Publicerat
Kategori: Spänning noveller

Lützen


Konungen red ut mellan oss, hans närmsta man ropade till oss att attackera österrikarna. Vi lydde som de vilsna snorvalparna vi var. Inte visste vi vad som skulle hända i dimman; den misär den skulle giva oss. Men det spelar ingen jävla roll nu, gör det!? Nu när allting är förlorat, allting. Vi måste vara starka, i tider av onåd. Det sade prästen. Präster, de är orsaken till denna misär, till detta jävla krig! Om bara prästerna hade hållit sig i ledet skulle vi inte stå här idag, med våran landsman och ledare. Men, det spelar ingen roll nu.

Kan vi få höra resten av händelseförloppet?


Ja, absolut. Som sagt, vi lydde herr Brahe och började skjuta mot Katolikerna. Jag hade inte mycket krut efter den föregående striden, då vi slaktade många österrikare. Jag såg på deras ansikten, Axel, deras ansikten. Jag må vara ung, men aldrig har jag känt att något varit så fel som då. Det var inte rätt att dessa oskyldiga små ungdomar, till och med yngre än mig skulle dö för svärdet, Gud är sannerligen grym.
Jag såg på de vapen de använde och skrattade till, till och med katoliker använder preussiskt. Så jag kunde bemäktiga mig ett skratt i denna situation, ett ljus i allt mörker, för att jag såg en katolik som bar preussiskt. Detta var just detta, ett ljus i mörkret, ett vacklande ljus av naivitet och ignorans. Ingenting skulle kunna gå så fel som det som hände den dagen. Då hände något som förgjorde själva grunden för våra framgångar. Det förändrade vår framtid.
Jag vet inte exakt vad som kommer att hända. Kanske kommer prinsessan att leda oss i seger, kanske kommer vi förlora allt. Och det är bara mitt och mina medkamraters fel! Ja, jag vet att du vill att jag skall fortsätta berätta vad som hände, men du förstår inte min sorg!! Du förstår inte vilka kval jag lider. Om Konungen vore här skulle jag med rätta tagit svärdet, inget mer förväntar jag mig av Lejonet från Norden. Av min Konung. Men, eftersom ni veklingar nu har tagit kontroll över administrationen av detta religionskrig kommer jag troligtvis att vinna heder då ni inte förstår hur djupt detta skadar oss!


Ordning! Släpp honom! Vi är inte här för att skada dig, du väpnare.

Livvakt, faktiskt!

Ja, ja, vad det nu är du inbillar dig att du är. Du är ingenting mer än en misslyckad soldat, och jag tänker inte avrätta oskyldiga män! Således skall du lyda och berätta för mig i oerhörd detalj vad som hände och varför. Dina tankar och ideer är av inget värde för mig, din version av händelseförloppet, däremot, är det. Därmed skall du berätta! Eller vill du att jag bjuder in bödeln? Jag kan använda tortyr, du misslyckade bonde!


Sannerligen, Befälhavare. Jag skall göra dig till viljes. Var, var jag?

Du berättade om när ni öppnade eld.

Just, det. Tack Befälhavare, jag uppskattar att du har minnet på din sida. Vi öppnade eld mot de fasansfulla katolikerna. Många dog, av både våra och deras män. Min allra närmaste vän sårades, jag hjälpte honom upp innan han…

Nu går du på sidospår igen! Fortsätt berätta vad som är av värde.

Ja, Befälhavare. Efter jag hade hjälpt min vän tog jag mig en svepande blick över slagfältet. Fienden var påväg mot oss, med sina musköter i högsta hand. En man föll till höger om mig, tysk tror jag att han var. Krutet var mig upp i händerna. Jag laddade desperat musköten för att försvara mig. Jag såg konungen rida ut mot fiendehärarna, modig som han var. Han dödade en, två, tre österrikare. Eller var det bayrare? Jag kommer inte ihåg. Ängen var full av både svenskar, preussers, österrikares och bayrares blod. Himlen, var grå, som den gråaste stenen i den småländska gården. Eländigt grå, det var den. Konungen klarade sig bra mot dessa österrikiska fotsoldater. Aldrig har jag sett en så modig regent. Han slaktade ännu fler, ännu mer katolskt blod vattnade ängen. Jag och mina kamrater kämpade på, jag sköt tre, fyra skott, mot de katolska svinen. Kanske en eller två träffade någon.


Du var inte särsklit pricksäker.

Inte många är det i den situationen befälhavare. Får jag lov att fortsätta?

Sannerligen, om du lovar mig att hålla dig till ämnet, och snälla: Försök inte försköna något av händelseförloppet, jag är trött på lögner.

Ja, befälhavare Oxenstierna

Du kan fortsätta.

Ja, jag sköt som sagt en eller två av påvefanatikerna; blod har jag på mina händer, Befälhavare. Konungen klarade sig ditintills väldigt bra. En dimma verkade lägga sig över slagfältet, men det påverkade inte oss fotsoldater. Vi hade lärt oss av preussarna hur man skilde vän från fiende. Eller... vi trodde det. Medan jag ännu kunde se fienden såg jag hur österrikarnas kavelleri skrek ut en attackorder på deras fruktansvärda tyska dialekt. Må himlarna bevara oss från katolikens härskri! skrek jag till de fotsoldater som var i min närhet.
De förstod vad som var på gång och började gå österut för att undvika attacken samt för att genskjuta katolikerna innan dimman lagt sig helt och hållet. Jag följde efter dem. Vi hoppades att katolikerna inte skulle avslöja vår plan. Vi klarade oss bra den första biten. Ingen av katolikerna såg oss, kavalleriet inkluderat. Men, det skulle snart förändras. En medlem ur kavalleriet var lika passionerat blodtörstig som Henrik VIII när han förstod att hans andra fru var fruktlös. Således var han så ivrig att han tvingade det stackars djuret att gå i full galopp. Han upptäckte oss innan vi hade nått halvvägs. -Katolskjävlar! skrek ledaren för våran lilla skara och sköt med oerhörd precision det stackars djuret i bröstet. Kavalleristen föll till marken, nu ännu mer blodtörstig än tidigare. Jag vill inte ens tänka på den relation han måste ha haft till protestanter, för aldrig har jag sett en sådan krigare. Han sprang emot oss; vi försökte i panik skjuta honom, men ingen av våra kulor skadade så lite som ett hårstrå på honom.


Jag börjar tröttna på eran inkompetens, Soldat

Ha tålamod med min bristande styrka i skjutandets konst. Jag hoppas att min skildring av min egen svaghet ger trovärdighet till berättelsen, Befälhavare.

Förvisso… fortsätt!

Hans kamrater red fram ur dimman. Jag laddade min blodiga musköt och tog mitt skott. Jag missade ännu en gång. Mina kamrater sköt ner en av ryttarna. Ryttarna kom dock allt närmare.

Vad hände med den blodtörstige knekten?

Ja, just det. Jag ber om ursäkt, Herr Oxenstierna.

Befälhavare, fungerar gott och väl.


Ja, Befälhavare. Hursomhaver kom denna katolik närmare. Hans djuriska blick kommer jag aldrig att glömma. Han halvt krälade, halvt sprang emot mig. Jag hade inte tid att skjuta denna djuriska man då kavalleristerna utgjorde ett större hot. En av kavalleristerna, en ung ståtlig man med ljust hår satte svärdet genom en av mina kamrater. Jag kände inte personligen den avlidne, men då han var av ålder hoppas jag innerligt att han kommer att bli ihågkommen. Detta var början på vad man kan kalla en regelrätt slakt med ett oväntat resultat. Man efter man föll för kavalleristernas svärd. Sedan märkte jag honom, Katoliken. Jag hade just skjutit ett skott mot en av kavalleristerna när mannen visade sig. Han hade dragit sitt svärd och höll det mot min hals. Mina kamrater var alldeles för upptagna med kavalleristerna för att kunna hjälpa mig. Jag var bara en bricka i ett större spel. En man man kunde offra…

Är det något fel med denna ordning!?

Nej, absolut inte. Jag… befinner mig fortfarande i chocktillstånd, Befälhavare.

Jag hoppas verkligen det, för jag vill inte misstänka dig för mordet på… min vän.

Nej, absolut inte, Befälhavare.

Fortsätt!


Ja, Katoliken höll sitt orena svärd mot min hals. Ingen av mina kamrater kunde hjälpa mig och jag såg ingen väg ut. Jag frågade mig själv om det var lönt att försöka överleva. Att fortsätta uppleva de bra, och de dåliga stunderna. Plötsligt, när jag befann mig i detta halvdöda tillstånd hörde jag en röst i fjärran. Svärdet som var emot min hals hade dragits undan och jag hörde svärdsklammer i fjärran. Jag höjde blicken och… där stod han. Lejonet från Norden, konungen över Svea Rike. Jag kände en ogripbar lycka och jag förstod: Att frälsaren hade kommit.

Häda inte!

Du behöver inte uppmana honom något sådant, präst. Beundran för Konungen borde uppmanas, inte förbjudas. Snälla, forstätt.

Konungen visade en sida av sig själv jag endast sett på avstånd tidigare. Han red in som den konung han var och dräpte ledaren av kavalleristföljet, en gråhårig man som jag skulle gissa innehade ett fint släkträd. Resten av katolikföljet blev förskräckta. Deras ledare var död och Lejonet från Norden stirrade dem ända upp i ansiktet. Till och med jag skulle blivit förskräckt. Kavalleristerna började fly fältet och Konungen förföljde dem. Han var inte långt efter den kavallerist jag talade om tidigare, den unge mannen med det ljusa håret. Den ljushåriga mannen var dock en god ryttare, och Konungen fick förfölja honom en lång tid innan han tillslut fick tag på honom. Det var en sekund före han... försvann i dimman.
Jag och mina kamrater samlade oss och började leta efter mannen som hade hotat mig till döden, till ljudet av larm och strid i dungen bredvid oss. Den jäveln var allt hal. Det tog oss troligtvis en halvtimme eller mer att hitta honom efter att vi hade vänt på vartenda sten och skjutit igenom varje träd. Tillslut såg jag honom, den galne, blodtörstige adelsmannen. Han hade klättrat upp i ett träd och iaktog oss med djävulska ögon.

Dräpte du kättaren?


Ja, Biskop, jag dräpte kättaren. Det var dock ingen enkel uppgift för en så enkel man som jag. När Katoliken insåg att vi iaktog honom hoppade han ner för trädet. Om denna man varit av samma temperament som jag och mina kamrater skulle jag trott att han bröt flera ben, när han hoppade från det där trädet. Denne man var dock inte av något mänskligt temperament, han måste varit hemsökt av djävulen själv, för han reste sig direkt efter fallet och sprang emot en av mina kamrater. Jag och mina kamrater siktade och tog våra skott. Tre av dessa skott träffade… men då var det för sent. Katoliken hade redan stuckit ut ögonen på en av mina kamrater, från Småland tror jag att han var. Vi gick alla fram till monstrets lik. Vi behövde alla se djävulen i vitögat för att kunna försäkra oss om att han inte längre var vid liv.

Var han det? Väpnare.

Nej, Befälhavare, det var han inte. Jag tror inte att djävulens barn klarar sig särskilt länge när de möter himmelens krut.

Vi får allt hoppas det. Vad hände med Konungen?

Jag kommer till det. I sinom tid. En man måste skildra händelseförloppet i sin helhet för att kunna styrka sin sak, Befälhavare.

Ja, ja. Fortsätt berätta!


Vi hade alltså dödat djävulens barn med vårat himmelska krut. Vi hade inte sett Konungen sedan han försvann i dimman, men vi oroade oss inte. Man får ju inte tvivla på en konungs förmåga. Därmed började vi tänka nya tankar. I och med våran jakt efter djävulens barn hade vi kommit bort från striden. Vi bestämde oss för att det var vår plikt att nå våra medkamrater som fortfarande utkämpade den "goda" striden. Därmed började vi lyssna efter svärdsklammer och muskötskott. Det tog oss inte lång tid förrän vi förstod i vilken riktning vi skulle gå. En av mina medkamrater sade att han var trött och oerhört törstig. Jag erbjöd mig att bära honom. Han sade nej.


Varför då?

Jag skulle just säga det, Biskop. Han sade nej eftersom han inte ville utkämpa en strid halvhjärtat. Skulle man slåss för fosterlandet skulle man göra detta med heder, menade han.

Med heder!? Det är en mindre heder att avstå från en strid än att utkämpa den halvhjärtat. Jag börjar nästan tvivla på Konungens metoder.

Män säger dumma saker när de tror att de är nära döden, Befälhavare. Jag ber om ursäkt för min kamrats bristande lojalitet.

Dina ursäkter betyder ingenting för mig. Ta mig ur detta lidande och berätta resten av händelseförloppet!


Ja, Befälhavare. Vi valde att lämna honom i skogen för att snabbare kunna komma fram till striden, som fortfarande utkämpades i fjärran. Det tog oss en tid att komma tillbaka till striden. Jag kollade inte på solen, så jag kan inte veta med säkerhet. Vi kom iallafall tillbaka till striden. Våra kamrater var inte i alltför stora trångmål, fienden hade nästan neutraliserats. Vi valde ändå att vara tappra. Vi sprang rakt in i striden och började hugga ned de österrikare vi kunde se i dimman. Konungen hade ännu inte kommit tillbaka. En osäkerhet hade lagt sig över platsen. Å ena sidan hade vi vunnit i allt utom namnet, men Konungen, vår befälhavare, hade ännu inte kommit tillbaka. Vi fortsatte dock att strida och när solen nästan gått ner var alla österrikare antingen döda eller på flykt. Vi hade lyckats. Dimman hade lättat och herr Brahe skickade ut mig och två av mina kamrater med uppdraget att finna Konungen, han utsåg oss därmed till Konungens personliga livvakter i det fall att Konungen förlorat sina. Vi började med att gå till platsen där vi senast såg honom. Då dimman hade lättat såg vi en häst som var i liggande ställning lite längre fram. Vi sprang fram till hästen och hittade...


Vad eller vem hittade ni?

Öh, Konungen. Han var i liggande ställning. Det såg ut som om han hade blivit skjuten. Konungen, skjuten. Den man som så många hade varit villiga att offra sina liv för, skjuten.

Fann ni skytten?

Nej, endast dennes eftermäle. Han hade uppenbarligen inte tänkt städa upp efter sig. Det var meningen att vi skulle hitta honom, begrava honom och minnas honom. Vi skulle minnas att österrikaren dödat våran Konung, att Katoliken dödat Protestanten. Befälhavare, är du nöjd? Har jag givit dig tillräckligt med material för den rapport du skall skriva?

Faktum är, Bonde, att jag inte är nöjd. Du sade uttryckligen att du hade sett Konungens dödsfall, något som ingen annan gjort, men nu säger du att du endast hittat honom död en tid senare! Du har svikit mig; bedragit mig, och en man med Guds ande i bröstet är inte en man av svek. Grip honom!

Neeej! Jag är oskyldig, jag skulle aldrig skada Konungen!

Det spelar ingen roll, Bonde. I början av våran konversation sade du att du “med rätta hade tagit svärdet”. Jag tänker bevilja din önskan. Tvärtemot vad du tror om mig är jag ingen vekling. Under dessa 20 år har jag förvaltat och expanderat staten. Jag är praktiskt taget staten. Nu när prinsessan, till vår stora glädje är ung är det jag som har sista ordet. Därmed tänker jag inte låta folket gå utan sin rättvisa. Du förstår, en bestående regent kan endast regera med folkets stöd. Jag kommer således låta dig “ta svärdet”, så att säga, för att skydda vårat rikes stabilitet. Mitt förakt för dig och din sort kanske spelar en liten roll. Det måste jag erkänna, men kom igen, man kan ju inte visa för folket att man är en blodtörstig, makthungrig tyrann som dödar oskyldiga små ynkliga bönder för politisk vinning. Eller hur? Jag tror iallafall att du kommer att tycka om att förenas med din skapare och din käre konung. Biskop! Det är dags att du tittar bort, herr kättare här, skall möta sin skapare!

Skriven av: Anderssonarn

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren