Mannen i gränd C

Det är inte varje dag man går genom en mörk gränd. Detta beror förstås mycket på att de flesta gränder är ljusa på dagen och inte blir mörka förrän natten faller på, men när man tänker efter är det inte varje natt man går genom en mörk gränd heller. Många kanske gör det många nätter, men säkerligen finns det ingen som gör det varje natt. Rätta mig inte om jag har fel, för det spelar ingen roll.
Albert hade för vana att inte gå genom mörka gränder. Men nu blev det så. Punkt B lockade rejält, och eftersom han råkade befinna sig på punkt A var han tvungen att beträda denna mörka gränd. Vi kan, för sakens skull, kalla den C.

Men längtan till Punkt B var säkerligen inte det enda som fick Albert att välja att beträda Gränd C. Det kan ha varit Ödet. Det kan ha varit Slumpen. Det kan ha varit En Högre Vilja. Det kan ha varit en arg elefant som buffade in honom. Eller det kan ha varit det faktum att Albert var arg och frustrerad och befann sig i en emotionell svacka därför att hans chef var en egotrippad maktpudel och hans fru tvingade honom att välja mellan henne och prozac och livet var sådär skit i största allmänhet och att han därför inte såg var han satte fötterna så länge han gick åt rätt håll. Vi kan bara gissa vad det var. Men det var i alla fall.
Och gränden, den var mörk. Detta upptäckte Albert nu. Han såg sig omkring. Där stod några soptunnor och drällde som sig bör. En svag doft av urin hängde över gränden, men den var bara en projektion sprungen ur Alberts fördomar. Ett fönster befann sig i ankelhöjd på västra väggen, och det var vandaliserat. Albert ryckte till när han råkade titta dit. Var det inte någon som stod där med en gevärspipa riktad mot honom? Nej. Det var bara stuprännan som reflekterade sig i den halvkrossade rutan. Ett ljud! Något som lät som fotsteg. En dörr stängdes tyst inne i huset. Rånare! Ordet flög sig genom Alberts arma skalle, men han lät det inte få fotfäste. Han lyckades intala sig själv att allt var normalt, att någon faktiskt måste bo i husen som kantar en mörk gränd, annars skulle det ju inte finnas någon anledning för husen att stanna kvar. Men hans nerver var spända. I varje hörn såg han en skugga, vilket i sig var helt i sin ordning, men mänsklig som han var tyckte han sig varje gång se skuggan från en osynlig krypskytt eller en sabeltandad pudel eller kanske till och med fan och hans moster. Så det var inte så konstigt att han ryckte till, eller flög i luften som det också heter, när någon sade
’Bu!’
Och Albert snurrade runt. Detta var förstås ganska dumt, eftersom buandet kom framifrån, men på film snurrade man alltid runt när någon sade Bu. Och någon sade
’Bu!’
igen. Så Albert snurrade tillbaka, och befann sig öga mot öga med ett brett flin. Flinet hade kunnat gå från örsnibb till örsnibb, om inte kinderna varit i vägen. Men det var de och tur var väl det, ty eljest hade den svarta, rastabeflätade mannen framför honom haft talsvårigheter. Denne sade
’välkommen hit, Albert.’
Albert bara stirrade på honom, med bultande tinningar och dito hjärta i halsgropen, så Den Svarte fortsatte.
’Nu kommer du att fråga ”hur kan du veta vad jag heter?”, och svaret är, som alltid, jag ser det på din namnbricka. Vi lever trots allt i informationsåldern.’ Alberts nerver lugnade ner sig. En man som läser namnbrickor kan inte vara helt igenom ond. Han knäppte av sig brickan och stoppade ner den i bröstfickan – Albert var ingenjör – sen fortsatte han stirra. Vad säger man i en sån här situation?
’Så, Albert,’ fortsatte Den Svarte, ’vad är det som trycker dig?’
Albert tänkte: Åh nej, en psykoanalytiker i en mörk gränd. Min vanliga otur. Men han sade inget. Den Svarte pratade åt honom i stället.
’Jag förstår. Frustrationen lyser i dina ögon. Men det är ingen fara, allting har sin bot. Och just din bot är mycket nära…
Men!’
Albert ryckte till av det häftiga utropet. Dessutom hade Den Svarte en märklig brytning som inte kunde låta bli att irritera Albert. Han lät som en voodoopräst på film. Den Svarte sade konspiratoriskt:
’Allt har sitt pris. Insatserna är mycket höga. Vad säger du? … Bra! Jag ser i dina ögon att du säger ja. Jag ser att du inte kan backa nu. Jag ser att om du ändå gör det kommer du att falla sex meter ner i kloakerna och slå dig ganska illa, för hur skulle det se ut om det fanns lock på alla gatluckor i en mörk gränd som denna? Vad skulle folk säga? Så, är du redo?’
Albert ryckte på axlarna och nickade. Den Svarte sken upp.
’Då kör vi!’
Den Svarte vände sig om och rotade i någonting bakom sig. När han åter vände hade han ett bord med sig. Han talte:
’Du ska få göra tre svåra val. I varje val har du tre valmöjligheter. Väljer du rätt går du vidare till nästa val. Väljer du fel kommer det att stå dig dyrt. Mycket dyrt. I det tredje valet väntar belöningen.
Detta är ditt första val.’ Den Svarte tog fram tre filthattar, en grå, en gul och en rosaprickig, och lade dem på bordet. ’I var och en av hattarna finns ett lönnfack. Två av dessa bär fruktansvärda hemligheter. I dessa dväljs nämligen inbetalningskort på åtskilliga tusenlappar till ett konto som leder rätt ner i finansministerns alldeles privata ficka. Okej, det kanske inte är några hemligheter. Men ruskigt är det. Den tredje hatten innehåller biljetten till nästa val.’ Den Svarte drog efter andan. ’Du ska nu välja den hatt du tycker är snyggast.’ Den svarte tystnade, och i och med detta började intetsägande men stressande bakgrundsmusik höras från ingenstans.
Albert visste inte vad han skulle säga, så han sade det inte. Traumatiska minnen från hans barndom började välla upp längs hans ryggrad, helt utan relevans. Nervositeten speglade sig i hans vänstra häl, men han hade skor på sig så det syntes inte. Kändes gjorde det däremot. Albert var en hygglig prick. Slog aldrig sin fru. Besökte sin gamla mamma en gång i veckan. Åkte på charterresor till Mallis och köpte gula tenniströjor med hotellets logga tryckt på bröstet. Samlade frimärken, matade fåglar ibland. Gav pengar till uteliggare när de fanns i närheten. Och nu skulle han tvingas ha en ståndpunkt. Det var orättvist. Men han kände att han måste komma med ett svar, bakgrundsmusiken blev allt mer enerverande och fatalistisk. Han tänkte att gult är ju modernt. Det är ju snyggt. Handen började röra sig mot den gula… men svängde snabbt över till den rosaprickiga och pekade ut denna. Dumt att ljuga för sig själv, tänkte Albert. Jag har alltid varit svag för rosa prickar.
En ödesmättad sekund. Den Svarte öppnade lönnfacket i hatten, och där låg en gammal skrumpen tågbiljett.
’Försök se symboliken’ sade den svarte. Albert kunde inte se någon. Men där var inget inbetalningskort i alla fall. Han pustade ut. Den Svarte plockade fram en konduktörstång, Han sade
’grattis, du har vunnit en resa till nästa val’ och klippte biljetten teatraliskt. ’Vänd dig om’ sade han. Albert gjorde så. Den Svarte fortsatte.
’’Framför dig ser du tre dörrar, nummer ett, två och tre. Bakom två av dem sitter din gamla svärmor och en advokat och de bara väntar på att få stämma dig på allt du äger och har för att du slösat bort hennes lilla flicka. Bakom den tredje…’ Den Svarte lyfte på ögonbrynen några gånger ’…finner du det tredje valet.’
Albert rös till när hans svärmor nämndes, men hämtade sig fort.
’Så – den första dörren leder till det som skulle ha varit, den andra till det som skall ha varit, och den tredje till vad som bliva skall. När vill du leva? Var god gör ditt val.’
Bakgrundsmusiken satte åter igång. Albert suckade. Han var en man som levde i nuet. Han ville inte återuppleva det som varit. Då skulle det inte finnas något hopp alls, för han skulle se hur det hela slutade. Framtiden orkade han inte tänka på, det var ju aldrig ens säkert att det fanns någon. Så han analyserade. ”Skulle ha varit” – imperfekt och perfekt, då kommer man ruskigt långt tillbaka i tiden. ”Skall komma att bliva” – låter väldigt futuritiskt. Inget för mig. ”Skall ha varit” – först framåt, sedan bakåt. Så nära nutid man kan komma.
Så Albert öppnade den andra dörren. Och där stod… en kittel.
Jaha, tänkte Albert, har han kokat soppa på svärmor? Sen hann han inte tänka mer. Den Svarte började åter mala. Nu sade han
’då så, Albert. Det är det här allt hänger på. Det trejde valet. Men det är något jag borde berätta. Är du redo för en chock?’ Den svarte tittade Albert stint i ögonen och yppade, väsande:
’Jag är voodoopräst!’
Nähä, tänkte Albert halvsarkastiskt, jag trodde du var programledare för kvitter och dobbel. Men det sade han inte. Tydligen hade Den Svarte väntat sig en chock, och då var det väl lika bra att ge honom en. Vore ju trist att inte låta honom få den glädjen. Alltid bra att hålla sig väl med en voodoopräst dessutom. Så Albert drog efter andan, spärrade upp ögonen och pep fram ett litet utropstecken. Den Svarte sken upp och sade
’Jo! och nu kommer det svåraste valet av alla. Du ska få makt!’
En åskskräll hördes i bakgrunden. Denna berodde dock på slumpen.
’Du ska till skänks få en voodoodocka. Den som besitter dockan har fullkomlig makt över dess förebild, och det kan bara finnas en sådan docka i hela världen. Du får själv välja vem den ska föreställa. Välj med omsorg, ty en sådan chans återkommer bara en gång i livet. Är du redo att göra ditt tredje val?’
Albert nickade till. Voodooprästen log brett. Makt och Svart Magi, sådant tyckte han om. Han kunde knappt dölja sin upphetsning. Här skulle förtappas själar.
’Såå… vem väljer du? Frugan? Chefen? Ditt ord är min lag.’
Det gick en tystnad. Och så en till.
Sedan var det Albert som log. Jättebrett. Han sade:
’Mig själv.’
Spänningen, som hade hängt som heliumpudlar i luften, brast med ens. Voodooprästens leende försvann. Han morrade motvilligt fram ett
’ska bli’
ty makt över andra var det enda han förstod sig på.

Och Albert klev ut från gränden. Han mådde bra. Det är inte varje dag man kliver in i en mörk gränd med frustration upp över öronen och kliver ut ur den med fullkomlig makt över sig själv i sin hand.
Men så var det ju också natt.

Skriven av: Christian