Lyckan kommer lyckan går

Regnet föll sakta, tyst, ner utanför fönstret. Hanna satt och stirrade rakt ut genom fönstret, detta har hon gjort senaste dagarna. Hon har bara lämnat platsen när behovet krävde. Behov som hunger och sömn, fast Hanna har inte längre någon matlust, och inte kunde hon sova heller, hon plågades ständigt av mardrömmar. Det var inte bara matlusten som hon tappat. Hon har tappat själva livsgnistan, ingenting är roligt, allt är bara grått och trist som vädret. Allt är som för en tid sen, fast ännu värre. Nu märkte hon av tystnaden mer och ensamheten. Hon saknade någon. Någon som bara skulle finnas i Hannas tankar, en någon som fått Hanna att skratta och le igen. En någon som gett Hanna tillbaka livsgnistan. En någon som inte längre fanns. Någon hette Katrin, fast hon kallades för Kattis.
Kattis kom in i Hannas liv när det var som värst. Hela familjen flyttade från det trygga och lugna Gotland, när Hanna slutat sexan, till det stora och otrygga Göteborg. Pappa hade fått ett bättre arbete i Göteborg och både mamma och pappa tyckte att det skulle vara mycket bättre för Hanna att gå i skolan i Göteborg. De tog alla sin möbler och i slutet på juli och begav sig till Göteborg till, enligt pappa, ett jättefint hus som bara låg några kilometer ifrån den skola där Hanna skulle börja sjuan. Mamma och pappa var jättelycklig och stortrivdes i Göteborg. Det gjorde däremot inte Hanna. Hon längtade tillbaka till sin gamla skola och sina kompisar. I den nya skolan i Göteborg gick det redan från första början. Klassen skrattade när hon pratade för hon pratade gotländska och killarna gjorde allt för att göra livet surt för henne. Tjejerna sa aldrig rent ut något dumt om henne, men deras blickar sa mer än tusen ord. Och deras snack bakom hennes rygg gjorde mer ont än killarnas fysiska slag. Tjejerna lät henne sitta bredvid dem i matsalen men de sa aldrig något åt henne eller frågade henne om hon ville följa med till stan och köpa kläder. Hela sjuan och halv åttan blev Hanna trakasserad av killarna och utfryst av tjejerna. Hannas föräldrar frågade aldrig varför hon inte tog hem några kompisar eller var hos någon. De var kanske rädda för att deras dotter skulle säga att hon blev utmobbad i skolan och aldrig mera ville gå dit. På utvecklingssamtalen sa aldrig hennes klassföreståndare något om mobbningen fast han vid flera tillfällen sett hur killarna slog henne och hånade henne. Det enda han sa åt Hannas föräldrar var att det är ju alltid svårt att komma in i en klass som har gått tillsammans sen ettan men att Hanna hade sjunkit in i den bra. Hanna kommenterade aldrig vad klassföreståndaren s. Hon var rädd för att killarna skulle få reda på att hon skvallrat och de hade sagt att om hon skvallrade skulle de skära halsen av henne.
Men så i början på vårterminen på Hannas åttonde skolår under en bildlektion när killarna höll på att hälla färg både på Hanna och hennes MVG-teckning. Som tur var så var bild deras sista lektion och Hanna skulle slippa gå omkring i de blöta kläderna. Då när killarna kastar en pensel på Hanna kommer en tjej fram till dem och säger:
- Men vad modiga ni är, 15 killar mot en tjej. Att ni bara vågar, ni är ju så coola. Har ni inte lärt er att man ska måla med penslarna på ett papper och inte kasta dem på en klasskamrat?
Killarna svarar inte tjejen utan står helt stumma och glor på tjejen när hon skäller ut dem. Och sen gör tjejen något som Hanna aldrig skulle våga. Hon tar färgburken och häller den långsamt över gruppen av killar. Hela klassen är knäpptyst och bara tittar på tjejen.
- Jaha, är det någon som kommer att mobba den här tjejen i fortsättningen, frågar tjejen och tar tag i Hannas hand. Ingen säger någonting utan alla bara stirrar på tjejen och Hanna.
- Nähe vad bra då, säger tjejen och släpar ut Hanna från bildsalen. När de kommit ut i korridoren stannar tjejen och Hanna säger:
- Tack så mycket, att du bara vågade.
- Äsch, det där var väl ingenting. Jag heter Katrin, fast alla kallar mig Kattis.
- Hanna, säger Hanna. Vad gjorde du i bildsalen?
- Jag är den nya tjejen som ska börja i er klass. Jag har precis pratat med rektorn och er klassföreståndare och sen tänkte jag att det vore kul att se vilka som går i min nya klass. Du är ju alldeles dyngsur ju, följ med mig hem så kan du få låna lite kläder. Jag bor precis här i närheten.
Det var så Hanna och Kattis blev bästisar. Ingen vågade mobba Hanna längre. Kattis hotade med att den som krökte ett hårstrå på Hanna skulle hon anmäla till rektorn. Tjejerna ville gärna bli kompisar med Kattis. Men Kattis ville inte bli kompis med dem. Hon höll sig till Hanna och tyckte att det var tillräckligt. Tjejerna bönade och bad om att Kattis skulle följa med dem hem och följa med dem till stan men Kattis vägrade.
Kattis kom in som en räddande ängel i Hannas liv och de brukade skämta om det. Hannas föräldrar blev jätteglada över att Hanna och Kattis var kompisar och deras klassföreståndare tyckte att det var jättebra. Hanna minns när hon och Kattis åkte ut till Gotland under deras första sommarlov tillsammans. Hanna visade Kattis alla ställen och presenterade henne för sina gamla klasskamrater. Nian gick fort för Hanna och Kattis. De gick ut med strålade betyg och på kvällen festade de loss. Men tyvärr så kom deras föräldrar på dem så de fick utegångsförbud i en hel vecka. Det blev en väldigt lång vecka för Hanna, hon var så van vid att träffa Kattis nästan varje dag. Den femte dagen tröttnade Hannas mamma på att se Hanna hängandes framför TV-n så hon beslöt att fem dagar var nog. Hanna sprang lycklig hem till Kattis, men hon hann aldrig fram för hon mötte Kattis efter halv vägen. De tillbringade restan av sommarlovet med varandra. De åkte till Stockholm och hälsade på Hannas moster som är journalist. Hon tog med dem på en konsert med deras idoler, och det bästa av allt. De fick följa med backstage. När de kom hem från Stockholm efter en vecka tyckte de att allt hemma var tråkigt. De försökte övertala sina föräldrar att få åka på en sista minuten resa. Men det fick de inte. Men så en dag fick Kattis ett brev från en kusin i Danmark som ville att Kattis och någon kompis till Kattis skulle komma ner och hälsa på. Kusinen var ensam hemma för föräldrarna var i Norge. Det var inte svårt för Kattis att övertala Hanna att följa med. Det svåra var att övertala föräldrarna om att de var vuxna nog att vara ensamma två veckor i Danmark. Efter mycket tjat och bönande fick de ändå åka men med löften om att vara hemma senast ett varje kväll och att inte dricka. De tillbringade två gudomliga veckor i Danmark. Löftena som de gett sina föräldrar glömde de bort redan på färjan. De var ute och festade flera gånger och konsumerade så mycket alkohol som de hade pengar till. De kärade ner sig i flera killar och när två veckor gått var det med vemod som de satte sig på färjan hem till den trista grå vardagen. Resten av sommarlovet gick fort. De var inne i stan och köpte nya kläder, för det ansåg de att det var man tvungen att ha när man börjar gymnasiet.
Första dagen på gymnasiet var de väldigt nervösa. Hanna hoppades att hon skulle slippa gå med allt för många från sin gamla klass. Och de hade tur, nästan ingen från deras gamla klass hamnade i samma klass som dem. De fick en hel del nya kompisar men det var med varandra som de var mest.
Första terminen på gymnasiet gick snabbt och blev den lyckligaste tiden i deras liv. Rätt som det var, var det jullov. Julen var som alla andra jular, släkten kom och släkten gick. Dagarna efter julafton åkte de tillsammans med några klasskamrater upp till fjällen där de firade nyår med mycket folk och champagne. När de kom hem återgick allt till det gamla vanliga. Det gamla vanliga som helt plötsligt skulle sluta för både Kattis och Hanna. Februari kom och februari gick och de var fortfarande lika bra kompisar, om inte bättre. De gjorde allt tillsammans, och folk som såg dem på stan kunde nästan tro att de var systrar så lika som de var.
Men så kommer den dagen som Hanna bara vill radera ut ur sitt liv. Det var i mitten på mars och ett riktigt oväder. Det var snöstorm och glashalt på vägen, det visste Hanna för hennes mamma hade förbjudit henne att över huvudtaget gå ut. Annars så hade Hanna tänkt att ta en sväng över till Kattis och se vad hon gjorde, men nu kunde hon inte det så hon satt hemma och tittade på video. Hon minns så väl vilken film det var, eftersom det var hennes och Kattis favoritfilm, som de hade sett tusentals gånger, men som de aldrig tröttnade på. De skulle se filmen tusentals gånger till om det inte vore för det där som hände. Mitt i filmen ringer telefonen, Hanna blir irriterad. Hon vill inte gärna bli störd när hon tittar på film. Hon stänger av videon och går ut i köket och svarar med en suck:
- Hanna.
- Hej Hanna det är Sofie, Sofie är Kattis mamma, hon låter skärrad på rösten.
- Katrin ligger på sjukhus?
- Va? Vad är det du säger?
- Jag kom precis hem och då ringde Magnus och sa att det har hänt en olycka och att han var på sjukhuset nu. Jag ska åka dit nu och jag tänkte att du kanske vill följa med, ja uti fall att…
- Självklart följer jag med, säger Hanna och lägger på luren. Hon springer ut i hallen och snörar på sig sina kängor. Hon darrar så mycket på händerna att det tar ett bra tag innan hon lyckas knyta kängorna. Hon tar på sig sin jacka och springer ut. I dörröppningen möter hon mamma som undrar vad det är.
- Kattis, hon ligger på sjukhus, säger Hanna och sen sätter hon sig i bilen bredvid Sofie.
De är tysta under hela bilfärden och när Sofie har parkerat bilen nästan springer de in.
- Var är hon, skriker Sofie så fort de kommit in i receptionen. Var är Katrin?
Kvinnan i receptionen kommer fram till dem och Sofie tar tag i henne och skriker:
- Vart är Katrin?
- Lugna ner dig, säger kvinnan medan hon bänder loss Sofies fingrar från sin vita rock. Jag måste få reda på personuppgifterna innan jag kan tala om var din dotter är. Vad har hon för personnummer?
Sofie förmår inte svara utan Hanna rabblar snabbt upp Kattis personnummer. Kvinnan berättar vart de ska gå och vi tar hissen upp. I korridoren möter Magnus, Kattis pappa, dem.
- Hur mår hon, frågar Sofie oroligt.
Magnus tittar på henne med ledsna ögon och skakar sedan på huvudet.
- Hon…hon..dog…redan i ambulansen...
Sofie sjunker ner på golvet och en sköterska som kommer gående rusar fram till henne och reser henne upp. De sätter ner henne i en soffa och sköterskan går och hämtar ett glas vatten. Under hela tiden har Hanna bara stått stilla. En läkare kommer fram till dem och frågar om de vill se Kattis en sista gång. Magnus nickar och tittar sedan på Hanna.
- Det brukar vara lättare att förstå om man ser det, säger läkaren. Det blir som ett farväl.
Hanna svarar att hon vill se Kattis och hon följer efter Magnus, Sofie och läkaren. Magnus och Sofie går in, Hanna ställer sig i dörröppningen lite avvaktande. Sofie böjer sig ner över sängen och kramar om kroppen. Hon börjar gråta hysteriskt och Magnus följer med henne ut. Hanna har aldrig sett en död människa förut, hon går långsamt fram till sängen. Det ser precis ut som om Kattis sover, hennes ansikte är lika blekt som de vita lakanen. På bordet bredvid står ett ljus och en röd ros i en vas. Hanna tar försiktigt Kattis hand, som om den vore av glas. Handen är kall och Hanna ger den en lätt tryck och viskar hej då till den späda kroppen som ligger i sängen. Hon går ut i korridoren, där står hennes föräldrar och pratar med Magnus. När de får syn på Hanna springer de fram till henne. Hanna är alldeles knäsvag, hennes bästa kompis, Kattis, har dött. Kattis finns inte mer. I morgon kan hon inte åka hem till Kattis för att fråga om de ska göra något kul ihop, de kommer aldrig mera att kunna skratta eller gråta ihop. Kattis är borta för alltid. Pappa lägger sina händer på Hannas axlar och leder henne bort till soffan där Magnus och Sofie sitter. Hanna sätter sig ner bredvid Magnus och han tar hennes hand.
- Jag var på väg hem från jobbet, Kattis var ute och gick, troligen skulle hon gå hem till dig. När hon fick syn på mig började hon springa. Hon halkade till och ramlade omkull, samtidigt så kom en lastbil, föraren såg Kattis och försökte bromsa men det var så halt så hela lastbilen kanade iväg och Kattis hamnade under ett hjul…Det var så hemskt att se det hela och inte kunna göra något.
- Hur känns det, frågar pappa Hanna. Hanna har inte förut hunnit tänka efter hur hon mår och nu när pappa frågar henne släpper allting. Tårarna börjar rinna och det gör så ont i hjärtat att hon tror att det ska spricka.
Resten minns hon inget av, bara att hon vaknade och då låg hon i sin egen säng. Först mindes hon inte vad som hänt men när hon fick se fotot på sängbordet på den leende Kattis, då kom allt tillbaka. Hanna åt ingenting på flera dagar. Allting kändes bara meningslöst. Hennes ängel hade försvunnit. Tredje dagen kom några tjejer hem till henne och tillsammans satt de och pratade om Kattis. Hanna vägrade först att gå tillbaka till skolan, hon vågade inte utan Kattis. Men tillslut så gick hon dit. Hon fick prata med kuratorn på skolan och de höll en minnesstund i aulan för Kattis. Hanna fick berätta för alla om Kattis och det var bland det svåraste Hanna gjort i hela sitt liv. Begravningen var fin, flera från skolan var där, men ingen ifrån deras gamla klass kom dit. Kattis låg begraven vid ett träd och Hanna hade varit vid graven så sent som igår. Sakta, sakta börjar hon komma tillbaka. Men det kommer att ta tid, vissa sår kommer aldrig att läkas. Hur ska hon någonsin våga tro på lyckan igen?

--------------
Kommentarer mottages gärna..

Skriven av: Karin