Människa?

Med mina starka tänder sliter jag enkelt det råa köttet från rådjurets döda kropp. Trots att det var ett tag sen vi anföll och dödade det, så har djuret ännu inte förlorat sin kroppsvärme, utan köttet är fortfarande ljummet. Precis som jag vill ha det. Plötsligt känner jag en vittring som alltid får mig att minnas den ödesdigra natten då mitt liv för alltid ändrades – den söta vittringen av människa.
Jag minns det som igår:
Hästen stegrade sig och gav till en gnäggning som lät som ett skrik. Vagnen krängde till på den smala skogsvägen och jag tappade taget om tyglarna. Mannen som satt bredvid mig på vagnen tog ett vigt språng ur vagnen ned på marken och jag tittade häpet efter honom. Det var ett alldeles för vigt språng för en man i 60-årsåldern. Jag blev så häpen att jag glömde hålla i mig och när hästen satte av i panikartad galopp, tappade jag balansen och ramlade av vagnen. Jag landade i en hög på marken och rullade runt, men även i mitt vimmelkantiga tillstånd så kände jag skräcken komma krypande. Vad kunde ha skrämt hästen så?
Jag minns att jag önskade att jag inte hade åkt och hälsat på min mormor på andra sidan skogen och förbannade mig själv för att jag stannat och pratat med den trevlige ynglingen som jag träffat utefter vägen. Om jag bara inte gjort det så hade jag varit hemma nu och inte här ute i skogen, i mörkret, utan vare sig häst eller vagn. Ensam som vanligt. Fast det hade inte varit så mycket bättre att vara hemma, tänkte jag sen. Bli slagen av styvföräldrarna igen. Enda sättet de skulle sakna mig på, om jag inte kom hem, skulle vara att de förlorat sin slagdocka.
Men vänta, vad hade det blivit av min följeslagare, mannen jag tagit upp längs vägen? Han hade dykt upp just när jag satt och önskade att jag hade något sällskap och sen fått mig att skämmas för att jag var mörkrädd. Och hur kunde en 60åring bara skutta ur vagnen så akrobatiskt? Kanske var han yngre än han såg ut.
Ljudet av en gren som knäcktes och någon som andades tungt väckte mig ur mina funderingar. Jag tittade upp och såg en gestalt ett tiotal meter framför mig på vägen. ”Hallå?” sa jag tveksamt. ”Vem är det?” Jag reste mig upp och för att se bättre vem det var tog jag några steg emot vad jag trodde var mannen som varit med mig.
Så kom fullmånen fram bakom molnen och lyste upp skogen och framför mig på vägen uppenbarade sig den mest skräckinjagande varelse jag nånsin sett. Den plötsliga synen fick mig att skrika till och ramla baklänges ner på marken igen. Ändå kunde jag inte slita blicken från denna varelse.
Den var större än en varg, men mindre än en häst. Musklerna spelade under den silvergrå och glänsande pälsen, den yviga svansen svängde från sida till sida och det ryckte lätt i det högra bakbenet. Den såg ut att när som helst kunna gå till anfall och verkade kunna springa mycket fort. Huvudet var dock mest skräckinjagande, den hade två spetsiga öron och en kraftig nos. Gapet var halvöppet med rader av sylvassa tänder blottade, som glänste i månskenet. Besten morrade dovt och fast det inte var högt fick jag lust att hålla för öronen av ljudet.
Och ögonen sen… gula brinnande ögon. Jag tänkte att de ögonen har jag sett förut, men var? Så kom det till mig som ett slag i bröstet. Jag förstod varför mannen jag tagit upp från första stund skänkt både mig och hästen sånt obehag. Det var varken på grund av hans ovårdade yttre eller hans hesa, skrovliga röst. Det var hans ögon. Jag mindes det sista han sagt till mig innan hästen fått slag. ’De ser dåligt, människorna’. Jag som hade trott att det var en felsägning. Plötsligt stämde allt, till och med hans ovanligt viga språng ur vagnen. ”Nej”, sa jag tyst.
”Jo”, var det en skrovlig röst som sa bakom mig och jag blev alldeles stel. Jag vände mig sakta om där jag satt på marken och ryckte till när mannen stod precis bakom mig. Han sträckte fram en hand och jag gav till ett kort skrik när han drog upp mig på fötter, öga mot öga med hans ögon, lika flammande gula som den fruktansvärda bestens.
”Du sa att det inte fanns något att vara rädd för”, snyftade jag tyst och vettskrämt. ”Innan hästen blev skrämd, så sa du det.”
”Nej”, sa han, fortfarande hållandes mig intill sig, ”jag sa att ’vad finns det på natten att vara rädd för, som inte finns på dan?’ Och vet du vad? Vi finns på dagen också… men vi jagar på natten.”
Vid dessa ord skrek jag högt och gällt, ett ordlöst vrål som blev värre när hans näsa blev en kraftig hos och hans mun ett gap fullt med vassa tänder. Han fick två spetsiga öron och kroppen förvandlades från en 60-årig gubbes, till ett rovdjurs smidiga, muskulösa kropp.
Ett skrik som till sist upphörde när besten begravde sina tänder i min kropp.
Jag minns att jag vaknade liggandes på sida, med åtta andra bestar ståendes runt omkring mig. Trots att det fortfarande var natt såg jag allting så klart som om det varit dag och mitt huvud var fullt av dofter. Jag var rädd och försökte skrika, men det blev en ylning.
”Lugn”, sa en av bestarna. Den sa det inte med ord, men jag förstod ändå. ”Var inte rädd, du är en av oss nu. Kom.”
Så gick de iväg och jag reste mig upp och sprang efter på mina fyra tassar. Innan de försvunnit in i skogen framför mig kommer jag ihåg att jag tänkte, med fartvinden rufsandes om i pälsen: Nåja, jag slipper i alla fall vara ensam mer...

Författare:

Publicerat

Dela: