Människorna i parken-en flykt ifrån problem

På gångvägen som slingrar sig genom parken passerar varje dag en massa människor. Träd står runtomkring och svajar sina grenar i takt med vinden. Ibland är dom de enda vittnena till vad som händer där.

Alla trodde att våren hade kommit för att stanna. Solens strålar hade klätt av marken dess vita täcke, och längs gångvägen kunde träden bevittna människornas längtan och törst efter ljuset och värmen. Sommartunna kavajer och nya blanka lågskor, passerade allt som oftare genom parken.

En kväll hade molnen dragit in över staden. Som ett dåligt skämt och en mindre rolig överraskning hade regn och snö börjat ösa ner och dränkt det sovande samhället i vatten.

När gryningen och morgonen kom steg åter solen upp med människorna, för ännu en dag tillsammans med livet.

En liten bit ifrån parkbänkarna där stadens a-lagare brukade sitta på somrarna, hade det bildats en vattenansamling som dränkte gångbanans framkomlighet med vatten.

Det är fortfarande tidigt på morgonen. En tjej kommer gående. Förmodligen på väg till skolan som ligger på andra sidan av parken. Förmodligen så är hon runt 14. Hennes nya hällösa skor går knappt att urskilja under dom långa vita byxorna med lätt utställda ben. Hon stannar upp. Stirrar ner på vattenansamlingen. Hon tycker den påminner om ett enormt hav som vill sluka hela henens existens. Hon ser på klockan. Vrider på huvudet och ser tillbaka på vägen som hon kommit ifrån. Tittar återigen på vattnet. Klockan. Sen som vanligt. Börjar om tio minuter. Vattnet. Vänder sedan och går tillbaka.

En man med svarta jumparskor och blå vindjacka är ute och rastar sin hund. Han börjar alltid sin morgon med en halvtimmes promenad genom parken, innan han ska till jobbet. Hunden går en bit före. Stannar till först när han stöter ihop med vattnet som ligger som en liten sjö rakt över vägen. Nosar lite och går sedan obehindrat rakt över vägen. Hunden tvingas att stanna till när han kommit halvvägs för att inte strypas av kopplet. Hans husse har däremot stannat och ser sig förvirrat omkring efter någon annan väg att ta sig förbi på. Kanske går det att gå runt på något sätt för att slippa att bli blöt om fötterna.

När han så funderat en stund och insett att det kan bli ganska svårt, släpper han kopplet och går bakåt en bit för att ta lite satts för att sedan hoppa över. Han lyckas inte riktigt. Dessutom blir hela byxorna skitiga och blöta på grund av stänken som bildades när hans fötter slog i marken. Han svär lite för sig själv men fortsätter sedan sin dagliga morgonpromenad.

En joggare kommer springande. Låter lite andfådd men ingenting kan stoppa hans framfart genom parken. Han tränar här varje morgon. Han ska bli bäst. Hans mål är vinna Stockholmmaraton. Dock är han rädd om sina dyra joggingskor och väljer vad han tror är det bästa alternativet för att komma förbi vattenhindret. Han svänger av ifrån gångvägen och ut på det genomsura och hala gräset. Han tappar balansen när hans fötter inte vill få fäste. Han halkar och drattar mer eller mindre på arselät i lervällingen. Han reser sig dock snabbt och fortsätter sin runda på väg mot sitt mål. Stockholmmaraton.

En gammal dam med rollator på väg någonstans. Kanske till det som ska komma, eller till det som varit. Hon blir förskräcks över vattnet. Suckar och säger högt till sig själv att väder och vind rår ingen människa på.
Även hon vänder. Men hon ler faktiskt när hon går därifrån. Kanske att minnen ifrån förr kom över henne. En park och en översvämning i samma liv men i en helt annan verklighet. Någon annan stans. Med någon annan än rollatorn att hålla i sin hand.

Mössan är neddragen till långt över öronen. Ryggsäcken lite halvöppen. Han drar fötterna efter sig när han går. Precis som om han önskar att han aldrig ska behöva att komma fram. Han tvekar bara någon sekund innan han går rakt ut i vattnet. Det når honom upp till halva stöveln. Han traskar där i flera minuter innan han går vidare. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Han tycker att det är roligt med vatten. Stövlarna håller honom torr. Torrskodd och faktiskt lite gladare så fortsätter han sin promenad till skolan.

Det träden fick bevittna den här morgonen kan kanske ses som ingenting annat en fyra människors försök att ta sig förbi ett vattenhinder. Men jag tror att det under ytan av deras beteende finns ett djup och en spegelbild som inte bara återger och avslöjar deras eget inre, utan även mitt och hela mänsklighetens.

Att fly är någonting som vi människor är bra på. Att försöka gå omvägar för att slippa att ta tag i dom problem som vi har i våra liv. Kanske gör vi det inte alltid medvetet? Kanske att det hör till människans försvar? Ett sätt för människligheten att överleva?

Tonårstjejen med hällösa skor och vita byxor valde hon att ge upp redan innan hon hade försökt. Hon tyckte sig för sitt inre se ett skräckseminarium utspela sig om vad som skulle inträffa om hon försökte. Av rädsla så valde hon att vända om. Av rädsla valde hon att inte ta tag i problemet.

Mannen med hunden och joggaren. Dom såg problemet. Dom vet att det existerar med försöker att finna den lättaste vägen. Dom flyr med innerst inne så kan dom inte längre förneka det. Den här dagen kom dom förbi hindret. Men båda två är blev väl medvetna om att problemet faktiskt fortfarande finns kvar.

Den gamla damen. Hon accepterade sina begränsningar. Hon insåg att hon inte kunde klara av det här själv. Att förstå att man behöver hjälp är nog det den insikten som är allra jobbigast och som kräver mest tid och arbete för att komma fram till. Kan man erkänna det så har man kommit väldigt, väldigt långt med sig själv.

Hunden och den lilla pojken var dom ända som vågade möta sanningen och verkligheten. Dom försökte inte att hoppa över eller att gå runt den. Dom förnekade inte det som fanns där. Att kliva in i något utan att veta vad som döljer sig under ytan kan vara väldigt skrämande. Pojkens stövlar skyddade honom och förhindrade att han blev blöt om fötterna. Han kämpade inte emot det som var utan accepterade det och mötte det med rätt vapen. Pojken var nog den enda av dem som också utan ilska kunde släppa vattenhindret när han passerat det. Vattnet gjorde honom lycklig. Kanske just därför att han faktiskt hade klarat sig igenom torrskodd.

Förr eller senare blir vi alla tvungna att ta tag i dom problem som vi har i våra liv. Att fly hjälper inte i längden, men jag tror också att det är viktigt att poängtera att det ibland kan vara nödvändigt.

Historien om dom fyra människorna i parken är mer en liknelse än en berättelse. Var och en av dom står för ett steg i utvecklingen kring problemhantering. Egentligen så är dom nog inte fyra skilda personer utan en och samma. Jag tror att vi alla har dem inom oss. Ibland går vi runt problemen. Många gånger förnekar vi att dom någonsin existerat. Men framförallt så tror jag att vi alla har den där lilla pojken inom oss. Vi klarar av så mycket mer än vi egentligen tror. Med rätt redskap kan man komma igenom det mesta, även fast det kanske känns väldigt mörkt och svårt just då.

Skriven av: Karin Lilja