Marija, varför är dina ögon våta?

Det var en dag när hon var på stranden. Han låg precis bredvid henne. Han låg där och när hon såg honom, hans skönhet, tappade hon andan. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv sett en människa som var så vacker. Han låg där, så fridfullt. Hans ögon var stängda och hans mörka hår var blött och rufsigt. Hans solbrända bröstkorg höjdes och sänktes i lugn takt. Hon satt där. Hon satt bara där och tittade på den vackra varelsen som låg sidan om henne. Hon kunde inte slita blicken från hans vackra ansikte. Han log i sömnen. Han sov så fridfullt. Solen lyste upp hans ansikte och han låg helt stilla. Hon undrade vad han drömde om. Vad rör sig i huvudet på en sådan skönhet? Folk sprang omkring henne, ropade och skrattade, men hon kunde inget höra, inget se, mer än honom. Hon memorerade hans konturer, varje hårstrå, varje sår, varje födelsemärke. Alltid skulle hon bära med sig bilden av hans ansikte, hans kropp, hans stilla andetag. Alltid.

Han låg och solade, när han somnade. Han drömde en underbar dröm. Hon fanns där. Hon sprang på en stor blomsteräng. Han sprang vid hennes sida. Vinden blåste genom hennes långa blonda hår och han kunde känna det smeka sin överarm. Han ville aldrig vakna upp ur den drömmen. Hon drog med sig honom ner på marken och de rullade runt på ängen. Kramades och kysstes. Hon var varm och hennes läppar smakade svagt av hallon. Hon höll om honom, rufsade om hans hår, och sa att hon älskade honom. Viskade vackra ord i hans öra.
Sen vaknade han upp. Inte riktigt. Han sov fortfarande, men ändå inte. Drömmen var bortblåst. Han blev medveten om verkligheten. Han befann sig på stranden, nedanför sin lilla lägenhet och det var mitt på dagen. Han ville inte vakna. Hans ögon var fortfarande stängda. Sen fick han en lustig känsla av att någon tittade på honom. Då öppnade han ögonen, sakta. Där var hon. Flickan från drömmen. Flickan med det vackra håret. Flickan med de vackra ögonen och det fina leendet. Han flämtade till. Hon tittade på honom. Men sedan vände hon bort blicken, låtsades att hon tittade ut mot havet. Hennes kinder var röda, om de var det av solen eller för att hon rodnade visste han inte. Han reste sig upp i sittande ställning, borstade av sanden från benen, vände sig mot henne och sa hej.
Hon vände sig om. Tittade på hans ansikte.
- Hej., svarade hon på spanska. Han räckte fram handen.
- Mark. Hon tog hans hand. Den var varm och stor.
- Marija.
- Kommer du från Skandinavien?
- Ja, Sverige. Och du, bor du här?
- Ja, där., sa han och pekade upp mot sin lägenhet. Det blev tyst mellan dem. Han vände ansiktet mot solen och blundade. Sen vände han åter blicken mot den vackra flickan, vid namn Marija.
- Ska du med och bada? Hon log mot honom.
- Visst. De reste sig upp och hon gick ner mot vattnet. Han sprang i vattnet och stänkte på henne.
- Sluta!, sa hon och skrattade, samtidigt som hon höll händerna framför ansiktet.
De badade ett bra tag, stänkte och skojade.
”Vilken kille!”, tänkte Marija, hela tiden.
”Hon måste vara en ängel!”, tänkte Mark.
Efter att de hade badat så gick de upp på stranden igen och lade sig på respektive handduk. De torkade sina ryggar i solljuset. Mark tänkte. Skulle han våga? Sen tog han till orden.
- Du? Skulle du vilja hitta på något i kväll? Kanske gå någonstans och ta något att äta, eller så? Marija blev förvånad. Ville han, skönheten, gå ut med mig, tänkte hon. Det kunde vara en dröm, och det tog några sekunder innan hon förstod att det inte var det.
- Ja, visst. Det skulle vara jätte kul!
- Okej. Var ska jag hämta dig? Utanför hotellet? Marija nickade och log. Sen blev det tyst och de båda tänkte. De tänkte på varandra. Och på hur mycket de tyckte om varandra redan, trots att de inte kände varandra ännu.

Kvällen närmade sig och Marija började göra sig redo. Den här kvällen skulle bli speciell, så därför tog hon den allra finaste klänningen som hon hade. Hon satte upp håret i en vacker tofs och sminkade sig fint. Hon brukade inte sminka sig, men ville se extra fin ut den här kvällen.
Hon tittade sig i spegeln. Hon granskade sig själv, sitt ansikte, sina former. Kunde han verkligen falla för en sådan här kropp? Hon suckade, men blev gladare av tanken att hon skulle få träffa honom igen.
Hon gick ut och ställde sig på trappan till hotellet och väntade. På sin drömprins. Hon undrade hur han var som person. Om hans personlighet var lika underbar som hans utseende så skulle allt vara perfekt. Men sen gällde det ju att hon föll honom i smaken också.

Han kom gående mot henne, med lugna, men bestämda steg. Han bar ett par jeans och en vit skjorta, som var uppknäppt vid bröstet. Han höll en ros i handen. Han gick fram till henne där hon stod och väntade. Han sa hej och räckte fram den mörkröda rosen. Han doftade gott och hans leende värmde hennes inre.
- Vad fin du är., sa han.
- Tack., sa hon och tog emot rosen, leende. Han tog hennes hand och började gå. Han sa inte var de skulle och hon frågade inte.
Det var inte mycket folk ute på gatorna och det var tyst och stilla. Efter några minuters vandring stannade han utanför ett litet kafé.
- Jag vet att det inte är mycket., sa han.
- Jo, det ser väldigt mysigt ut., sa hon uppmuntrande. De gick in i det svagt nersläckta kaféet och möttes av värme och ljuva dofter. På de små runda borden låg mörkröda dukar och på dem stod doftljus, i hörnen stod exotiska blommor i vackra färger, i bakgrunden spelades vacker, spansk musik.
Han ledde henne bort till ett ledigt bord och drog ut stolen åt henne. Hon log åt honom och satte sig ner. Sen gick han och satte sig på den andra stolen. De tittade på varandra. De var så lyckliga, bägge två.
Tänk att hon satt där, med den vackraste varelsen på jorden. Hon var blyg och visste inte vad hon skulle säga. Vad kunde hon säga, som kunde få honom intresserad?
Han undrade, kunde det här vara en dröm? Nej, hon satt mitt emot honom. Hon, den där flickan, som han hade drömt om sedan han var en liten pojke. Aldrig trodde han, aldrig, att han skulle träffa henne.
Så lyckliga de var. Det här var den lyckligaste dagen i bägge deras liv. De skulle alltid minnas den här kvällen.
De pratade. Hon berättade om Sverige, han lyssnade intresserat. Han berättade om hur det är att leva i Spanien. Han berättade om drömmarna han drömde som liten och hon rodnade. Hon tyckte att han var perfekt. Han ville aldrig att den kvällen skulle ta slut.
Men det gjorde den. Och dagen därpå skulle hon resa hem igen. Hon talade om det för honom och då blev han besviken. Hon ville så gärna stanna, men kunde inte. Hon hade redan ett liv. Det sa hon till honom och då berättade han att han inte skulle klara av det, ett liv utan henne. Trots att de nyss hade träffat varandra, så visste de att det var menat att de skulle vara tillsammans. Men det kunde inte vara så och det visste de båda. Han erbjöd sig att ge henne skjuts till flygplatsen nästa dag. Innan de skildes åt gav han henne en kyss, en underbar kyss.
Hon gick vägen mot hotellet och tårar rann ner för hennes kinder. Varför, varför?, undrade hon. Hon kunde fortfarande se honom framför sig. Det vackra ansiktet och den muskulösa kroppen. Hon var ledsen, samtidigt arg. Hon ville inte gå ifrån honom. Egentligen ville hon bara vända om, springa till honom och omfamna honom. Hon ville vara med honom för alltid. Men hon fortsatte gå framåt, mot det gamla hotellet, med rosen i sin hand.
Han hade ännu inte förstått varför det hade blivit så. Att han skulle mötta henne och förstå, att det var hon som han ville tillbringa resten av livet med, och sedan skulle hon lämna honom. Det var så orättvist. Han led. Han ville så gärna vara hos henne. Hålla om henne, kyssa henne. Känna hennes underbara doft och höra hennes vackra röst. Han kom ihåg varenda ord hon hade sagt, varenda rörelse, varenda steg hon hade tagit, den kvällen.
Han gick in i den lilla lägenheten och tände ljuset. Utan att byta om lade han sig i sängen. Han tänkte på Marija. Han såg henne framför sig. Hur hon log. Han kände något vått på kinden. Han grät. För första gången, i vuxet tillstånd, han grät. Och det tack vare Marija.
När hon kom tillbaka till hotellet var allt tyst. De flesta hade gått och lagt sig. Det var hon glad för. Hon ville inte att någon skulle se henne gråta.
Hon gick in på rum trettiofyra och gick bort till spegeln. Flickan hon såg kände hon inte igen. Hon grät och mascaran rann. Hon kände inte igen den gråtande flickan och hon undrade, Varför gråter du? Men det behövde hon inte undra, för hon kunde se att flickans hjärta var krossat. Hon tänkte, Stackars flicka.
Dagen därpå började hon packa ner alla sina saker. Hon tänkte på honom. Sin Mark. Det var inte rättvist, tyckte hon. Hon ville inte hem. Hon ville stanna där och aldrig återvända.
Han stod nere i lobbyn och väntade på henne. Hon släppte väskorna och gick fram till honom. Han tog hennes händer och kysste henne.
- Jag älskar dig., viskade han. Hon blev varm inombords. Han älskade henne. Hon älskade honom också, och det sa hon till honom. Han hjälpte henne med väskorna och lastade in dem i den lilla bilen. Han öppnade dörren åt henne och hon tänkte, Han är perfekt.
På radion spelades en sång. Den handlade om olycklig kärlek. De sa ingenting, men båda tänkte på samma sak. Hon lade sin hand över hans. Han tittade på henne och hon drunknade i hans ögon. Han kunde inte förstå varför livet skulle vara så svårt. Men, å andra sidan, hade man kunnat kalla det liv om det hade varit lätt?
Han körde in bilen på flygplatsens parkering och stannade. Han tog ut nyckeln och tittade på henne. Hon satt med huvudet nerböjt och tittade på sina händer som låg i hennes knä. Han kunde inte förstå, att hon var så vacker.
Hon vågade inte titta upp, hon visste att han tittade på henne. Hon vågade inte se på honom, rädd för att börja gråta om hon gjorde det. Hon öppnade dörren och gick ut. De stötte ihop vid bagageluckan, hans skinn mot hennes. Han öppnade luckan och tog ut hennes två väskor. De gick mot ingången. De gick så nära varandra att han kunde känna värmen från hennes solbrända hud.
Väl inne ställde han ner hennes väskor och såg på henne. Hon stod med huvudet neråt. Han lyfte upp hennes huvud och såg på henne.
- Marija, varför är dina ögon våta? En vacker flicka skall mycket sällan gråta., småsjöng han, och log.
- Men… Jag älskar ju dig.., sa hon, och hennes ögon blev tårfyllda. Han omfamnade henne och sa att, Jag älskar ju dig också.
En kyss, sen lämnade han henne. Hon såg honom gå ut, mot bilen. Hon grät.
Han kunde känna hennes blick i ryggen och tänkte, Vänd dig inte om, det blir bara värre. Han grät och hoppades att hon inte skulle märka det.
Hon satt i planet och tittade ut bland molnen. Där var ett moln som såg ut som hans ansiktes form, ett som liknade hans mun och ett som såg ut som födelsemärket som han hade på vänstra axeln. Hon tänkte på hur livet kunde vara så orättvist. Dagen som skulle komma om ett par timmar skulle hon börja leva som vanligt igen, och låtsas att hon aldrig träffat Mark.
Han körde vägen hem. Tänk om hon skulle glömma honom. Tänk om det bar var en flört, för henne. Han visste att han i alla fall aldrig skulle glömma henne. Hon hade berört hans hjärta så som ingen annan kvinna någonsin kunde göra. Hur skulle han kunna glömma henne? Vad som än skulle hända och hur lång tid det än skulle gå tills de sågs igen så skulle inte en dag gå förbi utan att han tänkte på henne.

Efter den några timmar långa flygresan satt Marija i en taxi, på väg till sin tvåa. När hon kom in i den välstädade lägenheten kände hon hur en enorm tomhet började växa i henne. Hon brydde sig inte om att packa upp och ställde väskorna i hallen. Hon gick runt i lägenheten och kollade så att allt var som vanligt. Familjefotot stod som vanligt på ett bord vid sängen, pappershögen med klädskisser låg fint på skrivbordet, precis som vanligt, och det vackra porträttet, som hennes gammelmormor en gång i tiden målat, hängde även det där det skulle. Det föreställde Marija, som barn, lekandes på en blomsteräng. Hon tänkte på sin tid som barn. Allt hade varit så lätt då. Hon hade inga som helst bekymmer och det enda som betydde något för henne var blommorna, fjärilarna och alla naturens verk.
Hon lade sig i den mörka skinnsoffan och stirrade ut i tomheten. I hennes huvud fanns bara en person, i hennes öron hördes bara en röst, framför hennes ögon fanns bara ett ansikte, ett leende, ett ögonpar. Marks.

Mark satt inne på det lilla kaféet med en cappucino i handen. Efter det att Marija hade åkt hem till Sverige hade han inte kunnat göra något annat än att bara sitta i hörnet av kaféet och tänka. Han undrade vad hon gjorde och om hon tänkte lika mycket på honom som han gjorde på henne. Det hade gått två dagar sedan hon lämnat honom bakom sig och han saknade henne så otroligt mycket. Han undrade om han någonsin skulle få träffa henne igen. Om han någonsin skulle få le åt hennes kvicka kommentarer igen, få se henne le eller höra hennes underbara skratt. Han ville bara resa, så fort som möjligt, till henne och aldrig lämna henne igen. Men han kunde inte göra det. Både han och hon hade ett liv. Och vad skulle hända. Hon kanske inte ville träffa honom mer eller så kanske hon hade pojkvän. Hon hade aldrig talat om det så det var ju inte omöjligt. Det smärtade i hans hjärta när han tänkte att hon kanske inte ville träffa honom mer.
Just då kom Marks kompis Rick in genom dörren. Han lade inte märke till honom, och märkte heller inte när han vinkade åt honom. Rick gick fram till bardisken och köpte kaffe och gick och satte sig sidan om sin vän.
- Tjena! Såg du inte mig? Mark vaknade upp ur sina tankar och såg sin kompis sedan barndomen sitta bredvid honom.
- Va? Nej, det gjorde jag nog inte. Mark hade talat om för Rick om Marija, hur underbar hon var, och Rick visste vid det här laget att han var riktigt kär.
- Hur är det? Nu när Marija har åkt så gör du väl inte annat än och sitter här och hänger?, undrade han.
- Jo det blir väl så., svarade han med en djup suck. Han tittade rakt ut i luften, precis som det stod någon där och han inte ville missa en rörelse. Och han kunde faktiskt se henne framför sig. Den vackra, svarta klänningen satt perfekt på henne och hon såg ut som en ängel.

Marija vaknade av att telefonen ringde. Vilken start på helgen. Egentligen var hon för deprimerad för att orka sig upp, men den som ringde gav sig inte, så hon tvingade sig själv att svara.
- Carlsson., sa hon med trött röst. I andra änden satt hennes väninna, Theresa. Hon lätt glad, som vanligt. Den människan är nog aldrig bekymrad, tänkte Marija, avundsjukt. Marija och Theresa hade varit vänner väldigt länge. De träffades första gången i tredje klass, när Theresa var nyinflyttad.
- Hej Marija! Hur var det i Spanien?, frågade hon entusiastiskt.
- Jo, det var kul. Theresa kände sin vän tillräckligt bra för att kunna höra i hennes röst om något var fel.
- Det låter inte så. Är det något som har hänt? Varför måste hon vara så himla omtänksam, undrade Marija, som just då bara ville vara ifred.
- Nej, det är inget. Jag är bara trött efter resan.
- Marija lilla, jag kommer över., sa Theresa och lade på luren. Marija stod kvar med luren i handen. Hon suckade. Nu skulle hon behöva återuppleva dagarna med Mark. Glädjen och sorgen.
Hon gick ut i köket och började plocka fram frukost.
Tio minuter senare ringde det på dörren och Marija ropade, Det är öppet! Hennes väninna kom in i lägenheten och hängde av sig sin tjocka dunjacka. Hon gick in i köket där Marija satt med en ostmacka i handen. Hon satte sig på stolen mitt emot henne och såg in i hennes sorgsna, blåa ögon.
- Hur är det, gumman? Vad har hänt? Marija suckade. Hon började berätta hela historien för Theresa. Hon berättade om mannen på stranden, det mysiga kaféet, rosen och avskedet. Theresa flämtade när hon berättade hur vacker han var, hur omtänksam, försiktig och otroligt charmig han var.
- Herregud., sa hon. Det låter ju otroligt. Marija nickade.
- Han är otrolig. Och jag kommer antagligen aldrig att träffa honom igen. Hon fick en klump i halsen. En tår föll ner för hennes kind. Theresa reste sig och gick för att hålla om sin vän och trösta henne. Det kommer bli bra, sa hon, men Marija trodde inte på henne. Kunde det någonsin bli bra igen?

Mark satt som vanligt i hörnet och drack sin cappucino inne i kaféet. Han hade ett block liggande framför sig på bordet och en bläckpenna i handen. Marija hade lämnat sin adress till honom dagen innan hon åkte hem. Han hade ingen aning om hur han skulle börja brevet. Han tänkte ett tag och skrev sedan ner orden ”Kära Marija.” överst på papperet.
Brevet blev långt och innehöll mycket känslor. Saknad, kärlek, drömmar. Han hoppades att hennes reaktion över brevet skulle bli positivt. Kanske skulle hon tycka att det bara var smörja och slänga det. Eller skulle hon bli glad för det och skriva tillbaka. Han kunde omöjligt veta hur hon skulle reagera. Men mest av allt så önskade han att hon skulle acceptera hans kärlek och förstå att de två var ämnade för varandra.
Han hade varit kär många gånger förut, men aldrig på det här visset. Han saknade henne så mycket och det smärtade att han inte fick vara tillsammans med henne mer. Han drömde mycket om henne, om en återförening. Han drömde att hon kom gående på stranden och de fick syn på varandra. Han drömde att de omfamnade varandra och kysstes i evigheter.
Han avslutade brevet och lade ner det i ett kuvert. ”Kom ihåg att jag älskar dig, alltid och för evigt, vad som än händer. Din Mark”

Regnet smattrade mot rutan, Marija tittade upp från sin bok och suckade. Usch, tänkte hon. Hon längtade efter solen och ville tillbaks till Spanien igen. Hon kände sig otroligt tom och ensam utan Mark. Han hade fått henne att må så bra och hon kände sig så lycklig och trygg i hans närvaro. Hon saknade tryggheten och värmen. Hon saknade hans uppmuntrande ord och hon ville så gärna träffa honom igen. Hon ville krypa upp i hans famn och hon ville att hans kraftfulla armar skulle hålla om henne och aldrig släppa taget.
Ljudet av post som ramlade ner på hallgolvet hördes. Hon lade ifrån sig boken och gick ut och hämtade den. Det var mest reklam och några räkningar. Ett litet kuvert stack ut ur en tidning. Hon tog det och lade ifrån sig det andra. Hon tittade på det, på handstilen. Hon satte sig i soffan. Sakta öppnade hon det och tog upp papperet. Hon läste igenom det, sakta. Läste vartenda ord noggrant och tänkte igenom dess innebörd. ”Din Mark”.
Han kommer ihåg mig, tänkte hon. Orden och meningarna i brevet betydde mycket för henne. De bevisade att han trots allt fortfarande brydde sig om henne. ”Kom ihåg att jag älskar dig, alltid och för evigt, vad som än händer.”. Han älskade henne. Hon stirrade på brevet, läste igenom det gång på gång, för att vara säker på att det var verkligt. Sedan gick hon och satte sig vid skrivbordet och började skriva.

De fortsatte att skriva och längtan blev större, smärtan i bröstet blev värre och de saknade varandra hemskt mycket. En dag bestämde Marija sig för att åka tillbaka till Spanien, bara för att se hur han hade det. Hon skrev till honom och hans lycka var otrolig.

Marija stod vid utgången och väntade på Mark. Det pirrade i magen av nervositet. Hon tänkte på honom. Hon tänkte på hans skönhet. Hon såg på klockan. Han skulle vara där nu. Så såg hon honom i folkvimlet. Han vinkade åt henne och hon log tillbaka. Hans steg blev snabbare och hon hade lämnat väskorna bakom sig och börjat gå mot honom. De möttes mitt i samlingen av okända människor och de kramades och deras hjärtan slog hårt.
- Jag har saknat dig så., viskade han i hennes öra och hon svarade, Jag har saknat dig också.
Han hjälpte henne med väskorna. Den här gången skulle hon inte bo på hotell, hon skulle bo hos Mark och när hon satt i bilen blev hon nyfiken. Hon hade aldrig varit i hans lägenhet och undrade hur han bodde. Hon såg på honom, där han satt bakom ratten och tänkte att hon hade tur som hade en så underbar kille, men så olycklig över att hon inte kunde vara med honom.
Han körde in på en liten parkering och de gick tillsammans upp till lägenheten. När hon kom in hallen såg hon att han var välorganiserad. Hon kikade in i vardagsrummet och köket.
- Godkänt?, undrade han och log. Hon log tillbaka.
- Mycket väl godkänt., sa hon och skrattade.
- Varsågod och se dig runt., sa han. Hon gick in i vardagsrummet, som var ganska litet, men trevligt. Han hade en liten tv och en stereo. Han hade en stor, blå soffa i ena hörnet och i den låg en grå katt och spann. Hon gick fram till det lilla oskyldiga djuret och strök den över pälsen. Den rykte till och såg på henne. Sedan sträckte den på sig och lade sig till rätta igen.
- Vad heter katten?, frågade hon Mark, som stod inne i köket. Han skramlade med muggar och kokade tevatten till dem båda.
- Hon heter Evita, efter filmen, du vet?, svarade han.
- Jo, jag vet. Vad fint! Hon klappade Evita igen och gick sedan vidare in i hans sovrum. Där stod en säng, ett skrivbord och en hylla med böcker och en massa papper på. Hon visste att man inte ska rota i andras grejer, men hon kunde inte hålla sig, utan gick fram och tittade vad det var på papperna. Hon tog det första papperet och läste den första raden.
”Så som kärleken fyller mitt hjärta, fyller den det med smärta.” Nyfiken som hon var så fortsatte hon att läsa.
”Hennes leende kan få krig att upphöra, hennes röst kan få vilket hjärta som helst att smälta. När hon är nära försvinner alla bekymmer och det enda jag kan tänka på är henne, den vackraste flickan i världen. Hon är helt underbar och jag älskar henne mer än livet själv, men jag kan inte få henne. Två dagar var allt jag fick, sedan var det över. Två dagar, tillsammans med henne, sedan åkte hon ifrån mig. Hon lämnade mig ensam, att själv vinna över smärtan. Hon är mitt livs kärlek, jag kommer alltid minnas denna underbara skapelse.”
Hon stirrade på papperet. Hade han skrivit detta? Om henne?
Han kom in i rummet och hon slängde automatiskt tillbaka lappen på hyllan. Han tittade på henne.
- Har du läst det?, frågade han lågt.
- Va? Nej, nej… eller, jo.. Förlåt..! Han log.
- Det gör inget. Vad tyckte du då? Vad tyckte hon? Hon hade inte hunnit tänka på vad hon tyckte. Hon stod tyst och tänkte. Det han hade skrivit ner på papperet, de små orden, det var vackert.
- Det var fint. Väldigt fint. Det blev tyst mellan dem. Han log uppskattande.
- Jag har gjort te. Kom.
De gick ut i köket. Han gick och hämtade vattnet och hon gick och satte sig vid bordet.
- Det är en fin lägenhet du har. Han satte sig ner mittemot henne.
- Tack. Jag är själv rätt nöjd med den. Han satte koppen mot munnen och tog en klunk av det söta teet. De var tysta och satt och tänkte. Marija hade verkligen saknat honom. Sin Mark. Och, så vitt hon kunde se, så hade han saknat henne också. Hon undrade hur jobbigt det skulle bli när hon var tvungen att åka igen.
När klockan var ungefär halv åtta, spansk tid, så frågade Mark om de inte kunde hyra en film och ha det lite mysigt. Marija sken upp och sa att det var en underbar idé. Så de gick, hand i hand, ner till den lilla affären, som luktade tobak. De valde tillsammans en film som ingen av dem hade sett, men som man sa skulle vara jätte bra.
De gick vidare och köpte godis. Chips och läsk i mängder! Det skulle bli så kul, tänkte Mark.
Då och då höjde Mark en hand och hälsade på någon. Han verkade ha många bekanta. En av killarna som hälsade på honom såg väldigt nyfiket på henne och Mark nickade åt honom. Hade han sagt något om henne till sina vänner? Men, det är klart, när man är så kär som han verkade vara så är det klart att man vill att alla ska veta det.

Filmen var en riktig snyftare och bägge två grät som bebisar. De skrattade åt varandra för det var rätt kul att de satt där och grät åt en film. Tänk vad mycket känslor det finns i en enda människa.
När filmen var slut satt de kvar ett tag och pratade, om allt mellan himmel och jord, och Marija frågade om killen i affären och Mark svarade att det var Rick, hans bästa kompis. Marija sa att han verkade trevlig, och det hade hon rätt i. Rick var en trevlig människa.
Mark reste sig ur soffan och Marija följde honom med blicken.
- Vad gör du?, undrade hon, men han svarade inte, bara log på det där mystiska viset som bara han kunde. Han gick fram till stereon och satte i en skiva. Marija iakttog honom, tyst. En lugn och väldigt fin sång och musik hördes ur högtalarna. Den spanska kvinnan som sjöng hade en väldigt vacker och unik röst och Marija rös, så som man gör när något är riktigt bra. Mark gick fram till henne och sträckte fram en varm hand.
- Får jag lov, min dam?, sa han och log stort. Marija log stort tillbaka, så stort det bara gick och hon sken, sken för att hon var så lycklig, lycklig. Hon nickade och tog hans hand.
- Självklart, min goda herre. Sakta dansade de i takt med musiken och Mark blundade, andades in hennes lukt och hon luktade persika. Han strök handen över hennes hår och det var lent, lent som siden.
Glad var Marija, så glad att hon kunde spricka. Hon var så glad för att hon hade Mark och för att hon stod där i hans famn och dansade till den vackraste musiken hon någonsin hade hört och hon var så väldigt glad.
De dansade länge och när musiken slutade så ville de inte sluta dansa men gjorde det ändå. Marija såg djupt in i Marks gråa, vackra ögon och sa med låg röst:
- Om du ändå visste hur vacker du var. Du är vackrare än vackrast och när vi är ute så ser jag jätte många tjejer som sneglar på dig och viskar till varandra. Sedan ser de mig och skrattar. Det känns som om jag inte förtjänar dig, att du är värd någon bättre. Hon sänkte blicken ner i golvet och han såg på henne med sorg i ögonen. Hur kan hon bara tro något sådant, tänkte han. Han lyfte upp hennes ansikte med handen och såg på henne.
- Du förtjänar bara det bästa och det försöker jag ge dig. Jag försöker ge dig det bästa och hoppas att det räcker för att tillfredsställa dig. Egentligen så är det jag som inte förtjänar dig. Och jag vet att jag måste vara rädd om dig och ta hand om det vackra som vi har skapat. Jag måste vårda vår kärlek och jag lovar att alltid ställa upp för dig. Det vill jag att du ska veta.
Marija blev så glad när han sa detta och hon log uppskattande som tack.
- Jag är trött. Jag tror att jag går och lägger mig. Mark nickade.
- Ja, det är nog bäst att vi går och lägger oss nu.
Marija gick in i sovrummet och packade upp det svarta nattlinnet ur den blåa resväskan och gick sedan in på toaletten för att byta om. Hon såg sig i spegeln och bestämde sig, Jo, han har rätt.
Hon byte om och borstade tänderna och håret, sedan gick hon ut till Mark som redan hade byt om till sovbyxor. Han hade en otrolig kropp, muskulös och solbränd och väldigt attraktiv. Hon gick fram till honom och gav honom en kram och sa, Tack. Sedan gick hon in i sovrummet och han tittade på hennes rygg. Hon kröp ner under täcket och Mark släckte i lägenheten och kröp sedan ner bredvid henne i sängen.
- God natt. Jag älskar dig., viskade han och gav henne en puss.
- Jag älskar dig också., sa hon och tog hans hand.
De somnade och åter igen kände Marija tryggheten när hon låg honom så nära.

Resten av vistelsen var lugn och fridfull. De hade trevligt och skrattade en hel del tillsammans. Marija lärde känna Rick och han var, precis som hon hade trott, en trevlig kille. Hon trivdes så bra där och fruktade dagen då hon var tvungen att återvända hem. Hon försökte att tänka på det så lite som möjligt, men dagen kom närmare och närmare och det blev allt mer svårt att inte tänka på det.

Det var bara några minuter till, sedan skulle hon åka hem. Hon och Mark höll om varandra och kysstes och önskade att hon inte skulle behöva åka. Bägge två grät, precis som den gången då de såg den sorgliga filmen, fast nu utan skratt. Nu var det inte på film längre, det var på riktigt. Marija lösgjorde sig ur hans fasta grepp och sa till honom:
- Jag måste gå… annars missar jag flyget… Mark led, det kunde hon se. Hans ögon var inte längre glada och busiga, de var sorgsna och han såg ut som en övergiven liten hundvalp.
- Jag önskar att du kunde stanna., sa han och det var smärta i hans röst.
- Jag med., sa hon. Men du vet att jag inte kan. Vi har våra liv, du och jag.
- Men jag vill inte leva ett liv utan dig!, utropade han. Hur ska jag kunna klara det? Du gör mitt liv komplett. Marija klarade inte av mer utan sa, lågt, Hej då, och vände sig om och började gå, sakta. Mark stod kvar och stirrade tomt på hennes ryggtavla. Han förstod nu att det var slut. Det var över. Över för alltid. Han vände sig om, men hejdade sig. Det gjorde ont när han rörde sig, som om kroppen inte ville gå där ifrån. Han gick, gick trots att det gjorde ont, trots att han inte ville, gick han.
Marija stannade. Något inuti henne, en röst, sa att om hon gick nu skulle hennes liv aldrig bli bra igen. Så hon vände sig om och såg att Mark var på väg där ifrån.
- Mark!, ropade hon och han stannade upp, vände sig om och såg på henne. Marija struntade i väskorna, slängde dem på golvet, och började springa mot honom. Han gjorde det samma, sprang, och de möttes och kramades, kysstes och lovade att de alltid skulle vara tillsammans och aldrig lämna varandra igen.

Författare:

Publicerat

Dela: