'Lus på tjärad sticka'

'Lus på tjärad sticka'
Så svarade en vän till mig på frågan om hur livet framskrider. Vad som händer?
Det triggade igång tankarna, en lus – vad är det? Tjärad sticka vet jag vad det är men en lus?
Tanken som poppade upp om det var som den ”loppa” jag en gång turnerade med i LOPPCIRKUSEN.
En vit skokartong, en långsida var bortklippt och med inredning och som jag trodde mig en loppa behövde. En stege, en snurra, en lina att dansa på och en spegel att se sig själv i. Ett trasigt rör att krypa igenom och en trampolin med en balja under.
Turnén startade ofta i det egna rummet med seriös träning, armar upp och sträck, knäna böj, rösten skulle hållas igång med upprepade skalningar, rekvisitan sågs över ordentligt. Pinnarna på stegen måste vara på rätt avstånd mellan varandra och linan rätt sträckt.
Första föreställningen var ofta hemmets köksbord framför en morgonsömnig ”moder”. Repititionsföreställning kallade jag det. Allt måste ”sitta” innan jag klev ut på verandan för vidare promenad med kartongen under armen. Jag mig omkring om det möjligen fanns någon i grannskapet som var lika morgonpigg som jag själv.
Grannar som var gamla, att dom bara hade sig själva att ta hand om. En granne, Gun, hade puckel på ryggen och satt ofta på sin veranda och läste fast det var morgon. Hon bar alltid stråhatt, hon hade tänder som satt i kors och kläderna var stora, fladdrade om hennes ben när det blåste och kläderna var dessutom alltid vida för att dölja hennes polioförstörda rygg. Benen var smala och skorna hon hade var svarta utan skosnören.
Hon var ett lämpligt första besök – alltid, Gun smet aldrig ifrån, och hon var alltid lika glad för mina visiter. Ärligt glad. Hennes mamma var döv och det var kanske därför hon tyckte det var kul när jag kom.
Längtansfull ställde jag upp min kartong på bordet framför henne, bad henne dra hatten mot nacken för att kunna se bättre när jag med entusiasm och glädje plockade fram den lilla asken som min loppa bodde i. Magnecyl stod det på askens lock.
Min röst stämde upp till sång, och på bruten, fantiserad tyskspråkig klang. Granntanten var högutbildad språklärare och tog emot privatelever i sitt hem. Jag var imponerad och ville inte vara sämre, jag kunde ju tyska genom min vän, Loppan.
Loppan hoppade upp ur asken med hjälp av mina fingrar och händer. Cirkusföreställningen var igång.
Upp och ner, fram och tillbaka, in och ut genom glasröret. Upp på stegen till linan och så började balansgången. Ibland var det förfärligt farligt och då trummade mina fingrar mot bordskanten för att höja spänningen en aning.
Applåder var välkomna, då de våghalsiga numren var avklarade utan några fel, det kunde väl ”alla” i publiken förstå – jag startade alltid själv med stora gester när loppan gjort bra ifrån sig.
Mina besök slutade nästan alltid med saft i syrenbersån på den väl tilltagna tomten, och efter det en promenad, på den grusbelagda gången runt hela tomten.
Jag fick lova henne varje gång, att gå långsamt, låta henne hålla sin arm under min och vi måste göra små korta pauser flera gånger så hon hann se om blåbärsriset och andra växter förändrat sig. Hon visste vem hon hade att göra med.
Om söndagarna var jag förbjuden att gå till vänster utanför vår tomt, med asken under armen för då skulle granntanten till kyrkan.
Men så en gång hände det som inte fick hända, en fruktansvärd tragedi faktiskt. Loppan hade inte sett sig för ordentligt då klivet mellan linan och stegen skulle avsluta föreställningen. Någonting halt och eländigt hade droppat från verandataket, ner på stegens långsida och översta pinnen. Loppan föll ner och skulle reparera sitt misstag med att ta sig upp igen.
Det var då, det visade sig att det var en klick av tjära, stickan gick inte att komma upp på, så föreställningen fick avbrytas, applåder gavs ändå och missmodigt fick den lilla loppan krypa ner i sin ask. Locket till cirkusen la jag över för att inte några ohyror skulle ta sig för att försöka att ta cirkusen i beslag.
Cirkusen kom av sig med min ålder, släkten var väl bekanta med min loppcirkus och hade börjat låta så konstigt då jag kom med asken. Kanske visste jag redan när första sucken ljöd att nu var det hela över.

Skriven av: Karotta