Mannen och åsnan

Konstiga vägar slingrar sig bort. Allt man kan se är en galen gammal man som sitter vid vägkanten och ser förvirrad ut, för vem skulle inte se förvirrad ut? Vem skulle inte vara förvånad om den just sett en hord av riddare svepa ut från en sida i boken och över till den andra? Den gamle, galne mannen tittade sakta ut över kanten på boken och hoppades på bättre väder nästa gång de kom, för vad skulle de tycka om Sverige om det regnade hela tiden? Allt man kunde önska sig var att det inte bara var de farliga riddarna som kunde galoppera på sina vita springare från sida till sida i boken utan slut. Att själv hoppa in i den på en åsnerygg, plötsligt spejande ut över de romantiskt förgångna vidderna från förr. Den galne gamle mannen klev upp på en åsna och satte av mot boken, Boken vek sig och kuvade sig för den galne gamle mannen och hans åsna, men den ville inte släppa in dem. Den ville ha sin egen värld ifred. Tittade man särskilt noga kunde man se riddarna hålla upp sina stark bepansrade sköldar mot sidorna och kämpa för bokens privatliv. För deras värld som annars skulle bli invaderad av den galne gamle mannen och hans åsna.
Tillsist rämnade den starka försvarsmuren och den galne gamle mannen och åsnan damp ner och in i boken som stängde sina trötta ramar efter den förfärliga förlusten. Åsnan tyckte sig se en saftig grästuva några meter bort och lunkade i sin mak dit med den galne gamle mannen på ryggen. Visst kunde han ha hoppat av och gått sin väg, men det var bara åsnan som kunde vägen ut, för åsnan var oskyldig i försöket att komma hit. Den hade inte tvingat sig själv på, så den hade blivit matad med den informationen innan den nådde fast mark under hovarna. Den galne gamle mannen kunde inte nå ner till det sagolikt mjuka gräset, han skulle behöva kliva av, men fortfarande så var det bara åsnan som visste vägen och den galne gamle mannen hade inga planer på att stanna i boken.
Snart skulle det stora slaget utspelas, för visst kände han igen den här sekvensen i boken, den vackra miljöbeskrivningen av den äng de nu stod på, visst kunde han ännu återkalla den från sitt minne;
'...en äng full av böljande gräs i gröna nyanser allt eftersom skuggorna faller över det. Den färska vinden som blåser över de redan vindpinade kullarna. Björkar i alla de längder står ståtliga och rakryggade i väntan på sin domedag, den fura som stått där i urminnes tider gråter av lycka var gång de milda solstrålarna spelar på dess barrklädda kropp och eken, den ståtliga, tittar överlägset på de övriga och tänker på sitt öde som väntar, om än så lång tid...'
Nu kan man höra de överdåniga trumpeternas fanfar på långt håll och visst, om man ansträngde ögonen, så kunde man se de uppklädda riddarna komma travande på sina springare. Världen skulle inte se sitt slit denna dagen, men den skulle se många av de riddare som var modiga nog att gå ut i striden.
Den galne gamle mannen tyckte nog att det var bäst att rida över den vidsträckta ängen och ta skydd i det mörka skogsbrynet. Han ville vänta, bida sin tid till efter slaget. Då kunde han komma fram och hans liv skulle inte heller vara i lika stor fara som det skulle vara om han gick till en sida nu och erbjöd dem sin styrka och hjälp. Tänk om han skulle göra så och det visade sig att han hade gått till fel sida, att han gått till de onda? Den galne gamle mannen skulle inte överleva att säga det han då skulle bli tvungen till, ty att säga till de onda att det är de goda man vill hjälpa är som att dricka arsenik i överflöd och sedan hoppas på det bästa. De onda hade också för vana att gå under namnet orcher och de goda, ja det är ju redan sagt att de är riddare och vad mer skall man behöva säga förutom att de också var de modigaste av alver.
Föga långsamt spred de goda ut sig på strategiska positioner runt om den äng de hade valt ut till strid. Den galne gamle mannen fattade ponnyns tyglar och började skritta över ängen, men insåg snarast att striden var på intågande, manade då sakta på den lilla kraken som fick galoppera den sista biten som då bestod av lite mer än en tredjedel av ett vidsträckt avstånd, ganska långt med andra ord. Så var de framme i det lilla brynet utan att ha blivit träffad av en pil en enda gång, inte för att det var tur som den galne gamle gubben tycktes tro, utan för att de inte ens hade börjat skjuta än, även om de gjort de så skulle de inte kunna skjuta en galen gammal man som galopperade en åsna över en öppen, snart krigsdrabbad, äng. Inte ville de skjuta ihjäl någon som var svagare i sinnet än de själva, inte ens de onda kunde förmå sig till något sådant, inte av välvilja utan för att de inte hade laddade vapen än. De koncentrerade sig mer på den kommande striden än på den galne gamle gubben.
Jag, för min del tror att han satte stopp för de godas försprång och striden startades på lika villkor, alla hade laddade vapen. Han var populär hos orcherna.
Dem ståtliga alviska riddarna tittade på orcherna, som stod där med sina raka ryggar, fruktlöst försökande att se orädda ut. Orcherna hade länge väntat på denna stunden, då de ville ha hela världen för sig själva, för dem att använda och förbruka. De hade redan lyckats utrota den ohyggliga människorna som var den svagaste, men dock den envisaste rasen. Nu var det bara denna armé av alv riddare kvar att besegra(och några mindre stammar av div. andra folkslag), osäkerheten över vinst var stor, men än större var stoltheten och beviset att de hade utrotat en hel art redan.
Riddarna som såg ut att vara, och var, orädda kunde inte annat än le när de såg osäkerheten och stoltheten blandas i De Svagas(deras smeknamn på Orcherna) ansikten. För visst var de fortfarande De Svaga i alvernas ögon, de hade också kunnat utplåna den mänskliga rasen men de hade inget skäl att göra det, de var fridens varelser. Allt som de kände var den säkra vissheten om att de skulle klara sig utan en man eller kvinna i förlust. Alverna hade många skickliga inom stridens konst och detta var dem bästa de kunde uppbringa, ändå skred antalet väl över något tusende. Deras sköldar var i starkaste av trä och den hårdaste av silver. Deras rustningar bestod av harnesk med starka ringar av guld, med ett tjockt lager läder utanpå och axelskydd i vitt guld. Mer stred inte de ärbara alverna i(förutom byxor, så klart). Deras svärd var av högalviskt ursprung och kunde klyva viljan även hos den mest beslutsamme. Dem ingöt rädsla och vanmakt i den som skulle möta svärden i strid. Långbågarna de använde var i ask, det var det bästa materialet att använda då det var rakgrenat och böjligt. Pilarna hade de vassaste spetsar och hade i likhet med svärden en förmåga att skapa rädsla.
Orcherna började mumla på svartiska om att ge upp, att gå iväg. Så stor inverkan hade alverna på deras redan sinnen som redan innan var tyngda av oro inför slaget, men stoltheten var också stor, likaså dumheten och de radade sakta upp sig i stridsposition. Även om de inte var de mest orädda så var de listiga i krigets konst och kunde strategier.
Alverna å sin sida hade inte väntat sig något annat än att de skulle strida även om man nu kunde se, mer än tydligt, de rädda och flyktiga blickar orcherna då och då placerade på dem.
Det kändes som en evighet för den galne gamle mannen där han stod och iakttog den begynnande striden ifrån skogsbrynet. Plötsligt så flög en perfekt formad pil upp i luften och landade mitt på slagfältet, detta var startsignalen och de två stridande fronterna rörde sig snabbt mot varandra, men kunde höra det dova ljudet av skallar som knäcktes och av huvuden som ramlade av efter bara någon sekund. Striden var i full gång och alverna rörde sig framåt med stora framgångar en liten skada hade något åtdragit sig men inte mer. Orcherna kände sig stora och mäktiga just som striden började men nu var känslan densamma som innan, de skulle inte vinna. Någon blåste till reträtt och orcherna vände sig om och sprang inåt skogen.
Alverna hade vunnit. Fast striden inte hade pågått så länge hade många orcher slaktats och den styrka som de hade haft, hade med ens decimerats.
Nu ville den galne gamle mannen hem, han hade sett nog med hemskheter för idag. Så han viskade i den lilla ponnyns öra att han ville hem och vips sa åsnan en trollformel på åsnespråket och det va med ens på den lilla vägen igen. Boken fladdrade med sina sidor för att vädra ut det sista av mannen och åsnan. Än en gång kunde man då se något konstigt i boken som hoppade ut från en sida till den andra, det var den galne gamle gubbens hatt som han visst hade missat att han hade tappat. Inne i boken hade den fått liv och nu levde den lycklig i alla sina dar genom att hoppa från sida till sida i boken.

Skriven av: Camilla