Mannen som kunde gå på vattnet

Jag kan gå på vattnet!

Uttalandet väckte ingen nämnvärd uppmärksamhet hos hans kamrater i den lilla byggfutten, strängt upptagna av kortspelet. Flaskorna stod på bordet, ångorna av kaffekask fyllde varje vrå. Det var fredagseftermiddag, i slutet av april.

Jag vet att jag kan gå på vattnet! Nu höjde han rösten och kamraterna vände sig mot honom, en aning irriterade.

Lägg av! Det har ingen kunnat de senaste tvåtusen åren. Så varför skulle just du… Vem ger? De tre kamraterna återgick till kortspelet och kaffekasken.

Jag vet att jag kan. Farfar sa alltid att man kan det man vill och jag vill gå på vattnet. Fast man måste tro att man kan också.

Så för att du vill och tror att du kan… Tror du att du skulle vilja sätta på lite mera kaffe, så kanske du kan göra det nu? Kamraterna skrattade åt lagbasen Kalles vitsiga uppmaning.

Ni ska få se!


Bertil hade alltid varit en enstöring. I skolan gick han mest för sig själv, konstigt nog hade han aldrig blivit utsatt för någon riktig mobbning, kanske helt enkelt för att ingen, åtminstone nästan ingen, brydde sig om honom. Att han alltid blev vald sist till fotbollslaget bekymrade honom inte, han hade lika gärna avstått helt. Några riktiga kamrater hade han inte, saknade dem inte heller. Han märktes nästan inte under lektionerna, man skulle lätt kunna tro att han var efterbliven. Men vid de få tillfällen han fick någon fråga från läraren, när denne någon gång råkade lägga märke till honom, svarade han tyst, knappt hörbart. Men han svarade nästan alltid rätt och på skriftliga prov var han riktigt duktig. Men att fortsätta att plugga vidare efter folkskolan var det aldrig tal om, tanken hade aldrig fallit honom in. Inte heller farfar hade tyckt att det var nödvändigt. Bertil hade bott hos farfar så länge han kunde minnas. Föräldrarna hade han inget minne av, han var inte säker på om de var döda, eller helt enkelt bara hade lämnat honom hos farfar och sedan försvunnit utan att berätta vart de tagit vägen. Bertil brydde sig inte heller, farfar tog aldrig upp saken och Bertil ville inte fråga. Han hade det bra hos farfar och saknade dem inte. Hur skulle man kunna sakna någon som man inte visste något om?

Farfar hade varit i byggsvängen, hade fortfarande kvar en del kontakter, fast det var länge sedan han pensionerat sig, och när Bertil slutade skolan hade han ordnat ett jobb åt honom som hantlangare på ett bygge inne i stan. Han skötte sitt jobb, gjorde vad man sa till honom att göra. Eftersom han aldrig bråkade eller ens tog åt sig när man retades med honom för hans tystlåtenhet, vande man sig vid honom och utan att egentligen någon tänkte på det, fick han följa med när det var dags för nästa bygge. Sitt jobb som hantlangare skötte han ju och hans farfar mindes man som en rejäl karl, omtyckt lagbas hade han varit.

Så dog farfar. Bertil var beredd på att det skulle hända, farfar var mycket gammal, nästan nittio, och hade en längre tid haft problem med hjärtat. Fast han hade inte lagt undan sin gamla pipa, och ett par snapsar tog han gärna till maten, åtminstone på helgerna. Men han bjöd aldrig Bertil.

Håll dig undan från flaskan så länge du kan. Tids nog får du väl smak för den…

Och en torsdagskväll dog han, lugnt och fridfullt. Han hade nog vetat om det, dagen innan hade han sagt till Bertil att ”nu får du nog börja klara dig själv”. Bertil fick lite hjälp med ”det praktiska” av Kalle, lagbasen. Och begravningen blev en stillsam tillställning, åtminstone till en början. Några släktingar kom inte, Bertil visste inte ens om det fanns några, men en del av farfars gamla arbetskamrater hade mött upp, ganska många faktiskt. Farfar hade varit omtyckt på jobbet. Och eftersom han ”lagt undan lite till begravningen” blev stämningen snart hög, brännvinet hade kommit fram, som farfar hade velat ha det. Man berättade gamla minnen och Bertil fick höra många historier om hur det gick till på byggena förr i tiden. Farfar hade tydligen varit en riktig karlakarl, visst var det lite synd att Bertil inte tycktes likna honom! Och inte ville ha en sup heller, ens på farfars begravning! Men det var inte illa menat.

Bertil saknade förstås sin farfar, men någon riktig sorg kände han inte, farfar hade ju varit gammal och förr eller senare måste det ju hända. Han bestämde sig för att bo kvar i den lilla stugan, han och farfar hade delat på de praktiska bestyren, med matlagning och städning och han kunde fortsätta sitt lugna liv. Han hade nog inte heller vetat hur man skulle göra för att skaffa en lägenhet inne i stan. Han hade ju sin moped, körkort och bil kände han inte att han behövde. Några vänner eller bekanta utöver kamraterna i det lilla byggarbetslaget hade han inte och saknade inte heller. Det hände väl ibland att kamraterna undrade om det ”inte var dags att skaffa ett fruntimmer” och Bertil var kanske inte alldeles ointresserad. Men vad skulle han ha ett ”fruntimmer” till, bortsett från det rent köttsliga? Av farfar hade han lärt sig att klara av hushållet och han hade för länge sedan insett att han aldrig skulle få tag i en kvinna som var intresserad av honom. Vem skulle vilja bo ihop med en enstöring långt ute i skogen? Han såg inte ens särskilt bra ut, kanske inte värre än många andra, men ändå. Farfar hade heller aldrig talat om ”det där”, så han skulle nog inte veta hur man skulle bete sig, och att fråga någon var förstås otänkbart, han kunde tänka sig vad kamraterna skulle säga! Nog kunde han känna sig lite konstig när han någon gång råkade få se en bild på någon avklädd kvinna, men det brukade snabbt gå över. Det talades förstås om kvinnor lite då och då i byggfutten, framför allt på fredagseftermiddagen, när helgfirandet började, det gällde ju att grunda inför kvällens äventyr. Bertil drack ju inte sprit, men som hantlangare och som dessutom var myndig, var det alltid han som skickades till Systemet för att köpa ut. Kamraternas berättelser om vad man skulle göra i helgen lockade honom inte. Bertil var helt nöjd med att ta mopeden hem till den lilla stugan, till lugnet ute i skogen.

Bertil var en enstöring och levde en enstörings liv. Fritiden tillbringade han till största delen ute i skogen. Där hade han de vänner han behövde. Tjädern och ekorren, skogsharen och älgen blev hans kamrater. Han visste var de bodde, när han kunde träffa dem, visste när de ville vara ifred. Han visste var kantarellställena fanns, var man snabbast fick ihop några liter lingon. Det kom nästan aldrig någon svamp- eller bärplockare ut hit, han fick ha sina ställen i fred. Ofta gick han till sitt favoritställe, den lilla tjärnen drygt en kilometer rakt in i storskogen. Tjärnen var omgiven av tät skog, men på ett ställe öppnade sig en liten glänta och Bertil kunde komma ända ner till strandkanten, han hade hittat öppningen av en ren tillfällighet för många år sedan. Där brukade han sätta sig på en sten och titta ut över det nästan svarta vattnet. Det sades att tjärnen var bottenlös, vad som dolde sig nere i djupet skulle man helst inte intressera sig för. Bertil tänkte inte heller särskilt på det, hans tankar var oftast långt borta. Det hände någon gång att han tog med fiskegrejor, men sjön var näringsfattig, och han fick sällan något annat än några av de tusenbröder som befolkade sjön. Han hade inte någon katt att mata så han fiskade inte särskilt ofta, det var alldeles för mycket ben i de små mörtar och abborrar han kunde få upp, dög inte till annat än kattmat. Hans ögon noterade en enstaka sjöfågel, ett plask av en insektsjagande fisk, men i kväll var det annat han tänkte på.


Nästan av en slump hade han härom kvällen plockat ner farfars gamla bibel ur den inte särskilt stora bokhyllan. Han hade bläddrat lite förstrött i den, särskilt religiöst intresserad hade han aldrig varit. Han var visserligen konfirmerad, farfar hade tyckt att han borde göra det ”för säkerhets skull”, men han hade aldrig varit i kyrkan sedan dess. Inte förrän på farfars begravning. Och inte sedan heller. I Matteusevangeliet stötte han på berättelsen om när Jesus gick på vattnet. Det fascinerande med just denna berättelse var inte i och för sig att Jesus kunde gå på vattnet, han kunde ju uppenbarligen göra precis vad han ville. Nej, det märkliga var att även Petrus lyckades med konststycket. Det vill säga, ända tills han blev rädd och började tvivla på sin förmåga. Då sjönk han men blev genast uppdragen av Jesus. Bertil drog genast slutsatsen att man alltså inte nödvändigtvis måste vara av gudomligt ursprung för att klara en till synes omöjlig uppgift! Han förstod att det helt enkelt handlade om att tro att man kan. Farfar hade alltid sagt att man kan det man vill, men det var nog nödvändigt att tro också, trodde Bertil. Det hade inte farfar sagt något om, han hade väl menat lite vardagligare uppgifter. Bertil kollade de andra evangelisterna också, för att få lite mera kött på benen. Konstigt nog var Matteus ensam om uppgiften om Petrus, Markus och Johannes talade bara om Jesus ensam. Lukas hade inte ens med vattenpromenaden. Frågan var väl om man kunde lita på Matteus, men berättelserna var ju nedtecknade mycket långt efteråt och det var väl ren glömska från de tre andra. Hur man nu kunde glömma något så uppseendeväckande!

Det var detta Bertil satt och tänkte på vid stranden. Tjärnen låg alldeles spegelblank, det svarta vattnet såg nästan ut som is fast det var mitt i sommaren. Skulle han också kunna gå på vattnet? Varför skulle han vilja det, och framför allt, trodde han verkligen på allvar att det var möjligt? Kunde man lita på Matteus, när de tre andra inte nämnt saken med ett ord? Skulle han över huvud taget tro på vad som stod i Bibeln, han var ju inte ens säker på att han trodde på Gud! Han återvände, mycket tankfull, till sin lilla stuga. Han tog fram Bibeln igen och slog upp Matteus 14:22. Jo, det var nog möjligt, och han blev mer och mer övertygad att även han skulle klara det. Han beslöt sig för att pröva.

Nästa dag, som var en söndag, gick han åter bort till den lilla tjärnen. Han hade satt på sig gummistövlar, fast det var torrt i markerna efter de senaste varma veckorna, för säkerhets skull. Men första försöket att gå ut på tjärnen misslyckades helt. Bertil blev inte förvånad, det var förstås stövlarnas fel. Han hade helt enkelt inte trott tillräckligt starkt på sin förmåga, varför skulle han annars ha behövt stövlar? Han tog av dem och försökte igen. Men han hade nog ändå inte helt lyckats övertyga sig om att det var möjligt. Han tyckte visserligen att han inte sjönk omedelbart, men våt hade han ändå blivit. Vattnet var, som tur var ganska varmt, den heta sommaren hade till slut lyckats värma upp den normalt mycket kalla tjärnen. Han avbröt sina försök, tänkte på det ibland, men resten av sommaren tog han oftast andra vägar på sina skogspromenader.

Hösten kom och vintern. Under vintern hade byggena legat nere och Bertil hade gått och stämplat. Men framåt våren hade Kalle, lagbasen, ringt och bett honom börja på ett nytt bygge inne i stan. Som hantlangare förstås, några högre ambitioner hade inte Bertil. Och han klarade sig bra på sin lilla lön, han var ju ensam, lade inga pengar på nöjen och hyresfritt bodde han också! Det var verkligen inte ofta någon ringde. Bertil hade ibland funderat på att säga upp telefonabonnemanget, men eftersom telefonräkningarna inte var särskilt stora, han ringde ju aldrig själv någonstans, tyckte han att han kunde unna sig lyxen. Man kunde ju aldrig veta… Och nu hade han ju faktiskt haft nytta av telefonen!


Bertil satt i en hörna i den lilla byggfutten och tittade tankfullt ut över den lilla viken som trängde sig in i industriområdet, nästan ända fram till bygget. Kamraterna spelade kort, men Bertil var inte intresserad. Han kom att tänka på förra sommarens försök att gå på vattnet, det var kanske trots allt möjligt. Ju mer han tänkte på saken, ju mer övertygad blev han att han skulle klara av det, kanske brännvinsångorna hade påverkat honom, och till slut kunde han inte låta bli att säga de avgörande orden.

Jag kan gå på vattnet!

Kamraterna hade förstås retats med honom, men till slut hade han lyckats få dem att följa med ut till viken. Bertil gick ner till strandkanten. Kamraterna hade stannat en bit längre upp. Det var förstås ingen som trodde på honom, men ett gott skratt kunde det väl vara värt. Och det var ju fredagseftermiddag och historien om den galne hantlangaren som trodde att han kunde gå på vattnet, skulle säkert spridas i stan på nolltid.

Bertil hade tagit av sig skorna, han ville känna vattenytan under fotsulorna. Han såg rakt in den neråtgående kvällssolen på andra sidan viken och fylldes av en märklig känsla av självförtroende och upprymdhet. Nu visste han att han kunde, han skulle inte bli rädd, som Petrus, och sjunka. Han tog utan att tveka ett steg ut i vattnet och han kände att det bar. Han tog ett steg till, fortsatte, rakt fram, ut i viken. Solreflexerna gjorde honom nästan blind, men han gick och gick…

Kamraterna på stranden stirrade klentroget på vad de såg. De såg på varandra, skakade på huvudet, stod tysta länge. Det var Kalle, lagbasen, som till slut sa något.

Det var som fan… Det här kan vi inte säga nåt om, till någon människa…

Valsviken (TT)
En sportfiskare påträffade på fredagseftermiddagen i Valsviksjön liket av en yngre man. Mannen tros vara den i april under mystiska omständigheter försvunne byggnadsarbetaren Bertil Larsson. Polisen misstänker för närvarande inget brott.

Skriven av: Jan Ovesson