Lyckliga liv.

Vi har alla så lyckliga liv. Vi lever i en lögn, en lögn i att det ska vara så. Spegeln ljuger, människorna ljuger, vågen visar din vikt, inte ditt utseende.


En ålder då döden inte ska stå vid dörren och iaktta en med vänliga ögon. 15 år, femton år var hon blott den dag så hon lämnade oss. Det sista hon fick se var blod, se det strömma ut hur hennes kropp, ner på golvet och bilda en vacker liten samling blod. Men hon, hon dog med ett leende på läpparna.
Vad är detta för värld? Vad gör jag här? Varför är allt som det är? Varför känner jag som jag gör? Varför vill jag dö? Varför ser jag den svarta skugga förfölja mig vad jag än gör? Varför ramlade jag ner i den mörka avgrund fylld med djupare hål? Varför är människor så… så väldigt elaka…?
Jenny dog utan svar. Men den eviga frågan är, finns det några svar…?
Hennes gröna ögon stirrade upp i taket när hon hittades. Såg in i annan värld än den vi kan se. Överallt såg hon det som det var. Alltid. Utom när det gällde henne själv. För hon trodde på den sanning som spreds. Trodde att orden som talades var sanna, och inte elakheter utan grund.

Utdrag: Skolvägen var inte lång, men på våren var vägen kortare. I dikeskanterna fanns så många vackra blommor att se, träden var så underbart gröna, fåglar som kvittrade i skyn och all den gudomlighet som speglade sig i vårens sköna. Allt detta tog upp Jennys uppmärksamhet. Och hon ville att alla intryck av våren skulle etsa sig fast i minnet, så hon kunde ta fram dem när vinterns mörknad närmade sig. Det var då, på vintern som hon levde på sina drömmar. Därifrån som hon fick allt av betydelse som hon inte kunde få i verkligheten. Åh, det är så härligt att fly in i sina drömmar. Men det är svårt när drömmarna krossas av hårda ord.
Skolans gråa byggnad nådde hennes synfält. Åter var det dags att gå in genom dörren, hämta sina böcker och gå iväg till ännu en hemsk lektion.

”Nä men titta vem som kommer här då!”
En busvissling följde på kommentaren. Hon visste att inte tyckte om henne, gjorde narr av henne, men hon trodde på fullt allvar att deras ord var sanning. Får man något upprepat för sig om och om igen, blir det tillslut sanning.
Jenny kände inte för att gå i skolan denna dag. Vädret var för underbart för att kunna stanna inne, folket för elakt. Hon var redan inställd på den dagen hon skulle dö, hon har redan planerat den. Alla tack och hejdå kort var redan skriva, ligger inlåsta i henne garderob. Sedan, på dödsdagen, på skolavslutningen, ska hon lägga dem i en prydlig hög på skrivbordet. Väl synliga.
Jenny gick mot stadens centrum. Liv och rörelse, stressade folk. Hon iakttog livet som det var. Såg igenom alla de falska fasader som var dag visas upp. Leenden som gavs var inte riktiga, Jenny såg bakom de falska ögonen.
Många var de med lappade själar. Många är de kvar.

Hon tänkte tillbaka på minnen. Satte sig på en bänk, kände den varma vinden leka med henne hår. En pojke längre bort, fick henne att tänka tillbaka på en tid av kärlek.
Det bittersöta hade en gång gett henne en chans. Kärlekens vind hade för mycket länge sedan svävat ovanför henne glittrande fin och vacker. Men då hade hon varit för dum för att inse det fina, för rädd för att våga vilja inse det fina. En människa, den finaste, hade sårats. Hoppas att de tårarna inte blev många. Hoppas att de tårarna inte gjorde ett hav vi sedan kan drunkna i.
En annan gång, mycket senare, en vacker varelse uppenbarade sig. Med skönhet så strålande han bländade, ett leende så förtrollande och ögon de vackraste som skådats. Han bara satt där, en dag. Dök upp från ingenstans. En dag log han, mot henne och såg in i hennes ljust gröna ögon. Det var som om allt bara stannade, ingenting fungerade, allt sattes ur funktion. Hans röst, han talade med henne.
Det fanns en tid då hon var förälskad i denna fängslande människa. Med tiden så ändrades känslorna, med tiden tog han död på dem. Genom ignorans, och leenden som ej gick att tolka till det bästa.
Och än en gång fick hon bevisat, att kärlek inte var för alla. Inte för henne.

I skolan sades det saker om henne. Skolavslutningen var inte trevlig.
Hon hade förstört den!
Ilska var riktad mot henne, nu när hon längre inte fanns. Hat skapades mot Jenny, en högtid var numera förknippad med död, istället för den glädje som den skulle bringa.
Ingen, inte en enda kunde förstå… de kunde inte förstå att deras handlingar, deras ord hade frambringat detta. Att de hade förstört en annan människas liv, kunde de inte begripa.
Jennys brev, hennes sista brev, lästes på skolavslutningen. Alla hennes egna tankar om människor, deras ord och handlingar, lyssnades på under tystnad. Tårar föll… men inte många. Inte tårar nog för att skapa ett hav de sedan kan drunkna i. Inte tårar nog för att någon skulle kunna förstå.
Men ilska, det fanns det gott om. Ilska av egoism.
Och även fanns det ilska av förståelse.
Och livet glittrade vidare för de flesta ganska snart.

Det var så mycket som Jenny hade velat med sitt liv. Hon kämpade mycket länge, ville inte tro på att det var sanningen, sanning att kärleken var förlorad. Så innerligt ville hon bevisa för alla tvivlare att den fanns.
Vacker! Man måste vara vacker.
En dag kom Jenny på lösningen. Vacker, vacker… skönhet. Det var så man fick kärlek. Och för att vara vacker måste man vara smal. Och om man äter mat, då blir man ju knappast inte smal. Jenny hade lösningen. Det enda hon behövde ge upp för kärleken var maten. En mycket lätt uppoffring och kilona rasade.
”Men Jenny, ska du inte äta något?” sade de i skolan, och många tittade snett på den trasiga flickan.
”Nej. Jag är inte hungrig, äter mat hemma…” sade hon varje gång och tog en klunk av sitt vatten och gav ett leende.
De vande sig i skolan, vande sig med att hon inte åt någon mat. Och kilona rasade.
Hemma sade hon att hon ätit så mycket mat i skolan, hon orkade inte äta något mer när hon kom hem. Frukosten var lättlöst, hon åt ensam. Ingen kunde se.
Och den där hungern känslan som slet sönder hennes kropp, var härlig. Hon älskade den. Älskade känna hungern dra sönder henne, förbränna allt fett som fanns på hennes kropp, det gav henne ett ”uppåttjack”.
Men det bästa med att inte äta var komplimangerna. Oh! Hon älskade dem. För vem älskar inte att höra att man blivit fin? Ja, kanske till och med rent av vacker?!
”Åh, så smal och fin du har blivit,” var en kommentar hon fick allt för ofta.
Kilona rasade.
Men det var ju egentligen inte detta hon ville ha. Hon älskade det, men innerst inne grät hon. Allt hon ville ha var kärlek. Ville ha någon som fanns där för henne, omfamnade henne när hon behövde. Det fanns ingen.
Hur många kilo som än försvann från hennes kropp, blev det endast en yttre förändring. Inom sig kände hon samma som förut, eller nej. Hon var mer olycklig. Tom kändes hon sig, som om hennes själ lämnat henne, och kvar var kroppen. Ett skal Jenny föraktade.
Hon försökte skära bort sina känslor. Det var verkligen beroende framkallande, och ett bra botemedel. Den psykiska smärtan omvandlades till fysisk smärta. Himmelriket!
På skolavslutningen grät han. Han grät av saknad, nu var allt försent. Det var ju denna dag han ville prata med sin älskade, säga hur han kände. Berätta om sina drömmar och omfamna den vackra flickan, men nu… nu fanns hon inte här mer. Detta helvete hon hade lämnat.
Han hade drömt om att nå himlen i detta helvete tillsammans med henne. Dansa av glädje på rosa moln. Nu var hans drömmar förbi. Nu var allt försent.
Men han förstod. Oh, så bra han förstod hennes längtan.
En själ var befriad! En själ som inte var menad att leva kvar här, var befriad. En själ som hamnat i fel värld var lösgjord från den tunga, och ytliga kroppen.
Men han grät.

Du vet, barnen gör som du. Inte som du säger. De gör som du.

Det var en glädjens dag. Konfirmation!
Folk, mycket folk befann sig hemma hos Jenny, och presenterna hon fick var många och fina. Men det blev för mycket. Ingen kunde förstå den snabba skiftningen i hennes humör, de visste ju inte vad hon kände inombords.
Att ha levt i en djup depression, mycket länge, och ingen visste något om det. Hon var skrämmande bra på teater. För ingen som var där visste att hon försökt ta sitt liv tre gånger, de visste inte att döden var det hon längtade mest efter, de visste ingenting om den person de trodde sig känna.
Och alla skratt, och all den gladhet. Det blev helt enkelt för mycket.
En kniv hon hämtade och hon kändes smärtan inom sig växa och den ville kväva henne. Jenny ville skära bort den, skära bort smärtan, skära fri själen.
Men så långt hann hon inte.
Endast ett litet ärr finns som bevis från den konfirmationen. Och inte behövde hon åka in på sjukhus heller. Det hade hon inte haft något emot.
Egentligen ville hon bara ställa sig upp och skrika ”Hej titta på mig! Jag är er vän, er släkting och ni vet ingenting om hur jag mår! Hallå, ser ni mig inte. Jag dör!”
Men så gör man ju inte.
Nej, helst pratar man överhuvudtaget inte om hur man mår. Och Jennys mor kunde inte förstå, och ilska riktades mot Jenny istället för den kärlek hon behövde.

Hon skrev en gång precis vad hon kände:

Jag vill ha någon som håller om mig. Vill känna närhet och ömhet. Låta mig dränkas i kärlek och ömma ord. En hand som leker med mitt hår, smeker min kind. Kärlekstörst, du förbannade och grymma kärlekstörst.
Sakta om långsamt jag känner hur det går neråt. Nej! Jag vill inte. Vill inte låta mörkret komma, vill inte känna den ångest och dödslängtan igen. Men varför, varför ska jag leva här då ändå ingen vill ha mig. Värdelös är vad jag är, lek med mig, stick ner mig, kasta mig in i lågorna. Mig är det ingen som saknar. För jag är endast en flicka som vill ha bevis på att kärlek finns. När är det min tur i kärlekens led, jag har hamnat på sista plats igen.
De tror att jag mår bra, men de kan inte se genom en fasad. Jag vet hur jag ska dö, jag vill inte leva. Jag lever endast för att jag måste, men mitt liv slutar med ett mord. Men inte än, jag är inte färdig nu.

Så skrev hon. Skrev ut sin innersta längtan, kärlek. Det vi alla söker efter.
På en tråkig matte lektion skrev hon det, sedan tappade hon bort lappen. Helt borta som om någon tagit den i förvar och ville se till att hennes önskan blev sanning. Att hon skulle få kärlek.
Förändra världen var det hon ville. Göra den till ett bättre ställe, få folk att förstå att de förgör varandra.

Han hade känt igen hennes handstil på en gång. En lapp som talade om hennes önskan, ord skrivna av den vackraste.
På skolavslutningen var det den lappen han läste om och om igen. Han kunde inte förstå att hon verkligen hade lämnat jorden. Så innerligt han önskade henne tillbaka i livet. Så innerligt önskade han att kunna gottgöra. Att han inte visat sin kärlek, så mycket ångrade han.
En gång trodde han att det kunde bli de två. De hade tittat varandra djupt in i ögonen, eller hade de endast varit inbillelse? Svaret visste han inte. Bara att hon blev annorlunda, och även han, när de hade varit i varandras närvaro. Nu skulle de aldrig mer kunna prata med varandra.
Allt var förbi.

Jenny satt på sin säng. Ingen annan var hemma, hon var helt ensam i det stora mörka huset, det passade perfekt.
Inom sig kände hon mörkrets soldater komma på besök. De försökte skjuta sönder hennes redan skotthåls skadade själ. De försökte även kväva henne. Så bekant var känslan av att bli kvävd inombords. En känsla av att man aldrig mer ska kunna le, aldrig mer få se eller uppleva glädje.
Men Jenny satt lugnt på sängen. Hon hade vant sig. Vant sig vid att må såhär.
Botemedel hade hon. Det bästa, och kniven låg i beredskap i hennes hand. Hon gillade knivar bäst. Med rakblad gick det så fort, hon ville känna smärtan och låta det ta dit.
Jenny greppade kniven och placerade den mot den redan såriga huden på vänster arm. Att ingen lagt märket till det berodde på att hon var bra på att gömma. Gömma sina sår, inombords och utombords.
Knivens vassa egg borrade sig ner i huden. Sakta, sakta drog hon kniven fram och tillbaka. Kände en befriande känsla komma. De mörka soldater som försökt kväva henne vandrade ut ur hennes kropp. Hon kände att hon återigen skulle kunna le, kunna känna glädje. Jenny slöt ögonen och kniven borrade sig allt djupare i huden.
Blod rann i en vackert röd färg.

När hon var färdig satte hon på sin musik. Lät sig uppfyllas av underbara toner och tittade noga på sin arm. Den var röd av blod, och Jenny tyckte det var så vackert.
Där satt hon, lycklig för en stund, med en sårig och blodig arm och lyssnade på musik. Just då tyckte hon inte att livet kunde bli bättre. Inte för en människa som inte var menad kärlek.
Men hon visste att känslan bara var för en stund.
Hon njöt av stundens lycka.

Tror ni att man orkar leva? Tror ni att eran ignorans är bra? Tror ni att den kylan ni sänder ut ska hjälpa någon?

I skolan sade de saker.
”Tjena snygging,” sade de med ironi i rösten och elaka skratt som efterföljd.
”Seriöst, hur ser du ut egentligen?!”
Det viskades bakom hennes rygg. Folk pekade, gav elaka leenden och tystnade när hon närmade sig dem.
I klassrummen kastades saker. Träffpunkten var Jenny, det var hennes huvud man ville träffa hårt med ett sudd. Det var bara att sitta och vänta på att bli träffad, och inte röra en min när man blev det.
Och det gjorde ont, i själen.
Han tänkte tillbaka.
Nu var det två veckor sedan skolavslutningen och livet började kännas lite bättre. Ett val hade Jenny gjort som han kunde förstå. Men han fick aldrig chansen att lära känna henne.
Han saknade henne ofta.

Jennys familj var helt förtvivlade och kunde inte förstå att deras lilla flicka var borta. De skulle aldrig mer få se henne le, aldrig mer kunna röra vi henne, så mycket aldrig mer…
Modern undrade vad hon gjort för fel. Hade de inte visat uppskattning? Hade de inte visat kärlek? Hade de inte varit där för henne? Så många frågor fanns… och hon visste att hon aldrig skulle få något svar. Fadern, han sade ingenting. Gjorde ingenting. Hela dagarna satt han i köket och stirrade in i den gräddvita väggen. Ibland låg han i sängen istället och stirrade upp i taket. Vad som rörde sig inom hans huvud visste ingen. Den olyckliga modern försökte få honom att prata, prata om deras lilla flicka som lämnat denna jord. Men det var ingen idé. Han svarade inte, såg inte ens på henne.
En dag gick modern in i Jennys rum. Det var orört, såg ut precis så som Jenny lämnat det. Cd skivorna låg utspridda över skrivbordet, din nyinköpta vita skolavslutningsklänningen låg orörd på sängen. Tårarna rann ner för modern kinder, hon stod i dörröppningen och betraktade rummet. Så många minnen dök upp. Hon klarade inte av att se rummet och smällde igen dörren med all kraft hon hade. Hon sjönk gråtande ner på golvet, lutade sig mot dörren. Fadern satt i köket.
Deras dotter var, och skulle förbli så i all tid, död. Borta.

Alla rykten, sökandet efter kärleken hon aldrig fick och ignoransen fick Jenny att inte längre vilja leva kvar. Kniven var henne redan en vän, de hade många vackra minnen tillsammans, och hon bestämde sig för att de tillsammans skulle få det lyckligaste minnet. Och sista minnet. När hon väl hade bestämt sig, blev livet mycket lättare. Hon kunde nästan åter le av glädje, för nu såg hon ett slut. Visste att det inte var många veckor kvar, hon skulle få nå ett bättre ställe.
När hon skrev avskedsbreven var det med glädje. För sig själv och för andra. Nu skulle de slippa henne, hon skulle inte längre vara i deras väg. Jenny skulle slippa söka efter den kärlek som uppenbarligen inte fanns. Allt var en enda stor befrielse, för Jenny och människorna i hennes omgivning, såsom Jenny såg det.
Inte såg hon att någon älskade henne, inte såg hon att vänner fanns där, inte såg hon att släkten faktiskt tyckte om henne… det såg hon inte.
Så tog hon sitt liv.

Skriven av: Marie Persson.