Maria

- Ditt feta as!!!!
Maria stod omringad av ett gäng ungdomar, som såg på henne med avsky. Visst var hon inte den vackraste och smalaste, men någon så snäll som Maria var svårt att hitta.
Hon måste hålla tillbaka tårarna även om dom brände bakom hennes ögonlock. Dom skulle inte få nöjet att se henne brista ut i gråt.

- Du har aldrig tänkt på att banta och göra en skönhetsoperation , sa Krille? Han visste att han såg bra ut och fick nästan vilken tjej han ville, du ser ju förjävlig ut, de andra brast ut i ett riktigt gapskratt.
Maria hade långt brunt hår med lite självfall, och hade glasögon, hon såg inte så hemsk ut igentligen problemet var att hon var överviktig. Så länge hon kunde minnas hade hon alltid blivit utsatt för glåpord och dumma kommentarer. Aldrig hade hon haft nån pojkvän fastän hon närmade sig 17. Inte ens en riktig vän hade hon haft sedan hon började skolan, alltid fick hon gå ensam på rasterna se på dom andra när dom stod å fnittrade tillsammans och gick arm i arm.
Hur kändes det igentligen att ha en riktig vän? Någon som man kunde anförtro alla sina innersta drömmar å tankar med?
Hur kändes det igentligen att få krama om en kille och vara riktigt kär? Veta att någon tycker om en hur känns det?
Hon tittade på killarna och tjejerna runt omkring sig och tyckte igentligen synd om dom. Vad hade hon gjort för ont? Hn finns ju bara till...
Nu tröttnade dom och skingrade sig åt olika håll. Antagligen var det inte roligt längre eftersom hon varken grät eller käftade emot. Hon började sakta gå hemmåt.
Det hade börjat skymma, där borta på vägen kunde hon skymta någon, men brydde sig inte och traskade vidare..

- Maria!! Sa någon med en nästan viskande röst

Maria vände sig om , därbakom stod Johan...Det var väl inte henne han ropat på, det måste vara någon annan tänkte hon. En av skolans snyggaste å charmigaste grabb kan ju inte vilja prata med henne, hon fortsatte hemåt. Hon hörde raka steg bakom sig och hon ökade farten. Plötsligt kände hon ett tag om sin runda arm, hon vände sig om..

- Maria vänta, hörde du inte att jag ropade på dig?
Hon kunde inte tro det, Johan killen i hennes drömmar.

- Öh, jag trodde inte det var mig du menade sa hon med en mycket låg röst hon vågade inte se honom i ögonen. För han var det vackraste hon någonsin hade sett.

Johan tog sin hand under hennes haka och lyfte upp hennes något fuktiga ansikte, hon kände hjärtat böra slå snabbare å snabbare, gud var han var vacker hon kände ännu en gång hur tårarna brände..

- Hur är det med dig sa han med en underbart mjuk å len röst?

- Det är väl rätt ok sa hon och försökte vända bort sitt runda ansikte.

- Vänd dej inte bort från mej Maria, se på mej!
Nu strömmade tårarna ner på hennes mjuka å något röda kinder.

- Men lilla vän sa han, och lade sina starka muskulösa armar omkring hennes mulliga kropp.

- Varför gråter du ? Är det någon som gjort dej illa?

Hon drog sej ifrån honom och började gå därifrån.. Han stod å tittade länge länge tills hon försvann bakom backkrönet...Verkligen en underlig flicka det där tänkte han men ändå på något sätt tilldragande..lite mystisk, det är nåt speciellt med henne...........


Och han skulle ta reda på vad. Han hade länge sneglat på henne i smyg och beundrat hennes godhet och uthållighet, visst hade han sett hur en del hade betett sig på rasterna men inte vågat gå fram. För det första är Krille en god vän till honom. Om man nu kan kalla en sån som han vän? Hur många gånger hade han inte tängt tränga sig imellanklungan och ta Maria där ifrån? Men dom kände ju inte varann.
Men det skulle bli ändring på det nu, han skulle inte bry sig om vad andra skulle säga..Han skulle följa sitt hjärtas inre röst. Även om det kommer att kosta honom hans vänner.
Riktiga vänner ställer upp i vått å torrt och accepterar den för den man är...


Klockan ringde som vanligt klockan 7 Maria drog täcket över huvudet och ville somna om, hon ville inte gå till skolan idag...Det var hemskt att känna att dessa ändlösa dagar aldrig tycktes ta slut. Hade hon möjligtvis inte liiite ont i huvudet eller magen idag...nån gnutta ont iallafall? men hon ville ju inte visa dom andra att dom kunde få henne att stanna hemma och inte våga gå ut, det var ju det dom igentligen ville..
nej dax att kliva upp ur den varma trygga sängen... Varför är var dag som om man går efter ett schema? Man går upp, klär på sig äter frukost, borstar tänderna och man går till skolan. Alltid var det samma visa. Kan det ldrig hända nåt annorlunda??
Var det detta som kallades livet? Om hon hade fått bestämma hade hon aldrig fötts till denna hemska värld, utan istället blivit en fågel som kunde flyga vart den ville. vem är det som bestämmer att man ska bli en människa igentligen?
vad är det för mening med att leva igentligen när man ändå hamnar i en kall grav tillslut?
Hon hade många gånger tänkt göra slut på alltihopa. Kanske skulle hon återfödas som en fågel som kunde flyga över bergens topp å medelhavets grönblåa vatten???

Nej, tillbaka till verkligheten, skolan väntar fast hjärtat känns som en sten i bröstet måste hon gå dit! Nu var hon även lite rädd för att hon skulle träffa Johan..Vad var det han hade menat igår igentligen? Han hade ju tom kramat om henne. Det var den första kramen hon hade fått av en kille någonsin, om man bortser från pappa förståss.

Nu hade hon bestämt sig hon skulle inte gå till skolan idag hon tänkte ta vägen förbi badstranden Istället. Där brukade hon sitta ibland och titta ut över det skimrande vattnet! Nåt som hon gillade var att skriva dikter, av alla dikter hon hade skrivit skulle hon kunna ge ut en hel diktsamling! Men dom var nog inte tillräckligt bra.
Det kändes bara skönt att få skriva av sig lite tyckte hon. Dagboken var ju hennes enda vän det var ju där som hon krev om alla sina funderingar och känslor, ja även Maria hade känslor. Även om andra inte tycktes tro det. Hon hade fyllt många dagböcker under sina år!!!

Änderna simmade så fridfullt i vattnet, tänk om man kunde känna sig så fridfull och utan problem som dom! Varför skulle livet vara så jävligt? Hon hade ju knappt börjat leva ändå kändes det som om det redan var slut....

Hon minns inte hur länge hon hade suttit där och stirrat ut över havet..

- Maria, tänkte väl att jag skulle hitta dig här!
Hon vände sig om..

- Eh Hej Johan! Hon kände hur hon rodnade! Vad gör du här?
- Du var ju inte i skolan idag och jag har sett dig här många gånger, så det var det första stället jag kom på, hur känns det idag?

- jorrå, det är väl bra.Fast jag kände inte för att gå till skolan idag, inte bara för det som hände igår utan jag behöver bara vara lite för mej själv! Tack för igår förresten, även om jag inte sa så mycket så ska du veta att jag uppskattade din omtanke!

- Jo du Maria, jag hoppas att du inte tar illa upp men jag vill att du ska veta att jag verkligen gillar dig...du är inte som alla andra! Tro nu inte att jag driver med dig för det skulle jag aldrig göra! Du vekar så kärleksfull och ömsint, jag skulle verkligen vilja lära känna dig lite bättre. Om du vill det förståss, jag vill inte tränga mig på.

Hon visste nu inte vad hon skulle säga, det var som om hon hade tappat talförmågan totalt. Rödfärgen spred sig i ansiktet, det kände hon! ALDRIG hade hon hört sådana vänliga ord. Hon drömde väl inte? Hon nöp sig själv i armen, NEJ det var ingen dröm!
Hon kunde inte tro att det var sant, killen i hennes drömmar stod mitt emot henne med världens underbaraste leende och tittade med tindrande ögon just på HENNE



- Varför säger du inget Maria? Du blev väl inte arg? Johan såg lite nervös ut!
- Nejdå Johan, jag blev bara lite överväldigad, det var det finaste någon någonsin sagt till mej, hon kände att tårarna ville fram men hon försökte behärska sig. Hon ville ju inte att Johan skulle tro att hon var en lipsill. jag blev bara oerhört glad av det du sa!

- Ush vilken lättnad, jag trodde verkligen att jag hade gjort bort mej sa han. jag förstår att du har svårt att lita på folk men jag kan lova dej, jag vill dej inget illa!

- Jag måste nog hem nu Johan!
- Får jag följa dej en bit på vägen?
- Visst, om du vill så. Men tänk om någon i skolan ser att du går med mig..
- Det bryr jag mig inte om, låt dom titta isåfall dom ska sköta sitt eget och inte lägga sig i andras liv!
- Kom då så går vi sa hon.

Han tog hennes hand, en rysning spred sig genom hennes kropp, vilken underbar känsla! Där gick dom hand i hand, och hon tyckte att det kändes som om de var dom enda på denna jord. Kunde man verkligen vara så här lycklig av att hålla i någons hand? Dom gick längs vägen, vitsipporna växte längs vägkanterna och doftade underbart. Hon såg hur Johan sneglade på henne ibland, gud vad hon var lycklig! Plötsligt kändes det som om livet hade en mening allt ändrades på bara en kort stund, om den ändå aldrig ville ta slut!

- Vad tänker du på ? Maria ryckte till, hon såg alldeles drömmande ut.
hon log...inget speciellt.
- Jag hade aldrig trott att jag någonsin skulle få känna en sån här lycka!
Han tryckte hennes hand hårdare, nu var dom framme vid det gulmålade huset med vita knutar.
- Ja här bor jag sa hon.
- Det har jag vetat länge jag har ofta gått förbi för att försöka se en skymt av dej. Jag har så länge velat prata med dej, men jagh ar inte vågat. Nu var det han som rodnade.

grinden var gjord i mässing och på satt en skylt som det stog ”SOLGLIMTEN” på. Trädgården var mycket välskött och mitt på gräsmattan fanns en liten fontän som verkligen gjorde tomten speciell.
Grusgången var välkrattad och brevlådan var så fint målad, den finaste han hade sett...

- Vilken fin brevlåda ni har, sa han för att bryta tystnaden.
- Den har jag målat sa hon, gillar du den?
- Jasså, är du så duktig på att måla? Den har du verkligen gjort bra.
- Tack.
Vad ska jag säga nu tänkte han? Detta börjar verkligen bli pinsamt, prata om en brevlåda kunde dom ju inte göra hur länge som helst. Han ville inte tränga sig på fastän han gärna ville följa med henne in. De höll fortfarande varandras händer...

- Vad gör du ikväll, frågade han?
- Inget sa hon, det är vad jag brukar göra.
- Vad sägs om en pick-nick nere vid sjön senare ikväll?
Jaghar lovat farsan att hjälpa honom med en grej om en stund, men jag vill gärna att vi hittar på nåt senare, vad säger du?
- Åh hemskt gärna, skulle vara jätteskoj! Men ...är du säker på att du vill..jag enarvarför vill du göra det med mig när det så många andra tjejer som vill gå på pick-nick med dig?
- Det är med dig jag vill gå och inte med någon annan! Han lade sin arm om hennes axlar.
- Då ses vi senare då, jag ämtar dej vid7 tiden å tänk inte på att ta med något, det fixar jag. Han gav henne en snabb puss på kinden å gick.

Är det verkligen sant, hon dansade nästan in på grusgången upp mot verandan, hon gnolade på en visa som säkert inte ens fanns.

- Hej är det du Mia? Vad är det som har hänt? Sån här har jag aldrig sett dig förut gumman ...mamma log!
- Hejsan mamsen, om du bara visste vad lycklig jag är...altting känns underbart.
Hon sprang uppför trappan och in på sitt rum. Vred upp stereon på högsta volym och slängde sig på sängen! Allt hon kunde tänka på var JOHAN, den underbara JOHAN.
Just nu kändes det som om honn från början varit den fula ankungen, men nu blivit den vackra svanen. Men hon visste ju att hon inte var speciellt vacker, det hade hon ju fått höra många gånger. Hon klädde av sig och gick in i dushen!

- Maria, hur länge ska du dusha igentligen? Maten är färdig
Men hon hörde inte, hon sjöng för full hals medans vattnet strilade ner över hennes kurviga kropp.
- maria, hör du? Maten kallnar!
- Ja, jag kommer kan du leta fram min gula klänning, du vet den där med småblommorna på?

Nu var Anette, som hennes mamma hette väldigt nyfiken!
- Ska du bort eller nåt? Den klänningen brukar du ju bara använda vid speciella tillfällen och det var ju ett tag sedan du använde den! Anette log och var så glad för att Maria verkade så lycklig.
Nu kom hon ut med badlakanet virat omkring sig och vattnet droppade från hennes långa hår. Nu när hon tittade sig i spegeln så tyckte hon att hon faktiskt såg ganska barnslig ut i den frisyren..kanske vore dax att byta frisyr?
- mamma, ropade hon ner till bottenvåningen, är Karin hemma idag?
- ja, jag tror det, vad är det då? Du vill väl för allt i världen inte klippa dej? Mamma skrattade.
- Jo serru, detta är första dagen på resten av mitt liv. Hon fortsatte att sjunga för allt vad hon var värld.
Hon brukade aldrig sminka sej, det enda hon använde var lite mascara då och då. Hon hade skickat efter en sminkbok en gång i tiden den kanske man skulle kolla i och se om amn kan få lite ideér tänkte hon. Fast igentligen borde hon inte göra sig till Johan sa ju att han tyckte om henne för den hon var. Först skulle hon gå till Karin å klippa sig..Ibland är det bra att ha en moster som är hårfrisörska!

- Jag kommer nu, ni har väl inte ätit utan mej?
- Nejdå gumman, det blir bara du å jag pappa var tvungen att åka iväg en sväng. Karin vet att du kommer, det s´ka bli ett nöje sa hon att få ändra din frisyr. Det är ju inte var dag man får sätta saxen i ditt hår. Under tiden ska jag stryka din klänning. Men kan du inte tala om vad du ska göra, det måste ju var något speciellt...Är det en kille?

- Ja, det är det, så mycket kan jag säga sa hon och rodnade. Varför hade hon så lätt för att rodna?? Nej mamsen, nu måste jag skynda mej tack för maten!
- Men du har ju nästan inte rört maten!
Men Maria hörde inte, hon hade redan stängt dörren bakom sej.

Klockan började närma sej 6 innan Maria steg in genom dörren och Anette utbrast.
- Nejmen vad söt du är, detta var verkligen annorlunda måste jag säga, skönt att bli av med det där stripiga håret va?
Vem nu än killen är så kommer han att smålta som smör i solsken när han får se dig!
- Tack mamma , jag är ganska nöjd själv måste jag säga Jag kan ju fortfarande ha håret uppsatt om jag vill..Har du strukit klänningen?
- Ja den ligger på din säng. Jag måste gå nu, men du får ha det så himla kul ikväll, det är ju fredag så kom hem när du vill. Jag vet att jag kan lita på dej.
Hon satte sig framför spegeln tog fram boken om make up, efter en stund var hon färdig och just precis då ringde det på dörren.....

hjaärtat började slå snabbare å snabbare när hon gick ner för trappan, bakom dörren stod hennes dömmars prins.
När han öppnade stod han bara å stirrade på henne utan att säga ett ord. detta kunde inte vara samma paerson som han gått hand i hand med i eftermiddags! Han tyckte att hon var så vacker.
- Något fel Johan? Hon började bli orolig, såg hon så hemsk ut?
Dom stog en stund i tystnad innan han gick fram emot henne, och sträckte fram en blombukett och sa:
- Maria, du är så....otroligt vacker, jag vet inte riktigt vad jag ska säga, du ser helt underbar ut!
- Du ser inte så pjokig ut du själv heller sa hon och skrattade..ska vi gå?
- Vet du om att du har världens underbaraste skratt Maria? Han tog henne i handen å så gick dom iväg mot havet.
Det hade börjat skymma, kvällen var ljum å det doftade som det brukade en sommarkväll.
Hon kände sig verkiligen vacker där hon gick på vägen med honom...Hon kände på sig att detta skulle bli den bästa kvällen i hennes liv. Väl nere vid stranden satte dom sig på filten Johan hade med sig, lampor hade örjat tändas runt om i husen, det var så vackert där dom satt hon och Johan! Fiskmåsarna skriade och dök snabbt ner i vattnet när de fick syn på ett stim fiskar.

- Jag har med mej lite allt möjligt sa han, när du får se vad det är så kommer du att förstå att jag aldrig varit på nån pick-nick förut, haha!
Han plockade fram: Kall kyckling, potatissallad, köttbullar, pain rich, smör vindruvor, och en flaska rött vin.Hon satt och tittade på när han dukade fram till och med en rödvitrandig duk hade han med sig, han var ju bara för söt!
- Jag tycker att det ser ut som om du varit på pick-nick flera gånger, du är ju jättebra på det här. Nästa gång är det min tur att ta med mig korgen å då vet man aldrig vad det kan bli haha!
Dom åt pratade å skrattade, såhär roligt hade hon aldrig haft. Båda hade blivit lite fnittriga av rödvinet, och deras kinder var blossande röda. Han tog henne i sin famn å så satt dom där länge länge. Solen skiftade ialla dess färger där borta i horisonten, aldrig kunde hon tro att hon skulle bli såhär lycklig. Var det detta som kallades kärlek?

- maria, jag vill att du ska veta att jag aldrig känt såhär får någon förut, Jag vet att jag haft en massa tjejer, men ingen har varit som du...Jag vill bara att du ska veta det. Han slöt sina armar hårdare om henne.
- Jag tror dej sa hon med en viskande röst...Jag tror dej!
Klockan rusade iväg och det var strax efter midnatt dom börjde plocka ihop å gick sakta hemåt. Väl framme vid grinde blev dom tysta båda två. Skulle han våga kyssa henne?
Tänk om han kysser mej tänkte Maria, jag vet inte hur man gör. Hon bröt den pinsamma tystnaden...
- Tack så hemskt mycket Johan för den underbaraste kvällen jag varit med om.
- Äh, det var ingenting nästa gång får du packa korgen...
Han ställde ner korgen tog henne i sina armar och tryckte sina läppar mot hennes...Hon slöt sina ögon, hon var i sjunde himlen. Det var nästan som oom hon skulle kunna svimma....HENNES FÖRSTA KYSS!
- ses vi i morgon frågade han?

- Om du vill så, jag vill gärna träffa dej. men är det säkert att du vill fortsätta träffa mej då?. Jag är verkligen oerfaren när det gäller killar, du är den första jag har varit tillsammans med...
- Maria, du är den mest underbaraste tjej jag har träffat, jag vet att jag har många tjejer efter mej i skolan, men jag är inte intresserad, det är dej jag vill ha å ingen annan!
Snart är skolan slut å vi har ett långt å skönt sommarlov framför oss,och jag kan lova dej att vi kommer att få en underbars sommar.
- Då ses vi i morgon då...
- Jag kommer till dig så fort jag har vaknat vill inte vara ifrån dej längre än nödvändigt, sa Johan å log. Och på Måndag i skolan ska jag inte släppa dej ur sikte, det lovar jag!

Lördag morgon, underbara lördag morgon. Fåglarna kvittrade och solen sken in genom springorna på persienen. Hon kände sej som världens lyckligaste tjej. Hon tänkte på gårdagen och sin första kyss. Från nedre våningen luktade det nybryggt kaffe så mamma å pappa måste redan vara uppe. Hon tog på sin morgon rock och gick ner för trappan.
- God morgon sömntuta! Jaha, nu var pappa igång igen...
- Men vad är nu detta? inte kan väl du vara min dotter????
- Sluta nu pappa, det är inte roligt, jag har bara klippt mej, det är väl inget märkvärdigt med det.
- Bara klippt dej! Nehä du det bara strålar ju kärlek om dej. Nu är det väl bäst att man håller dörren låst annars kanske du blir bort gift innan man vet ordet av det!
- Sluta retas nu Kenneth, du ser väl att hon blir generad...Ska du ha en kopp kaffe till?
- Ja tack, det är bara så kul att se min dotter glad å lycklig för en gångs skull.
- Hur var det i går då gumman? Hade ni trevligt?
- Mamma, det var den underbaraste kvällen i mitt liv, det var som taget ur en film. Tack för maten nu måste jag klä mej Johan kommer nog snart!
- Jasså är det så han heter, sa pappa å fnittrade tillgjort.
Hon klädde sej å försökte få lite fason på håret satte på sej ett par shorts och en t-shirt.
Det ringde på dörren å hon gick ner för att öppna, men som hon redan hade förstått, var nyfikna pappa redan på plats. När hon kom ner satt de vid köksbordet och drack kaffe.
Mamma kom emot henne i trappan:
- Vilken gullig kille du har fåt tag på, han är verkligen trevlig!
- Hej Maria, tack för igår sa Johan å sken som en sol.
- Tack själv, ska vi gå?
- Visst, tack så mycket för kaffet, det var trevligt att pratas vid!
- Hit är du välkommen när du vill Johan, sa Kenneth.
- Jag vet inte riktigt när jag kommer hem men vi ses sej...Hej!
- jha, vad tycker du att vi ska göra idag då? Några förslag Maria?
- Nej inte precis, vad vill du göra! Jag går gärna bara med dej.
- Vi kan väl gå ner till bryggan och sätta oss en stund, om inte annat så kan vi ju bada fötterna haha!
- Bra idé, det gör vi sa Maria!

Det var inte samma känsla som att gå samma väg i dagsljus som igår när det var mörkt, denna dagen var det fullt med barnfamiljer och ungdomar på stranden.
- Vänta lite Johan, jag vill inte gå dit ner...
- Varför inte då?
- Ser du vem jag ser där nere? Krille & co...Är du säker på att du vill visa dej tillsammans med mig?...Du kan ju få världens rykte om dej.
- Det ger jag fan i, kan dom inte acceptera dej så tänker jag inte bry mej heller. Du betyder mer för mej än vad dom gör...Kom här ska badas fötter...
- Johan kom hit.....Det var Krille som hade sett dom.
- Vad säger du Maria ska vi gå ner, det är upp till dej?
hon hann inte svara innan Krille var framme hos dom.
- Tja Johan, vad är det för läcker brud du har med dej då? Ska du inte presentera oss?
- Det behövs nog inte sa Johan, ni har träffats ett otal gånger, detta är Maria det FETA ASET!
- Krille rodnade öhhhh, ja det ser jag nu...Men vad har du gjort du ser så..så annorlunda ut, du är så söt!
- Äh vi måste dra nu sa Johan, vi ses!
- Öh visst, vi kanske kan ses senare ikväll om ni har lust?
- Vi får se ha dé!

Han tog Maria i handen och så gick dom ner till bryggan. En del av hennes klasskompisar var där och alla glodde som om dom aldrig hade sett henne förr! Hon visste att de flesta tjejerna i skolan var intresserade av Johan. Men nu gick dom två hand i hand på stranden.
- Nejmen hej Maria, Så du är här vad du ser...fräsh ut, verkligen annorlunda, jag kände först inte igen dej. Det var Emelie å Sara som naturligt vis var tvugna att komma fram i sina minimala badräkter för att Johan var med!
- Ja som ni ser så är jag det sa Maria..Om ni ursäktar nu så ska vi gå, kom nu Johan.
- Jag har tänkt ringa dej sa Emelie.
Visst att du har tänkte Maria, era mallgrodor. det kunde dom ju aldrig tro, att den fula ankungen skulle få den vackra prinsen.
Nu dög det att komma å smöra. Mobbad hade hon varit hela skoltiden Aldrig hade hon haft en enda vän, men så fort man ändrar sitt utseende till det bättre, då duger man, nej fy fan!

Resten av dagen tillbringade dom i trädgården hemma hos Maria, de hade ätit slottsstek och låg nu mätta och nöjda på en filt ute i solen.
-Johan allting känns så perfekt när jag är med dig.
- Det samma här Maria.. Nu är det bara en vecka kvar i skolan sen ska vi vara tillsammans hela tiden.
- Men sen då när skolan börjar i höst igen å vi kommer i olika skolor, du glömmer väl inte bort mej då? Du kommer ju att träffa massor av nya tjejer som är smala och snygga. Inte sån som jag är!
- Det ska du inte vara rädd för. Jag kan lova att jag bara har ögonen för dej! Inget kommer att förändras oss emellan fast vi börjar i olika skolor, det kan jag garantera! Tänk inte på det nu utan på det kommande sommarlovet...

Skoldag igen, denna dagen kändes inte alls lika hemsk som det hade gjort förut. Nu hade hon Johan. Han skulle komma å hämta henne, dom skulle gå till skolan tillsammans. Nog skulle hon kunna genomlida denna veckan när hon visste att Johan fanns i närheten...

Alla blickar vändes emot dom när dom gick över skolgården, det tisslades å tasslades...Maria tänkte inte bry sej det minsta.

- Då ses vi på rasten då, jag väntar här på dej sen, kom hit han gav henne en kram å så gick han mot sitt klassrum.
- Maria, kom hit du kan väl sitta igemte mej. denna platsen är ledig..Det var emelie. Hon hade inte den minsta lust att sitta vid henne men hon gjorde det ändå.
- Du, jag vill be så hemskt mycket om ursäkt för att jag har varit så taskig emot dej, jag vet att det inte räcker med ett förlåt efter allt som vi har gjort mot dej. Jag är så lessen.
- Det är dax att säga det nu jag har varit utanför de senaste 9 åren och nu plötsligt vill alla vara min vän. Kan det bero på att jag är tillsammans med Johan? Jag tycker att ni är ett par ursla skitar och det kommer att ta ett tag innan jag ens kan tänka tanken att förlåta!
- ja jag förstår det, men jag kan vänta,jag känner mej som en stor jävla skit jag vill bara att du ska veta det!
- tjänare gullet! Hon kände en hand på sin axel. Det var Krille. Hörrö, vi kan väl gräva ner stridsyxan eller vad säger du? Förlåt förfan jag e lessen!

Hon svarade inte, hon tittade inte ens på honom. Istället sprang hon ut ur klassrummet. Hon orkade bara inte sitta där bland idioterna som satt å smörade, det var ju värre än att bli mobbad. Hon satte sej på en bänk och väntade tills det ringde till rast, då kom Johan!
- Men, sitter du här har inte du varit på lektion?
- Jo, men jag orkade inte det bara blev för mycket, till och med Krille vill att vi ska bli vänner. Men det är inte så himla lätt för mej att bara glömma. Detta helvete som jag har genomlidigt dessa 9 år försvinner ju inte bara över en dag! Jag har aldrig haft en enda vän och plötsligt flockas alla runt mej. Det känns hemskt jag är inte van vid det.
Sen vet man ju inte hur ärliga dom är heller. Jag är ju fortfarande den feta Maria!
Just nu vill jag inte ha något med dom att göra! Jag vill bara vara med dej. Du tog mej för den jag är, som jag var innan!

- Kom så går vi tillbaka, det är ju inte många dagar kvar nu. Med tiden kanske du kan förlåta. Men jag förstår precis hur du menar. Men innerst inne känner dom sej nog lika illa till mods som du. Det är ju dom som har problem. Dom var väl tvugna att ha en hackkyckling å så råkade det bli du. kom så går vi tillbaka, du fixar det...

Veckan gick fortare än hon hade trott och nu var det fredag. Skolans ingång var full av ballonger och björkris. Skolan var slut och nu skulle dom träda in i vuxenlivet, det kändes lite overkligt, här hade dom gått i 9 lååånga år.
Betygen delades ut en del grät, och det kramades hit å dit alltså var det som det brukar vara på en skolavslutning!

- Ni kommer väl på strandfesten ikväll? Det kommer att bli ett jävla ös, sa Krille.
- Vad säger du ska vi gå Johan? Jag vill gärna.
- Visst Krille vi kommer.
- Sjysst då ses vi ikväll, du Maria kanjag få ge dej en kram? Jag vet att jag är det största skiten som gått i ett par skor. Jag är så jävla lessen. Det är nu som jag fattat vad jag har hållit på med..Jag ville var den alla såg upp till, jag var rädd att det skulle vara jag som blev mobbad. Rädd för att ingen skulle tyck om mej, hajjar du?

Hon sa inget, utan gav honom en kram sedan gick hon å Johan hem. där hemma var det fest, Johans å hennes föräldrar hade slagit ihop till en enda stor fest! Kvällen närmade sig och dom gjorde sig iordning för festen! När dom gick neråt stranden stannade Johan å tog hennes hand..

- Du Maria, det är något som jag skulle vilja ge dej. Det är en sak som visar att du betyder allt för mej och att jag älskar dej! Han tog fram en ask å räckte över den till henne.
- Men JOhan inte behöver du....Åh vad fina...
enar deu verkligen att du vill...jag ´menar vill du verkligen förlova dej med mej? Vi är ju inte så gammla än, å du hinner ju ändra dej många gånger om!
- Jag har aldrig varit så säker på en sak som denna, Jag älskar dej!
- Men vad säger dina föräldrar då?
- Dom vet om det, dom var med när jag köpte ringarna. Dom gillar dej jättemycket och säger precis som jag...Att finare tjej finns inte att få tag på!

Tänk om hon skulle vakna upp och upptäcka att allt bara var en dröm...Allt var för bra för att vara sant! Vad hon älskade honom, hennes egen fina JOHAN!

SLUT!!!!!!


Författare:

Publicerat

Dela: