Made in the U.K.

Nu är det jul igen, nu är det jul igen...och alla Svenssons är så lyckliga. De samlar hela tjocka släkten kring ett välfyllt julbord med köttbullar, prinskorvar, skinka, revbensspjäll och lutfisk...så släkten ska kunna bli ännu tjockare. de delar ut julklappar vid den vackert klädda granen med glada miner och rimmar käckt på raggsocka och näsduk och låtsas att de verkligen blir överraskade när de får ännu en slips. Ännu en att hänga in i garderoben bland de andra dammiga trasorna. Mot kvällen dricker de varm glögg, sjunger vackra julvisor om Jesusbarnet och de vuxna leker snällt med de mindre barnen. Alla är glada. Ja, det är jul och Svenssons har aldrig varit lyckligare.
Jag själv ska fira julen hos min idiot till plastfarsa och hans fjärde...nej femte fru och deras äckliga små ‘äkta’ barn. Ja, jag själv är ju inget ‘äkta’ barn, jag är bara en restprodukt av vad som en gång var en familjelycka mellan plastfarsan och plastmorsan. De hade nyss gift sig och för att riktigt känna sig som en familj så ville de ha ett barn att visa upp inför släktingar och vänner, men hur de nu än försökte så kom det ingen ‘äkta’ liten bebis. Så jag beställdes ur postorderkatalogen “PlastbarnsREA” och efter bara ett par veckor levererades jag med stämpeln “MADE IN THE UK” i pannan. UK står för United Kingdom och det är därifrån jag kommer, från ett barnhem i norra London. På barnhemmet kallades jag visst för Andrew, det står i alla fall så på mitt födelseattest, men nu när jag skulle bli en handelsvara och skeppas över till Sverige så måste jag ju få ett svenskt namn. Jag försvenskades då till Axel. Axel ‘plastbarnet’ Jacobsson. Men hela adoptionen skedde i hemlighet, ingen skulle någonsin få veta att jag var adopterad, jag var där för att dölja att plastfarsan och plastmorsan hade misslyckats med att få en ‘äkta’ bebis. Så visades jag upp för släkten och alla sade hela tiden, han har dina ögon och kramade om plastmorsan och hon log och nickade, ljög om att förlossningen hade tagit fem timmar och att plastfarsan hela tiden hade stått vid hennes sida. Jag växte upp i en enda stor lögn. Jag själv fick reda på det först efter jag fyllt fem då jag blev anklagad för att ha förstört hans äktenskap med sin andra fru. Familjelyckan med första frun varade inte länge, endast två år sedan gick plastmorsan ner sig i alkoholträsket och plastfarsan lämnade henne och sedan dess har fru efter fru passerat genom huset. Ingen verkar vara tillräckligt duglig för honom, men denna nummer fem tror jag har kommit för att stanna. Hon heter Siri, är väl några år förbi 40 och tillsammans med plastfarsan har hon skaffat sig två små ’äkta’ äckliga barn för att dölja misstaget...mig.
Plastfarsan heter Ulv, det uttalas precis som det stavas och han har samma humör som en ulv, en varulv. Han har levt i 55 år, har gröna ögon och brunt hår med ett par grå strimmor i. De grå håren brukar han skylla på mig, om han bara inte hade adopterat en sådan oduglig slyngel som jag så hade han varit vacker och utan rynkor eller grå hår.
Men en jul med Ulv och Siri kan väl inte bli värre än vanligt. Ett litet julbord vid tretiden, de ‘äkta’ barnen gråter då de plötsligt kommer underfund med att de missat Kalle Anka på tv, Ulv blir förbannade över att hans ‘äkta’ barn gråter och jag får skulden.
-Du kunde väl för fan ha sagt att Kalle Anka började klockan tre! gormar han åt mig. Du vet ju vilken jävla tid det börjar! Nu har du gjort barnen ledsna!!!
Jag får skämmas en stund, troligen efter att baksidan av Ulvs hand har gett mig en redig örfil, sedan fortsätter den ‘trevliga’ julaftonen med att hela familjen samlas vid granen och julklappar delas ut. Julklapparna delar jag ut eftersom jag inte får några egna paket med snören och julpapper. Nej, de julklappar jag får tilldelas jag under hela julaftonen av olika skäl. Julklappar speciellt framtagna av Ulv. Julklappar han tycker passar mig perfekt. Så visst får jag julklappar, jag får till och med många julklappar...men på ren svenska tror jag att de kallas örfilar! En örfil för Kalle Anka, en för de gråtande barnen, en för det trasiga glaset som ligger omkullvält på middagsbordet, en för världsfreden, en för framtiden!!! Så inte ska jag klaga, jag får nog julklappar så att det räcker och blir över. Plastbarn ska visst särbehandlas, för aldrig har jag väl sett honom slå någon av sina ‘äkta’ barn. Nej plastbarn ska straffas för att de inte har några föräldrar, straffas för att de blivit övergivna...för något hemsk måste de ju ha gjort för att bli övergivna...eller hur?
När de ‘äkta’ barnen somnat brukar Ulvs vänner titta in för att ta ett par öl, drinkar och rejäla supar. Efter ett tag när promillehalten börjat sjuda i blodet brukar Ulv få för sig att visa för sina vänner hur stor kontroll han över mig och hur väl han uppfostrat mig.
-Axel! säger han högt och strängt och går raskt fram till mig som sitter i tv-fåtöljen och tittar på “Sound of Music”. Du ska diska och städa! Nu!!!
-Nej, säger jag väl medveten om hans lilla uppvisning, jag vill se klart...innan meningen är färdigsagd har jag fått ett par kärleksfulla julklappar av min minst sagt nyktre plastfarsa. Inom loppet av en minut har jag sopat parkettgolvet i vardagsrummet, tömt askkopparna, bett om förlåtelse under hot av att få ännu ett par julklappar och strax står jag med blödande näsa och läpp och rengör fat, skålar och bestick. Allt medans Julie Andrews lär barnen Von Trapp att sjunga i skalor...Do Re Mi Fa So La Ti Do…
En jul är till ända och inget ovanligt har hänt. Nu är det jul igen, nu är det jul igen och hemma hos Svensson lyser ljustakarna i fönstret starkt och klart när hela tjocka släkten dansar runt julgranen.

Skriven av: Lisan