Mardröm

Jag vaknade kallsvettig efter ännu en mardröm. Det tog mig ett par sekunder att förstå vart jag var, och suckade av lättnad. Jag hade klarat mig undan den här gången också.
Jag tittade åt sidan, och den svarta, diffusa, rökmolnsliknande saken gled fram där. Jag rös till. Den hade blivit mycket fastare sedan den dök upp. Jag fasade inför den dag då den skulle få en riktig kropp. Skulle jag dö då?
Jag gick upp ur sängen, då jag visste att jag inte skulle kunna somna om. Jag kastade en blick in i en spegel på vägen till köket, och jag ryckte till.
Min hud var blek, nästan vit, förutom under ögonen, där jag var kolsvart. Det var det här som sömnbristen hade gjort mot mig, sömnbristen orsakad av rökmolnets mardrömmar.
Hjälplöshetens heta tårar rann nedför mina vita kinder, men jag torkade trött bort dem. Jag var less på att gråta.
Resten av morgonen passerade som i ett dis. Min trötta hjärna orkade inte fokusera så lång tid i taget.
När jag åkte bussen till mitt jobb, jag vågade inte ta bilen längre, så var jag nära på att somna. Men ett gupp i vägen räddade mig från drömmarna, och resten av vägen nöp jag mig i armarna för att hålla mig vaken.
Jag missade nästan min hållplats, men som tur var så skulle en man, runt fyrtio år, också av där. Jag skyndade mig ut innan dörrarna stängdes, och gick snabbt till mitt jobb. Jag kastade drömmande blickar på de bänkar som jag gick förbi, men jag visste att om jag ens slappnade av i en sekund så skulle mardrömmarna ta mig igen, och de skulle inte släppa mig innan de var klara med mig.
När jag kommit in till jobbet, och sett att jag kommit i tid med knappt två minuters marginal, satte jag mig på min obekväma stol. För första gången sedan jag hade börjat på det där jobbet så var jag tacksam över att de inte lade mer pengar på sina anställdas bekvämlighet. Om stolen hade varit bekvämare hade jag somnat på en gång.
Rökmolnet var som vanligt bakom mig, och som vanligt så kunde inte någon annan människa se den. Ett antal hundar hade morrat mot den, och katter hade burrat upp sig tills de var dubbelt så stora. Deras synbara rädsla och hat hade skrämt mig, och det var då jag hade insett helt att det inte skulle gå bra för mig när den hade fått sin slutgiltiga gestalt. Om jag ens skulle klara mig så länge. Jag reagerade inte lika snabbt på fara som jag gjort förut, och om det i ett ögonblick av ouppmärksamhet kom en bil i hög fart… Då skulle den här levande mardrömmen få ett ganska abrupt slut.
Men nej, det var nog inte så troligt. Jag sneglade mot molnet, som svävade precis i utkanten av mitt synfält. Det skulle inte låta någonting hända mig innan det ville det själv.
Tiden gick, och en gestalt började uppenbara sig i molnet. En vecka, och jag kunde urskilja en form i röken. Två veckor, och jag såg att det var en fyrbent varelse. Tre veckor, och bara ett svagt draperi av rök gjorde dess gestalt otydlig.
Jag tittade på varelsen, och den tycktes hånflina åt mig. Det var inte långt kvar nu. Snart skulle jag dö.
Jag var trött. Dödstrött. Ha! Vilken ironi!
Klockan var tre på natten, borde egentligen sova, men vad spelade det för roll, snart skulle jag få sova för evigt.
Den tunna rökstrimma som fortfarande dolde varelsen blåste bort, som om att en vind långt borta susade förbi.
Jag såg en skymt av rakbladsvassa tänder, svart päls och en kluven svans, och sedan såg jag ingenting mer.
Mörkret tog mig, och jag kunde bara vara tacksam. Äntligen fick jag sova.

Skriven av: Louice Svedin