Mänsklig tystnad

Valdemar följde vägen genom centrat. Runt honom frodades slum och förödelse. Snart är jag ute i friheten tänkte han och kände samtidigt hur något lättade inom honom. Framför sig hade han döda skogar och sällan restaurerade vägar men något verkade trotsa farhågorna om att finna något sämre än denna slum.

Det är just vid sådana här situationer som verkligheten kan bli overklig och försvinna in i ett blekgult dis framför horisonten. Detta viste inte Valdemar något om för han hade aldrig gjort något liknande förr. De flesta levde och dog i staden som förr hade varit så lyxig men nu var till en avstjälpningsplats för allt slödder i världen.

När Valdemar kommit en bit utanför stadsgränsen så bromsade en bil in bakom honom. Han stannade och vände sig mot ljudet som precis tystnat. Ut ifrån bilen hade en ovanligt ful gubbe kommit ut som flinade vänligt åt Valdemar. En vandrare sa mannen från bilen och tycktes blänga på Valdemar med bara ett öga. Valdemar var ingen talför ung man så mannen från bilen hann fråga om inte Valdemar hellre ville åka bil än att gå långa vägar vart han nu skulle. Valdemar nickade tillbaka till mannen och han satte sig i sätet bredvid förarsätet.

I bilen så hade mannen två lössläppta korpar som verkade tama och till Valdemars förvåning två gudalika kvinnor i baksätet. Valdemar var en mycket blyg man och kanske berodde detta på att han inte var äldre än tjugo. Han rodnade och gömde sig undan backspegelns speglingar där han kunde se att dem unga kvinnorna som var i Valdemars egen ålder kikade nyfiket på honom. Fortfarande tycktes mannen vaka över Valdemar med bara ett öga. Mannen skrockade till när han upptäckte Valdemars förlägenhet i bilen, vart som helst sa mannen och gasade.

En så ful gubbe med sådana tjejer i baksätet är han deras far tänkte Valdemar nyfiket. De var rätt så lika mannen fast oerhört mycket vackrare än honom. Mannen var fult senig och alldeles ljus och med sådana ettriga blå ögon eller öga att Valdemar kände sig obekvämt uttittad av mannen. Tjejerna var ljusa och blåögda som mannen men inte lika fult seniga som honom och att vara uttittad av dem kändes inte lika obekvämt som av mannen. Men kunde någon som var så ful vara släkt med några som var så vackra som dessa gudalika kvinnor tänkte Valdemar? Flickorna lekte med en av korparna som med näbben pickade dem lätt på öronsnibben om de sträckte fram huvudet till korpen. Så mycket hade Valdemar vågat glutta sig till i backspegeln men inte mer. Han förundrades över att bilen inte var fylld med spillning efter korparna, gubben hade väll städat bilen nyligen tänkte Valdemar emedan han hade börjat slumra in till det dova motorljudet i bilen.

Ibland när man sover kan man i sömnen förstå att något inte är riktigt som det ska och så blev det nu för Valdemar. Någonstans genom urtiderna kom en röst som lät som den fule mannens röst. Den upprepade det han sagt fast i sömnen på ett djupt förvrängt hest och släpande sätt; vart som helst. Valdemar spärrade upp bägge ögonen tvärt och stirrade klarvaket ut genom framrutan. Ute var det ett sterilt landskap som färdades mot Valdemar på ett oändligt sätt. Även vägen var nu oändligt rak framför Valdemar som satt och stirrade tyst genom framrutan. Han vände sig sakta mot den fule gubben som nu bara hade ett öga. Det andra hade han lagt i en skål framför sig. Korpen som förut hade lekt med flickorna i baksätet satt nu på den fule mannens axel och där mannen nu saknade öga där pickade den i hålet där emaljögat förut hade varit.

Mannen såg att Valdemar hade vaknat och gluttade med ögat som var kvar på Valdemar. Han skrockade som han först hade gjort och slöt det tomma hålet för det andra ögat. Korpen blängde surt mot Valdemar och Valdemar börjad må illa av den fule mannen. Mannens friska öga plirade till och en klarblå dunst for mot Valdemar. Gamla tider kommer igen sa den enögde till Valdemar som nu hade börjat känna en fruktan för föraren av bilen. Flickorna har allt kikat på dig när du vilade dig, så varför inte roa dig med dem sa mannen vid ratten. Valdemar hörde nu alla läten som kom bakom honom. De lät som kopulerande läten och Valdemar glömde att glutta i backspegeln som han förut hade gjort.

Vägen tycktes aldrig ta slut eller svänga av framför den ensamma bilen. Helt rakt och i ett nästan öde landskap färdades bilen mot något som kunde tyckas som vart som helst eller ingen stans. Det slitna hjulet kämpade sig runt och runt, om och om igen utan slut.

”Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men ett vet jag, som aldrig dör, domen över död man.”

Författare:

Publicerat

Dela: