Mardrömmen som blev sann

Varför måste man dö? Visst… Det är ingen som kan leva för alltid. Alla måste ju dö någon gång. Det är det som är naturens gång. Men varför måste man dö när man bara är 15 år? Allt känns så tragiskt för mig, Moa Danielsson 12 år. Min storesyster Cecilia fick inte leva länge. Hon blev bara 15 år. Sen tog hennes dagar här i livet bara slut. Hon skulle kunnat haft ett långt liv framför sig om det inte vore för den där hemska decemberkvällen förra året. Då avled hon nämligen. Även fast det är sommar nu, och det var för mer än ett halvår sen det hände så har jag fortfarande inte kommit över det. Hon lämnade denna värld samtidigt som hon var osams med mig. Det känns så fruktansvärt. Jag fick inte ens säga förlåt. Saknaden efter henne svider som taggtråd i hjärtat på mig. Jag kommer alltid att bära med henne i mina tankar. Jag ångrar mig så fruktansvärt mycket att vi blev sådär osams.

Det var en sen vinterkväll i början av december. Snön hade lagt sig över backen som ett tunt lager. Allt var så kallt. Men inte i vårat hus. Där var det varmt. Nästan hela min familj satt inne i vardagsrummet. Mamma och pappa tittade på en film som gick på teve. Själv satt jag vid datorn och chattade genom Msm. Men min storesyster Cecilia stod i hallen framför spegeln och sminkade sig.
- Jag går snart, säger hon samtidigt som hon drar ett lager ögonskugga över ögonlocken.
- Vart ska du då?! ropar mamma från vardagsrummet.
- På fest. Hur så?
- Kom inte hem för sent, ropar mamma.
- Syrran! Kan du komma hit ett tag?! ropade Cecilia.
- Ja. Vänta lite, sa jag och loggade ut.
Jag gick in i hallen. Och det första jag fick se var en starkt sminkad storesyster. Jag hade aldrig sett henne sådär starkt sminkad förut.
- Vilken tröja tycker du jag ska byta om till? Den svarta med glitter på eller den vita som det står sexig på med ett silverhjärta under?
Jag och Cecilia hade så olika klädsmaker. Så jag tyckte inte att hon skulle ha någon utav dom där tröjorna.
- Ingen. Dom är ju för fula. Ta den där ljusblåa tröjan med Nickemärket på.
Cecilia tittade konstigt på mig.
- Vadå? Jag ska på fest. Då vill ju inte jag ha Nicketröjan på mig.
- Men jag rekommenderar att varken ta den svarta glittertröjan eller den som det står sexig på.
- Varför inte då?
Då råkade jag säga något jättedumt. Jag sa vad jag tänkte. Hon blev jättesur.
- Du kan ju inte se ut som om du vore en sån där som var prostituerad.
- VA FAN SÄGER DU?!
Jag ångrade mig på en gång.
- Förlåt. Jag menade…
- DU ÄR JU FAN TOTALT DUM I HUVUDET! skrek hon och sopade till mig med sin handväska rakt i ansiktet på mig.
Det gjorde så fruktansvärt ont. Jag blev röd på hela kinden. Jag blev så förbannad att jag skrek ända nerifrån tåspetsarna.
- AJ! GÅ OCH DÖ DIN JÄVLA HORA! skrek jag och sprang upp för trappan och in på mitt rum.
Kinden värkte så mycket att jag grät. Svidandet brände i min kind.
- RÄTT ÅT DIG ATT DET GJORDE ONT! DU FÖRTJÄNADE DET BARA! hörde jag henne ropa från undervåningen.
Pappa gick ut i hallen där Cecilia stod.
- Vad blev ni osams om nu då? hörde jag han fråga.
- HON ÄR HELT VÄCK I SKALLEN!
- Jag hörde vad hon sa om dina tröjor och vad hon kallade dig för. Men inte ska du slå henne för det. Ni var dumma båda två nu. Men slåss… Det gör man bara inte.
- GE MIG SKULDEN BARA! GÖR DET!
- Jag ger inte bara dig skulden. Det var dumt av Moa att säga så där.
- JA. JAG GÅR NU! JAG VILL INTE SE HENNE PÅ ATT TAG.
- Men Cecilia…
- HEJDÅ! ( PANG)
Hon gick ut genom ytterdörren och smällde igen den med en smäll efter sig.
Jag hörde att pappa gick upp för trappan. Ljudet av dom knarrande trappstegen kom allt närmare och närmare.
- MOA! ropade han.
- Mm, mumlade jag.
Han knackade lite försiktigt på min dörr.
- Får jag komma in? undrade han och lät mjuk i rösten.
- Mm, mumlade jag igen.
Jag tittade ner på örngottet i min säng som jag satt på.
Pappa öppnade dörren och gick fram till mig. Han satte sig bredvid mig på sängen.
- Du, Moa. Titta på mig nu.
Jag tittade på honom.
- Hon är så elak, sa jag och drog handen över mina ögon för att torka bort tårarna.
- Jag kan hålla med om att det var dumt gjort utav henne att sopa till dig. Men tycker du att det var snällt av dig själv att kalla henne för jävla hora?
- Nej, snyftade jag. Jag ångrar mig. Jag ville inte vara sådär grym i munnen.
- Nej. Misstag gör vi alla. Men ring till hennes mobiltelefon och be henne om ursäkt. Då kanske ni kan stryka ett streck över allt.
- Men hon är säkert jättearg på mig nu.
- Men om du ringer och säger hur du verkligen ångrar dig så förlåter hon dig säkert.
- Jaja. Jag gör väll det då, sa jag och gick ner i hallen där telefonen stod på byrån. Men jag såg på en gång att jag inte kunde ringa till henne. Hennes mobil låg på laddning. Jag suckade.
” Äh. Jag pratar med henne när hon kommer hem.” tänkte jag.
Jag gick upp och läste fortsättningen i min kapitelbok som handlade om en flicka som blev kidnappad. Den är så otroligt bra och spännande.

När jag läst ända tills klockan blev 24:00 så var jag så trött att jag somnade. Jag drömde en mardröm som var läskig. Kanske var det för att jag var osams med Cecilia. För den handlade om henne. Hon kom hotfullt emot mig med en vass kniv i handen. Hon väste någonting om att hon skulle ta livet av mig. När han var jättenära mig så slog jag ner henne och fick tag i kniven. Jag högg den i ryggen på henne så att hon dog. Precis när hon dog så vaknade jag med ett ryck.
- MAMMA! MAMMA! började jag okontrollerat att skrika. Jag blev så rädd att jag bara
skrek rakt ut.
Jag tände sänglampan och tittade på väckarklockan. Den visade 04:00. Klockan var bara
fyra på morgonen. Jag kände att jag ville somna om så att jag skulle få sova dom sista sex
timmarna innan det var dags att stiga upp till en ny dag.
Jag la ner huvudet på kudden igen och blundade. Jag lyckades somna igen trotts att jag
drömt den där hemska mardrömmen.

Klockan 10:00 så gick jag upp. Jag drog upp rullgardinen som varit nerdragen under natten. Jag tittade ut genom fönstret. Det hade kommit mera snö under natten och allt var ljust. En perfekt vinterdag. Nu skulle jag bara gå ner i köket och se om Cecilia var där. Då skulle jag be tusen gånger om ursäkt för att jag var så grov i käften i går kväll.
Jag sprang ner för trappen och kom in i köket. Där satt mamma och pappa. Mittemot
varandra och bara stirrade.
- Moa. Cecilia har inte kommit hem ännu. Tänk om det hänt henne något, sa pappa oroligt.
- Jamen gå ut och leta då, sa jag och kände hur en hård känsla nöp min i magen. Jag blev
orolig på en gång när jag fick höra att hon inte kommit hem.
Jag sprang raka vägen ut i hallen och kastade på mig en jacka och overallbyxor. Mamma reste sig från köksstolen och kom in i hallen där jag nu knöt mina kängor med full fart.
- Vart ska du?
- Ut och leta, sa jag och knöt den andra skon.
- Men du har ju bara nattlinne under.
- Och?! Jag är orolig! vrålade jag och sprang ut genom dörren och ut i kalla vintern som var utanför.
Jag sprang iväg.
” Jag ska hitta henne. Det ska jag.” tänkte jag där jag sprang på den hala trottoaren vid vägen som går utanför våra hus och runt i hela villaområdet. Jag sprang så fort att jag nästan halkade omkull.
Jag gick till det stora huset som festen hon skulle gå på var.
I huset så bodde en kompis till henne som hette Carolina. Jag ringde på dörrklockan.
Det är hennes pappa som öppnar. Han har bara en mörkgrön morgonrock på sig.
- Hej. Är min storesyster Cecilia här? undrade jag samtidigt som jag flåsade. Jag hade ju sprungit så fort.
- Cecilia? Vänta så ska jag fråga Carolina.
- Tack vad bra.
Pappan vände sig in emot hushållet.
- CAROLINA!
- JA! ropade Carolinas röst från övervåningen.
- Vet du vart Cecilia är?!
Carolina kommer nerspringandes från trappen.
- Hon gick hem, tror jag.
- Hon har inte kommit hem, sa jag.
- Jasså. Men här hemma är hon inte i alla fall.
- Vilken tid gick hon hem?
Carolina tänkte en stund.
- Hm.. Låt se… Runt 01:00, tror jag.
- Okej. Hejdå.
- Hejdå och hoppas att hon kommer till rätta, sa pappan och smällde igen ytterdörren.
Jag sprang ut från deras tomt.
” Vart fan håller hon hus?” tänkte jag.

När jag kom hem så satt mamma och pappa på kökssoffan inne i köket och grät. Båda två. Dom kramade om varandra hårt.
Jag fattade ingenting.
- Mamma. Jag hittade henne inte, sa jag lite försiktigt.
- Nej. Det förstår jag, sa mamma och la sitt huvud emot pappas axel.
- Men vad är det som har hänt?! undrade jag chockat.
Mamma och pappa grät otroligt mycket.
- Du, Moa. Sätt dig ner, sa pappa mellan snyftningarna.
Jag satte mig ner på stolen framför dom.
Jag var jättespänd. En oro spred sig i hela min kropp.
Pappa försöker lugna ner sig.
- Cecilia…
- Va?
- … Hon är… död.
Hela värden stannade till i detta ögonblick. Alla tankar försvann i huvudet. Mitt hjärta frös till is omedelbart.
- VA?! vrålade jag chockat.
Mamma torkade bort sina tårar med pappas skjortärm.
- Hon dog av alkohol. Hon var full och då… mamma brast ut i nya tårar.
- … Då ramlade hon rakt ner i en snödriva där hon långsamt frös ihjäl. sa pappa.
Jag fick inte fram ett enda ord. Jag bröt ut i en chock.
Jag grät. Tusen tårar sprutade ur mina ögon.
” Hon var död. Min syster som jag inte ens hann säga förlåt till. Jag kände hat över mig själv. Varför skrek jag att hon skulle gå och dö? Det kändes som om det vore mitt fel. Gud kanske ville straffa mig för att jag skrek så.”
Jag sprang upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Jag lät tår för tår rinna ur mina ögon och ner för mina kinder. Mardrömmen som jag drömde i natt blev sann. Och jag drömde säkert den för att vi var så fruktansvärt osams. Usch! Det kändes så otäckt alltsammans. Jag skulle aldrig mer få se henne. Jag vände mitt ansikte upp emot taket.
- Cecilia. Förlåt mig. Förlåt, snyftade jag och hoppades på att hon skulle höra det från himlen där hon satt.
Mamma och pappa kommer in i mitt rum.
- Det var en kvinna i 40-årsåldern som hittade henne död i snödrivan med en urdrucken spritflaska bredvid sig. Hon kontaktade oss genom vårat telefonnummer som stod i hennes filofax som låg i hennes handväska, sa pappa.
- Tänk om det är mitt fel att det hände, snyftade jag.
- Nej då, sa mamma och strök sin lena hand igenom mitt hår. Det är absolut inte ditt fel.
- Nej. Det är ingens fel att det skulle bli såhär, sa pappa mjukt.


Några veckor efter att hon dött så skulle hon begravas. Allt var ordnat. Präst, gravsten… Ja allt. Det kändes så jobbigt att jag kände att jag inte skulle klara av att gå på den. Men då är jag ju dum. Först skiljas som ovänner, och sen inte gå på hennes begravning. Jag visste att jag var tvungen. Men det skulle inte bli lätt. Hela släkten skulle komma, samt alla hennes vänner.
Jag hade köpt nya kläder som jag skulle ha på begravningen. Dom var svarta. Innan vi skulle åka så ställde jag mig framför spegeln för att borsta igenom mitt långa hår. Jag såg på mig själv i spegelbilden. I mig så kunde jag se Cecilia. Vi hade samma ögonform, samma ansiktsdrag och samma lilla näsa. Vi var så otroligt lika. Det var som om Cecilia var i spegeln och tittade tillbaka på mig. Jag flackade med blicken ner på golvet. Jag ville inte titta i spegeln.
Jag blev bara påmind av Cecilia när jag såg mig själv.
Sen åkte vi iväg till kyrkan.
Jag grät redan i bilen. Jag hade inte tagit på mig någon mascara eller så. Det hade bara blivigt utspritt med mina tårar. Så jag var osminkad.

När vi kom fram till kyrkan så parkerade vi bilen alldeles utanför. När jag skulle kliva ur bilen så var det som om jag fick kramp. Jag var ju så ledsen att jag inte ville gå in i kyrkan och mötas utav likkistan som stod mitt på golvet där inne framför alla kyrkbänkar. Allt kändes så fel. Jag ångrade mig så väldigt mycket över att vi blev osams så att jag nästan önskade att det var jag som dött och låg där inne istället för henne. Det var ju egentligen helt mitt fel att vi blev osams.
- Kom nu vännen, sa mamma och drog ur mig i armen.
Vi gick in i kyrkan där vi möttes av levande ljus och blommor. Vi stannade i första rummet. Vi fick inte gå in i kyrkan fören prästen kommit. Några utav våra släktingar hade redan kommit.
- Hej Moa, sa min 5-åriga lilla kusin Emelie.
Jag var så ledsen att jag bara tittade lite snabbt på henne.
Då vänder sig Emelie till sin pappa, min farbror, och säger:
- Pappa. Moa är sur. Hon hejade inte.
- Nej. Moa är inte sur. Hon är ledsen. Så låt henne vara ett tag, säger han och kramar om henne.
Alla var knäpptysta. Mer och mer folk började komma. När alla kommit så var det bara prästen som fattades.
Men sen så kom han.
- Hej. Ursäkta om jag är sen. Ni kan gå in i kyrkan när klockorna börjat ringa, säger han och låser upp kyrkdörren.
Alla står i en kö utanför. Sen börjar klockorna att ringa lite sakta.
- Så. Nu kan ni gå in, säger prästen snällt.
När alla gick in i kyrkan och satte sig i kyrkbänkarna så hördes ett sorgligt orgelspel.
Melodien skar i mitt hjärta och fick mig att gråta åter igen. Även dom flesta grät.
Sen höll prästen ett tal, och sen så sjung vi några psalmer. Jag var så upprörd att jag inte ens klarade av att sjunga. Jag bara stirrade på kistan. Det kändes så hemskt att det inte ens går att beskriva.
Sen fick alla lägga varsin ros på kistan. Och jag fick börja. Det kändes svårast. Jag försökte komma på något bra att säga.
- Förlåt. Hoppas att du någonsin kommer att förlåta mig, sa jag lite tyst och la ner rosen på kistlocket. Jag vände mig om och såg hur alla tittar konstigt på mig. Dom vet ju inte varför jag sa förlåt. Men det kändes på något sätt skönt att få det sagt. Under hela begravningen så kunde jag på något konstigt sätt känna min döda systers närvaro. Det kändes så skönt att ha fått sagt förlåt och samtidigt veta att hon kanske hörde mig säga det. För då vet hon att jag ångrar mig mer än jag någonsin gjort tidigare i mitt liv.

Nu när det gått ett halvår sen hon dog så sörjer jag henne inte lika mycket. Jag börjar komma över det eftersom jag vet att livet måste gå vidare. Men jag ger henne en och annan tanke varje dag, och varje gång jag besöker hennes grav. Jag säger förlåt och tittar upp emot himlen varje gång jag står framför den. Och då är det som om något ljussken ifrån himlen lyser tillbaka ner på mig. Antingen så är det solen, eller så är det hon. Det är det aldrig någon som får veta.






Slut

Skriven av: Sandra