Madde

Träskon med järnbeslag seglade genom luften. Som en dödlig missil kunde den tillintetgöra sitt offer, men det gjorde den aldrig. Den var ett skämt och konsekvenserna av dess luftfärd var glåpord från lågstadieelever på en skolgård i Södra Sverige i mitten av 80-talet. Kanske var det dessa träskor med järnbeslag längst fram som var orsaken till att Mattias eller Madde som han kom att heta, inte för att på något vis var feminin utan för att han helt enkelt på skånskt vis ersatte bokstaven t med den betydligt grövre bokstaven d, var mobbad under större delen av skoltiden. Jag var inte bättre än någon annan, ingen var det. Vi deltog alla mer eller mindre aktivt i det som hem och skola kallade mobbing på 80-talet, det märkliga var att Madde på något vis inte påverkades av åren som var fyllda av såväl fysiska som verbala smädelser.

Madde kom från en trygg familj, hans mamma var dagisfröken och hans pappa Tage var en pålitlig arbetare anställd av SKOOGS, eller värme vatten och sanitet som Madde brukade skrika om vi frågade vad SKOOGS betydde. Pappa Tage var dessutom fruktad scoutledare och den som alltid körde till matcherna när Maddes lag Ovesholm spelade. Familjen Fredriksson innehöll dessutom två storasystrar och en lillasyster, storasystrarna var kanske inte byns Samantha Fox men de var goda och skötsamma samhällsmedborgare. Maddes lillasyster prenumererade på Bamse och hade en kanin som hon givit det föga smickrande namnet Lille Skutt. Familjen hade en minibuss Toyota modell F, som de skämtsamt kallade Toyota modell Fredriksson. På semestern tryckte familjen in sig i Toyota modell Fredriksson och besökte Liseberg eller Legoland.

I familjen Fredriksson ställde man upp för varandra på det där hederliga gammeldags sättet som alla mormödrar hävdar inte existerar idag. Mamma Sonja kämpade förgäves varje kväll med Madde svåra dyslexi, en kamp hon fick föra ensam då Madde fick den uppenbara men ack så viktiga diagnosen först 1996, samma år som han tog studenten från Fordonsprogrammet. När Rikard lät sin väl avvägda volleyspark träffa Maddes mage, inte en utan två gånger, sprang pojken med träskorna hem till tryggheten. Mamma Sonjas oannonserade besök i klassrummet en timme senare stärkte inte vänskapsbanden emellan Rikard och Madde, däremot stärkte mamma Sonja sin sons utanförskap och Rikards givna roll som rebell i skådespelet som skulle vara vår grundutbildning i vett och etikett.

Men mamma Sonja tycktes vara obeveklig i kampen för en rättvis värld. När Rikard och Jesper åt upp Maddes Ballerinakex (barnen i familjen Fredriksson åt alltid ballerina på utflykter, varför ändra ett vinnande koncept) tvingade hon buspojkarna som enligt vår klassföreståndare/bondmora var kriminella eftersom de handlat godis, på skoltid att ersätta familjen. Jag minns inte vad ett paket Ballerina kostade 1987 men Jesper och Rikards föräldrar var industriarbetare och tillhörde därmed den ekonomiska överklassen på 80-talet, så pengar var nog inte problemet. När dessa yrkeskriminella elvaåringar hade sönder Maddes smörkniv som var höjdpunkten på träslöjden vårterminen 1988, tvingades de av en hårt pressad skolledning att offra en hel veckas lunchraster för att tillverka en ny kniv till familjen Fredrikssons Florapaket.

Kanske var det mamma Sonjas enträgna och subjektiva kamp för sin sons rättigheter som la grunden till att David likt en rasande tjur lät sin ilska gå ut över Madde när denne visslande kom hem efter att ha ätit sin obligatoriska Yoggi på torsdagar (han var allergisk emot ärtsoppa, sades det). Men frankofilen David som sedan tidig ålder hade problem med att kontrollera sina aggressioner, inte ens en ”öronvärmare” skulle ha kunnat ändra på det. Det fantastiska stödet hemifrån spelade liksom ingen roll när man beaktade de förutsättningar Madde hade när han klev in i skolans värld. Sin dyslexi kombinerade han med motoriska svårigheter samt en lättare form av begåvningshandikapp. Från dag ett fick Madde och hans ständiga vapendragare under lågstadiet, Oskar specialgympa för att lära sig att överhuvudtaget kontrollera sina kroppar. De placerades redan första dagen i en egen tredje grupp som saknade nummer, det var gruppen för dem som inte visste vad ett nummer var för någonting. Vi andra såg dem som oskiljaktiga men Oskar ville inget hellre än att leka med någon av de tuffa grabbarna, och Madde han var helt enkelt Madde. Därför kändes det naturligt när Oskar förvandlades från en rollfigur i Lars von Triers Idioterna till en högt respekterad ”mopedproffessor”. Oskar hade nämligen en gåva som var het eftertraktad på den skånska landsbygden i början av 90-talet, det Kurt Cobain var för populärkulturen var Oskar för MT-5.an. Bygdens motorintresserade samlades kväll efter kväll på familjen Perssons uppfart, alltmedan Madde låstes in i bollförrådet under gymnastikens dubbellektion, med en lärare som var alltför upptagen med att bevisa sin egen manlighet för att höra hans -släpp ud mig, släpp ud mig!

Varken vår gympalärare eller vår svensklärare som aldrig fick lära känna den egensinnige Madde då han var fast i stödklassträsket, kunde hjälpa honom, hans liv var förutbestämt att bli unikt. Hånad och bespottad men samtidigt uppskattad och beundrad, Maddes legendariska och oförglömliga klassdisco med anledning av hans elfte födelsedag våren 1988 innehöll alla dessa ingredienser. Familjen Fredriksson hade slagit på stort och genom pappa Tages försorg hyrt scouternas samlingslokal, långbordet dignade av chips, ostbågar, popcorn och billigt Malaco godis. Jesper och Rikard som under vårterminen 1988 nått sitt zenit som kvinnokarlar skred elegant fram till buffébordet för att förse sig. Lika elegant gled Tage fram och tog tag i Jespers öra och vred runt, samtidigt som han kontrollerat men bestämt förklarade att födelsedagsbarnet var den som skulle förse sig först. När Sara som efter två års exil i den småländska skidorten Hestra gjort en triumfartad återkomst till klassen anlände bakpå sin brors moped skred Tage till handling igen. Tages fötter tycktes få vingar när han i ögonvrån skymtade den slirande mopeden ute på grusgången som ledde in till scouternas samlingslokal, gesterna, minspelet och de väl valda orden avslöjade att Tage inte tvekade för att ta till handgripligheter för att bestraffa Saras äldre bror. Vad Saras femtonårige storebror inte visste vara att han inte bara rivit upp djupa sår i singlen utanför scoutstugan, utan även i Tages själ.

Madde verkade dock obekymrad över sin fars tilltag, det enda som tyckets beröra honom var när hans kusin (egentligen låtsaskusin) Friedrich bröt ihop av hemlängtan, då fanns Madde där med sin famn och sina visdomsord. Lika ohämmad och fri från bekymmer var Madde när han av engelskläraren fick den obligatoriska uppgiften att beskriva sitt sommarlov när vi började åttan hösten 1991. Försökte han på ytterst trevande engelska att beskriva sin version av den regniga sommaren 1991. Ett försök som dock avbröts med att han på sin oefterhärmliga skånska deklarerade att han minsann tänkte berätta om det på svenska istället. En verbal ordsalva som Madde avfyrade med ett leende. Samma charmiga leende spelade på Maddes läppar en fantastisk junidag fem år senare när jag tillsammans med frankofilen David (med ett något bättre humör) mötte honom utanför kyrkan innan vi skulle ta farväl av skolvärlden. Madde var oklanderligt klädd i chinos och ett par vita gymnastikskor i storlek 46, något han kombinerade med en udda kavaj inköpt på KappAhl och en slips med seriefigursmotiv. Ärligt talat så såg det fruktansvärt ut, men Madde tycktes ingjuta en slags värdighet i denna ämbarliga utstyrsel. Både David och jag svettades ymnigt i den 30-gradiga värmen, men vi tvekade inte för att testa vår hyperironiska jargong på Madde. Vi lät honom förstå att jag liksom honom skulle inställa mig på F10 i Ängelholm för att agera flygmekaniker. Denna nyhet liksom mötet med mig och David gladde, Madde väldigt mycket. En glädje som tog sig uttryck i glada tillrop när David och jag drog oss in emot kyrkan för att inta våra platser:
- Martin, David roligd att träffa er!

Nej, Madde nöjet var helt på vår sida, trots alla elakheter som inga ursäkter i världen kan förlåta så berikades våra världar av dig. Jag tror egentligen aldrig att någon hyste något agg gentemot dig eller din familj. Du hade bara oturen att få positionen som hackkyckling i det sociala spelet, det kunde och borde ha varit någon annan, inte du som lyste upp vår uppväxt med din egensinnighet och vilja. Du berikade vårt ordförråd med ord som turbo och öronvärmare och lärde oss vad värme, vatten och sanitet innebar. Önskar att jag kunde säga att vi skulle mötas igen i en vackrare och öppnare värld men närmare än en träff på www.eniro.se lär jag aldrig komma.

Författare:

Publicerat

Dela: