Publicerat
Kategori: Novell

Månhav



Theresia sträckte på sej i den lilla båten. Det började bli dags att segla hemåt nu, tänkte hon och gäspade.
Hon kunde redan se det första blekblå ljuset från Jordmodern vid horisonten.
Vattnets sövande kluckande och båtens mjuka rörelser hade gjort henne sömnig. Hon måste ha dåsat till, där hon satt med ryggen lutad mot masten.
Hon log när hon insåg att hon nästan missat Jordmoderns uppstigande. Det vackra blekblå och gröna klotet skulle vara helt inatt. Hon älskade att se Jordmoderns uppstigande, speciellt när hon var hel.
Det fanns ingen bättre plats på hela Luna att se uppstigandet på än ute på det vidsträckta havet.
Hon doppade handen i det ljumma vattnet och tog en handfull av det för att stänka i ansiktet.
Hon hade erbjudit sej att vittja näten den här kvällen, just för att få se Jordmodern i all sin prakt, ute på havet.
Det hade blivit en ovanligt god fångst, hela 5 Magawfiskar! Hennes far skulle bli glad.
Oftast var det ju bara små Nikkeifiskar i näten, och de gav aldrig särskilt mycket på marknaden.
Hon log när hon tänkte på vad hennes far skulle säga, då han mötte henne på piren.
”FEM Magawer? Flicka lilla, Birhiana ler mot dej min ängel!” Han sa alltid att Gudinnan Birhiana log mot henne, när hon lyckats med något bra.

Nu såg hon hur Jordmodern sakta klättrade över horisonten. Hon reste sej upp, och den lilla båten gungade till. Hon höll andan och sände en tacksamhetens tanke till Birhiana för att natten var stilla och molnfri.
Blå, grön och väldig höjde sej Jordmodern långsamt upp ur havet. Dess trolska ljus speglades i vattenytan och Theresia blev så betagen, som hon alltid blev av att se uppstigandet, att hon fick tårar i ögonen.
Nu svävade hela den jättelika sfären ovanför vattenytan och Theresia kände ett skratt bubbla upp inom sej. Den här mäktiga synen gjorde att alla problem och bekymmer bleknade bort. Hon kände bara en obeskrivlig glädje och vördnad inför det blå klotet.
Nu måste hon segla hemåt, annars skulle hennes far bli orolig och hon ville inte vara med om att han skickade ut Nattväktarna för att söka efter henne. Det hade han gjort en gång förut då hon glömt bort tiden. Hon rodnade fortfarande då hon mindes hur Nattväktarnas skepp funnit henne sovande vid masten. Flera veckor efteråt hade de andra barnen retat henne för att Nattväktarna varit tvungna att söka henne på havet. Som om Nattväktarna inte hade viktigare saker att göra!
Hon hissade det lilla seglet som hennes far hade sytt till hennes femtonde födelsedag. Vinden var svag men fullt tillräcklig för att ta henne tillbaka till byn.
Hon tittade upp på det vackra gröna seglet som var tecknet på att hon inträtt i Den Tredje Fasen och hon log stolt. Hon hade klarat av alla proven galant, och hennes far hade varit tårögd av stolthet då det gröna seglet överlämnades till henne vid Garichi-ceremonin.
Det var beviset på att hon var på väg att bli vuxen nu.
Hon önskade för femtielfte gången att hennes mor fortfarande levt, och fått sett Theresia svara på frågorna med klar stämma.
Hon hade några få, varma minnen av sin mor som hon vårdade ömt.
Theresia var bara 6 år då hennes mor dog i den fruktade Rakotfebern. Hon mindes i alla fall tydligt att hennes mor älskade den ståtliga Garachipyramiden, där ceremonin hölls varje år. Hennes mors klingande, mjuka skratt var även det ett tydligt minne.

Båten svepte fram över det mörka vattnet. Här och där började glittrande Lysräkor samlas vid vattenytan, som en egen stjärnhimmel under vattnet.
Hon kastade en längtansfylld blick bakåt på Jordmodern, som fortsatte sin klättring i uppstigandet.
Hennes far berättade alltid historier om Jordmodern. Han sa att en gång, för flera tusen år sedan, hade det bott människor på Jordmodern.
Det var de som hade befolkat Luna...de hade väldiga skepp som kunde flyga den långa vägen mellan Jordmodern och Luna på bara 2 dagar.
Ibland misstänkte hon att hennes far bara hittade på saker för att göra det mer spännande, men hans historier fascinerade henne oerhört, och hon drömde ofta om livet på Jordmodern. En dag hoppades hon att få vara med om äventyret att resa dit, med ett stort skepp. Men det sa hon aldrig högt, för hon visste ju att de andra skulle skratta åt henne då.

Nu kunde hon se ljusen från byn långt borta. De jättelika pyramiderna reste sej som mystiska skuggor längre in på land.
Ja, förutom Garachipyramiden då, som glödde svagt grönt, alldeles nere vid vattnet.
Hon gäspade igen. Ögonlocken kändes tunga men hon var så lycklig.
Att få se Jordmoderns uppstigande när hon var hel fyllde henne alltid med glädje.

Hennes far hade sagt att människorna som en gång befolkade Jordmodern var deras förfäder.
De hade gjort ett fruktansvärt misstag... eller, ja flera misstag faktiskt, och dödat Jordmodern. Det där förstod hon inte riktigt, hur man kunde förstöra och våldföra sej på en plats som tycktes så förföriskt vacker.
Hennes far sa att det liknade Luna lite, allt som fanns på Jordmodern.
Fast det var större, mera grönt, flera olika sorters träd - inte bara Bosaträd, som fanns på Luna. Hon fantiserade ofta hur de där träden kunde se ut.
Och havet! Haven på Jordmodern var blå, det var därför hon var så blå när man såg henne...Inte svagt rött, som havet på Luna utan BLÅTT! Hon trodde att det måste vara fantastiskt att få simma i sånt vatten.
Hon skrattade. Havet är blått som Pranibär, hade hennes far sagt.
Men det var så mycket grönt på Jordmodern också, så det måste finnas massor av träd.
Hargar påstod att det kallades för ”skog” när träden stod så tätt att deras grenar möttes.
Hon kunde knappt föreställa sej hur det skulle vara att vandra omkring i en sådan ”skog”.
Bosaträden växte så glest att man knappt kunde se ett annat av dem om man stod vid foten av ett av de jättelika Bosaträden.
Ibland misstänkte hon att Hargar bara retades med henne, men han borde ju veta, han som studerade vid Gudinnans palats.
Hon var i alla fall säker på att han lurades när han sa att marken på Jordmodern på vissa ställen bestod av små, små gröna skogar som växte så tätt att man kunde gå på dem.
Marken på Luna var bara sand och sten, och på vissa skuggiga platser växte den grå mossan som de bakade brödet av.
Att hela marken skulle kunna vara grön - nej det var för otroligt. Trodde verkligen Hargar att hon var så dum att hon skulle gå på såna fånigheter?
Hennes bror borde väl förstå att hon inte var så lättlurad, hon hade ju faktiskt inträtt i Den Tredje Fasen nu!

Piren kom närmare nu och hon såg siluetten av fadern där han stod och väntade på henne.
Hon vinkade och han vinkade tillbaka med den långsamma rörelse han alltid gjorde.
Sakta gled hennes lilla båt in till piren och hennes far fångade repet hon kastade mot honom. Hon klarade av att göra fast båten själv, men hon visste att hennes far tyckte om att hjälpa henne med det, så hon lät honom hållas.
Han kikade ner i båten.
- Så Jordmodern släppte hem dej till sist? sa han med ett leende.
Hon såg hans ögon spärras upp då han fick syn på de omisskänneliga konturerna av Magawfiskar i fören på båten.
- Fem stora Magawer, far! skrattade hon.
- FEM? Birhana ler mot dej min ängel! Kom nu hit och ge din gamle far en kram, sa han med ett brett leende och höll ut sina muskulösa armar i en öppen famn.
Oj, så hon älskade att se det där leendet i faderns ansikte.
Han höll om henne hårt, och strök långsamt hennes hår.
Över hans axel såg hon Jordmodern spegla sej i Lunas mörka hav.
”En dag”...tänkte hon...”en dag”...
Hon log för sej själv.




Skriven av: Bix

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren