Mannen i jackan

Carina och Marianne hade just gått på sitt nattpass på det lilla vilohemmet längst ut på udden i Duvnäs utskog i ett koloniområde som nu ligger öde under vintern. Klockan var 22.00 på kvällen och de sitter med varsin kaffekopp i personalrummet och pratar om dit och datt.
Vilohemmet består av en huvudbyggnad och ett annex som ligger en liten bit bort. Det är tidigt 80 tal och en riktigt kall vinternatt i februari. Nästa jourrunda kommer att bli klockan 24.00 och tjejerna känner sig bekväma med det då de jobbat nätter i hop i många år. De talar om att det aldrig har hänt något särskilt under de år de jobbat ihop och är ense om att de har varit förskonade från tråkiga erfarenheter. Carina och Marianne är båda i 40 års åldern och vana vid vårdarbetet sedan många år.
Klockan slår 24.00 i det stora rummet i huvudbyggnaden och de reser sig upp för att gå tillsammans ut för att se att allt är lugnt ute i annexet.
Tillsammans går de ut i den kalla natten och snön knastrar under kängorna när de går över gården. Det är långt till närmsta bostadshus säkert ett par km. Det finns ingen tillfredställande belysning där de går över gården utan de får ha båda sina ficklampor tända försatt kunna orientera sig framåt.
Marianne tar fram nyckelknippan ur fickan och låser upp ytterdörren som öppnas med ett knarrande ljud. De möts av nattlanpornas mjuka sken i hallen och bestämmer sig för att dela på sig så att en tar övervåningen och den andra nedervåningen.
Här är ordningen den att de bara går igenom de offentliga utrymmena och inte låser upp dörrarna till de boende dånade är självgående och inte i beroende av så mycket hjälp.
Allt är lugnt och ingen av gästerna befinner sig inde offentliga utrymmena så efter allt är avcheckat och klart lämnar de annexet efter 15 min ca.
Tillsammans går de över gården igen tillbaks mot huvudbyggnaden och kliver in i värmen igen för att gå ronden uppe på övervåningen där det bor ett få tal personer just nu. Allt väl och natten ser ungefär ut som de brukar göra dömde jobbar tillsammans. Klockan är nu närmare 01.00 och Carina och Marianne tar fram varsin smörgås och sätter sig i personalrummet och börjar äta. De är båda frusna efter att ha varit ute i den kalla natten och sätter på en kanna kaffe att värma sig med. Nu är de 3 timmar till nästa rond.
Smörgåsarna är snabbt uppätna och båda börjar känna sig behagligt trötta och låja.
Plötsligt hör de någon som knackar våldsamt på ytterdörren!
Vem kan det vara på dörren så här sent på natten?!
De reser sig upp och går ut i hallen och genom skenet från lampan ser de genom glasrutan en man i 30 års ålder stå med bar överkropp och ett par blå jeans huttrandes med enbart en tunn jacka över axlarna. Han verkar verkligen frysa och säger att han vill komma in men de vet båda att de inte får släppa in någon obehörig nattetid på vilohemmet. De tycker synd om mannen och säger som det är att de inte får släppa in honom.
Marianne frågar vart han kommer ifrån men mannen vill inte svara. Utan fortsätter att tjata om att få bli insläppt i huset.
Carina säger att det finns en telefonkiosk en bit upp i backen mot Ektorp och plötsligt vänder sig mannen om och rusar upp för backen förbi telefonkiosken som om han inte såg den? Carina och Marianne står nu uppe på övervåningen och tittar ut genom fönstret efter mannen som springer i gatljuset uppför backen och försvinner runt hörna längst bort...
De tittar på varanndra och säger samtidigt i mun på varanndra, "Vad var det för något"?!
Det är inte varje natt man får besök av en halvnaken karl på jobbet...
Vart kom han ifrån? Hade han gått den långa vägen från Ektorp och ut till udden eller hade han gått över det smala sundet över isen från Lidingö? De var båda brydda över hans plötsliga upp dykande. I det smala sundet gick Finlandsbåtarna flera gånger om dagen och det borde ha funnits en isränna där. Men den kanske hade hunnit frysa till dådet gick att gå över isen just denna natt?
De ringde sin chef och talade om vad som hänt och fick höra att de inte skulle gå ut vid nästa runda till annexet. Något liknande hade aldrig hänt så länge han varit chef för vilohemmet berättade han. Carina och Marianne kännde sig uppskrämda av händelsen. Det var första och sista gången det hände något liknande då de jobbade och det kännde de sig lättade över...

Författare:

Publicerat

Dela: