en ängel i sin vita och långa klänning med glitter runt midjan, tjockt vågigt hår och en krans med brinnande ljus på huvudet. Hade jag också sett ut som en ängel om det var jag? Jag må också ha en vit klänning på mig men min passar inte lika bra på någon med min kroppsbyggd som på någon med hennes kroppsbyggd. Nej, jag skulle aldrig kunna stråla som hon.

Nu är det dags för staffan var en stalledräng. Jag och Tobias går fram så att vi står på varsin sida om Magdalena. Jag och Tobias sjunger en rad och kören sjunger andra. Vi sjunger var andra mening och den här gången har jag med en bit av mitt hjärta med när jag sjunger trots att låten är kort. Trots att låten inte är så värst sorglig känner jag hur en klump formas i halsen när jag är klar. Jag har alltid känt att jag kan vara den jag är i den här kören, hur ska jag kunna ta mig till när min frihet blir bestulen?

När vi är klara med sången backar vi bakåt medan församlingen återigen klappar händerna. Vissa skulle nog säga att dem önskade att den här stunden aldrig skulle ta slut, i fall de som stod där jag står nu, det vill säga. Men jag lider och det gör ont inom mig, varför skulle jag vilja dra ut på det? Jag vill bara att det här snabbt ska gå över.

***

“Du var jättebra vännen”, säger mormor och jag ler åt henne medan jag drar av mig mitt vita linne över huvudet. “Dina föräldrar är nog här för att plocka upp dig nu”. I just det ögonblicket kommer Tobias, Magdalena, Eva och Agnes mot mig. “Varför kommer dina föräldrar alltid efter dina rep?” frågar Agnes. “Därför att de inte tycker om något som har med kyrkan att göra”, svarar jag och mormor suckar. “Och jag som tog din mamma till precis denna kyrka varje söndag när hon var liten. Jag ber för att hon någonsin kommer att få tillbaka sin tro”. “Ja men ändå”, klagar Agnes. Magdalena tittar på mig sorgset. “Jag hörde att du ville… “. “Det var bara ett skämt! Dessutom var du strålande som Lucia”. “Verkligen?” frågar hon tveksamt. “Ja verkligen, det syntes inte att du var inhoppare”. “Ja fast man står ju typ bara där”, säger hon och vi skrattar. Tobias kommer fram till mig och lägger armen runt mina axlar. “Ditt hår börjar bli långt Linn. Men det passar dig”, säger han och mormor höjer på ena ögonbrynet. “Linn?” säger hon förvirrat och den glada känslan försvinner ut ur rummet. “Ja… det är ett smeknamn”, säger Eva snabbt innan mormor hinner öppna munnen igen. “Ja så är det!” instämmer Tobias. “Det är en lek vi har… att kalla varandra namn som liknar våra egna namn men är av det motsatta könet”. “Verkligen?” säger mormor misstänksamt. “Ja verkligen!” instämmer Magdalena. “Jag kallas för Magnus, Eva för kallas Erik, Agnes för kallas August och Tobbe kallas för Tina”. “Ungdomar och era konstiga smeknamn”, mumlar mormor och vi börjar att skratta. “Vad skulle mitt namn vara?” frågar hon nyfiket och Magdalena tänker efter en stund. “Du heter ju Gunilla… kanske Gunnar?” “Gunnar? Gunnar!? Nä jag skulle hellre heta Carl-Alfred än att vara döpt efter min gamla lärare!” alla andra vänder sig för att titta på mormor och jag och mina vänner skrattar ihjäl oss. “Hursomhelst ska jag nog gå ut till dina föräldrar så att dem inte antar att vi ha lämnat redan. Skynda dig Linus”, säger mormor innan hon lämnar oss. “Snabbtänkt där”, kommenterar Agnes. “Ni får ju inte kalla mig det där när några andra är i närheten”, klagar jag och Tobbe kliar sig i nacken. “Förlåt men… tycker du inte att dem har rätten att veta? Alltså för din skull, du kan inte hålla det här inom dig för alltid”, säger han och jag suckar. “Jag vet men inte än. Jag måste nog gå nu. God jul och gott nytt år”. säger jag och ger mina vänner kramar innan jag börjar att gå mot utgången. Magdalena tar tag i min hand och jag stannar tvärt. “Vänta, innan du går”. Hon tar av sig sin krans och sätter den i mitt hår. Ljusen är inte tända längre men jag känner mig ändå fin. “Behåll den över julen och ge tillbaka den nästa gången vi ses”, säger hon och jag skakar på huvudet.”Men den här är ju inte din… “. “Lugn, jag kan komma på någon ursäkt till Petra senare… den passar dig”, jag känner hur det hettar till om kinderna. “Ja du ser ut som en ängel i det där”, kommenterar Tobbe och jag blir ännu rödare i ansiktet. Jag mumlar ett tack innan jag fortsätter att gå mot utgången. “God jul Linus!” ropar han efter mig, den här gången mitt hela namn för att inte dra till sig andras uppmärksamhet. “God jul Tina!” svarar jag retsamt och hör hur de andra skrattar bakom mig.

Mamma och pappa tittar på mig konstigt när jag går fram till dem. “Hade de inga tjejer över för att vara Lucia?” frågar mamma förvirrat. “Nej mamma, jag passar den bara åt en vän under lovet”, säger jag. “Varför har du den på dig?” frågar pappa. “Varför inte?” Ingen svarar, Mamma och pappa kliver in där fram och jag och mormor kliver in där bak innan vi kör iväg. “Ditt hår börjar bli långt”, kommenterar pappa. “Då passar jag in med hockeykillarna”, säger jag skämtsamt innan han startar ännu en diskussion om mitt hår. “Så du har bestämt dig för hockey?” frågar mamma hoppfullt och jag nickar åt henne. “Wohoo! Jag vann vadet!” utbrister hon och pappa ger henne, motvilligt, en femtiolapp. Jag skrattar och skakar på huvudet. De och deras vadslagningar.

***
Direkt när vi kommer hem springer jag in till mitt rum och stänger dörren. Jag vrider om nyckeln, tar av mig alla kläder och ställer mig framför spegeln. Hur länge kan jag fortsätta med det här? Min kropp ändras på fel sätt, kan jag verkligen stå ut med det här tills jag flyttar hemifrån?

Jag drar för gardinerna och går fram till min säng. Jag går ner på knä och drar ut en låda från under sängen. Jag öppnar den och tar ut en BH och ett par trosor som jag har knyckt från affären, en trasig burk med puder, ett vinrött läppstift, billig mascara, ögonskugga och en eyeliner som jag tog från mamma förra månaden, min sjuka lilla hemlighet. Hon letade överallt efter den, överallt förutom mitt rum. Det slutade med att hon köpte en ny dock.

Jag tar på mig underkläderna och stoppar in strumpor i BH eftersom jag inte själv något att fylla ut den med. Efter det tar jag återigen på mig det långa linnet som jag hade tidigare, men den här gången lindar jag ett glittrigt skärp runt min midja. Jag borstar håret och sminkar mig innan jag tar på mig Luciakransen och ställer mig framför spegeln igen. Den här gången känner jag ingen sorg över att se min reflektion. Det är såhär som jag ska se ut. Jag sluter ögonen och suckar djupt. Jag slår ihop händerna och börjar att sjunga lite tveksamt: “Stilla natt, heliga natt… allt är frid, stjärnan blid… Skiner på barnet i stallets strå! Och de vakande fromma två! Kristus till jorden är kommen!... oss är en frälsare född”. Jag skrattar till lite grann och tar ett till djupt andetag innan jag börjar med nästa vers: “Stora stund, heliga stund. Äng… “. “Linus!? vad i hela världen håller du på med!?” jag skriker till och vänder mig om. Jag låste ju dörren! Hur kunde pappa komma in? “Vad har Linus gjort!?” ropar mamma från köket. “Han larvar sig med tjejkläder igen!” svarar pappa och går fram till mig. “Vad fan håller du på med pojk!? Vi har gäster om en kvart och du ser ut såhär!” pappa tar tag om min arm hårt men jag sliter mig fri. “Kalla mig inte pojk!” skriker jag tillbaka och han glor ner på mig. “Du är ingen liten pojke längre! Du kan inte klä dig som du vill bara såhär!” “JAG HAR ALDRIG VARIT EN POJKE!” Jag känner en hård smäll i ansiktet och tiden stannar. Ilskan i pappas ansikte ersätts med chock. Inte ens han kan riktigt räkna ut vad som just hände.

Jag är den första som kommer tillbaka till verkligheten. Jag rör min röda kind och han kommer tillbaka till verkligheten med. “Linus... “. “Gå ut… “. “Men… “. “UT! UT! UT! UT!” Jag känner mig plötsligt väldigt stark och knuffar pappa ut ur rummet. Jag låser dörren ordentligt den här gången och faller ner på marken. Mina tårar smetar ut sminket som droppar ner på min klädsel som blir mindre och mindre vit.

***
Mörkret lägger sig som ett tjockt duntäcke över staden. Jag är ombytt och mitt smink har jag torkat av med hjälp av det långa linnet. Det är inte som att jag någonsin kommer att behöva det igen ändå.

Tveksamt går jag emot dörren och hoppas med hela mitt hjärta att varken mamma eller pappa väntar utanför, Jag sträcker fram handen och låser upp dörren. Jag höjer ögonbrynet åt en plastpåse som står framför dörren till mitt rum. På påsen finns det en kuvert med mitt namn på. Jag går fram och tar upp påsen. Kuvertet faller till marken men det struntar jag i. Jag sticker ner handen i påsen och tar upp… en tiara? Varför? Retas de med mig? Jag sätter tiaran på mitt huvud och tar upp kuvertet. Jag öppnar det och tårar börjar att rinna igen när jag ser vad som står; “Förlåt för att vi inte accepterade att du inte var en prins”.

Författare:

Publicerat

Dela: