Mamma hör du ängeln andas?

Mamma hörde du hur ängeln andades?
För det var tyvärr några ord som jag glömde säga till dig. Den totala sanningen om mig, så lyssna nu mamma, och hör varje ord jag säger. Ser du ängeln tydligare nu, ser du henne ta form i din dröm? Det är okey, självklart rycker du till men ta det lugnt och lyssna. Det är bara jag och jag har något att berätta.

Det är många ord som aldrig hann bli sagda, och jag undrar nu om du vet. Din dotter du nu ser i form av en ängel i gult har äntligen fått ro, kära mamma. Det är ingen fara med henne längre. Du vet såsom du alltid brukade säga till mig när någon jag kände dog 'sörj ej den som äntligen blivit fri. Ty gud betyder liv.' Jovisst det var mest skämtsamt från din sida, och du vet väl som jag att här finns ingen gud. Men jag har blivit fri, mamma så jag vill att du slutar sörja.
Men naturligtvis undrar du, hur svårt det än måste vara för dig, hur det kom sig att jag inte längre är en av er. För du har inte än vaknat av att telefonsignalen skär genom rummet, du har inte hört polisens beklagande myndiga röst som säger 'jo… jag har en sak att berätta för dig, Maria. Det är din dotter och hon har… Ja hon har tyvärr hittats död.' Du ska komma att sucka till och nyvaken som du är kommer du börja skratta högt. Nej, detta har inte hänt än och jag vill att du ska veta sanningen innan du får all fakta. Det är därför jag är här, för att förmedla dig sanningen.
Egentligen var det inte jag som gjorde det, som gjorde slut på mig själv. Nej, det var ödet, sanningen är den att
En gång är inte ingen gång.
Även en gång är en för mycket, och det bevisar ironin i det hela. Jag slipper äntligen allt tjat och alla ord. Allt värdelöst som sägs som ändå fastnar och sitter kvar för alltid. Det är vad man måste bli fri ifrån, omvärlden. All hat och sorg som finns på bekostan av en själv. Inget av det finns här, där omvärlden inte är på samma sätt. Inte en gång har jag fått höra något jag inte vill höra, allt har varit så precis sedan jag kom hit. Nej var snäll och fråga inte, för jag vet inte vart hit är. Kanske är det paradiset? En sak är i alla fall säker, och det är att det inte existerar. För här finns inget, bara frihet och andrum. Annars är här ingenting annat än abstrakta tankar och rörelser som bekräftelse på att man är här.
Om du tänker dig allt mod det kostade mig att ta steget vidare. Egentligen kan ju diskuteras om det faktiskt är mod, eller rent av feghet. Men man kommer ändå aldrig till någon slutsats. Styrka eller svaghet? Det jag gjorde var inte förnuftigt, det var hemskt. Och ännu hemskare blir det, åtminstone för er andra. Men jag tycker det var dags att tänka lite på mig själv för en gångs skull.
Droppen var hur som helst slagen pappa gav mig. Slagen du såg men ändå inte, för du ville inte se. Du ville inte se mig gå ut i skogen att hämta ris. Inte se mig hålla undan håret från nacken medan risporna och såren kom fram och blodet rann över min rygg. Du gjorde rätt i att inte se. Men det gjorde ont, inte bara fysiskt. Säg mig mamma, hur tror du det känns att slå? Makt? Eller kanske faktiskt vanmakt? Ännu en fråga där det finns två alternativ som är raka motsatsen till varandra, och inget däremellan.
Du såg väl hur jag slutade äta? Det får inte bli osagt för alltid, att det var ditt fel. Jag avskydde alltid att se dig plågas och torteras av pappa. Jag pinades också, men att se dig gjorde nog ondast. Så jag tog helt enkelt till matvägran. Det hjälpte naturligtvis inte och det visste jag. Men det lindrade för mig att ha mer ont, och lida mer än vad du gjorde. Det jämnade ju ut sig med den totala hungern och tröttheten jag alltid kände men det gick. Någon såg mig och försökte hjälpa mig. Kanske det hade gått? Kanske det hade fungerat trots allt att göra mig lycklig om han bara inte givit upp. Nej det är fel ord, svek mig är snarare rätt benämning. För det var vad som hände och det är inte så att 'allt som inte dödar dig för dig framåt' som du brukade säga. För detta dödade mig inte direkt utan förde mig bara ett steg närmare slutet, ja flera steg tror jag faktiskt.

Jag ser att du gråter, man kan visst göra det fast man sover. Så du hör mig trots allt? Du har hört vad jag haft att säga och du kommer att ha det med dig under den svåra tid som troligen följer. Jag har en önskan, en förfrågan eller ska jag säga bön? Du, lämna pappa han förtjänade ingen av oss och snart har han gjort slut på båda.
Den meningen jag nyss sa fick mig att tänka. Han får inte göra slut på dig också, för här är inte så underbart som jag sagt. Lova mig att du inte följer efter mig och låter honom vinna totalt. Du skulle inte gilla det, efter man avslutat det man vet försvinner man och kommer aldrig tillbaks. Det jag sa förut var lögn, jag erkänner det för att inte slå i dig att det är bättre här. För det är det inte, och jag gråter när jag tänker på allt jag aldrig mer får se. Det som var menat som en uppmuntran är visst avslöjat nu, mamma den totala sanningen är. Att jag aldrig kommer kunna bli lycklig längre, jag har gjort mig av med den möjligheten. Varken död eller levande kommer något att finnas för mig. Sök aldrig döden mamma, lova mig det.

Som du ser fyller mina tårar sakta din säng. Fast jag orkar inte gråta mer, för snart är det slut. Totalt slut och jag kommer aldrig mer se något, höra något eller göra något. Men sörj inte för det, kanske det var rätt. Lova mig det nu, älskade mamma. Sörj inte mig, för det var mitt eget beslut vare sig det var rätt eller fel. Det kommer ingen någonsin få veta.
Jag önskar dig så lycklig här i livet och jag älskar dig såsom ingen annan någonsin kommer göra. Men nu är det dags att lämna dig ännu en gång, nu när det mesta blivit sagt för min del.
Jag älskar dig.

Författare:

Publicerat

Dela: