Marilyn Manson i korridoren

Marilyn Manson i korridoren

Så länge jag kunde minnas hade jag känt honom, den mystiske killen i svart. Som ett spöke gled han fram i korridorerna, som en vålnad hemsökte han eleverna på skolan. De kallade honom Marilyn Manson. Först förstod jag inte varför, men sedan såg jag svaret alltför tydligt. Han bar alltid svarta kläder, som om han sörjde någon eller något som för länge sedan försvunnit från Jordens yta, och han hade fler metallbitar på kroppen än en robot. Hans hår var korpsvart – färgat, förstås. Han gick aldrig någonstans utan sina stora, osnörda kängor och den långa, svarta läderrocken som släpade i marken efter honom. Han lyssnade på den mest konstiga musik man kunnat tänka sig och tycktes alltid vara djupt försjunken i sina egna tankar. Han var en utemänniska; var det fest någonstans kunde man räkna med att han var där med sina knäppa kompisar.
Hans namn var Mikael Brooks.
Så länge jag kunde minnas hade jag bott på samma gata som han, i huset bredvid. I fjorton år hade jag känt honom, men plötsligt kände jag inte igen honom. Det där var inte den Mikael jag bott granne med i fjorton år – det där var en billig kopia! Han hade ju aldrig klätt sig på det viset förut, och han hade aldrig varit så folkskygg. Förr hade han alltid haft gott om vänner; nu var han ensam. Ja, med undantag för de där svartrockarna han sågs tillsammans med på festerna. Men de var inte hans vänner; de var bara något han sökte sig till när han ville släppa loss och festa hämningslöst, utan minsta tanke på tid och vett; de var hans ecstasy.
När jag märkte förändringen hos Mikael hade han redan varit sitt nya jag i fyra månader. Första gången jag såg honom sådan blev jag chockad, men det är ingenting emot vad jag blev när Melanie talade om för mig att han varit så länge. Jag kände mig sviken. Mikael brukade alltid berätta allting för mig, oavsett hur grovt det var, men nu hade han undvikit mig i månader och undanhållit sin nya identitet för mig. Hur kunde han göra så mot mig?
Dagarna gick och ilskan växte inom mig. När så en ny vecka tog sin början beslöt jag mig för att konfrontera honom och ta reda på varför han förändrat sig så radikalt. Jag fick syn på honom utanför kemisalen när lunchrasten nästan var slut. Han rundade hörnet mot utgången, och jag skyndade efter, ledsagad av min vrede.
- Mikael! ropade jag samtidigt som han slank ut på gräsmattan.
Han vände sig om och mötte min blick.
Jag stelnade till. Till och med hans ansikte hade förändrats. Inte bara för att han målat sig svart kring ögonen och piercat varenda lös hudbit han kunnat hitta, utan också för att hans ansiktsuttryck var annorlunda. Han såg kall och hård ut; min Mikael skulle ha lett och strålat av värme när han fått se mig. Men han var som en främling.
Han skrämde mig.
- Vad vill du? frågade han otrevligt.
Jag kunde inte få fram ett ord. Vad skulle jag säga? Här stod killen som varit min bästa vän i fjorton år, men som samtidigt var en främling, och ville att jag skulle dra. Det var hur tydligt som helst.
- Vad är det, snorunge? Varför i helvete säger du ingenting?
Jag kände hur ögonen tårades.
- Det var ingenting, sa jag sårat. Förlåt att jag störde.
Och så vände jag på klacken och rusade därifrån. Inte särskilt sansat, men det tänkte jag inte på då. Jag bara sprang så fort benen orkade, ända bort till andra änden av skolan där Melanie hade sitt skåp.
Melanie var sjutton när det hände, precis som Mikael. Hon var min bäste vän näst efter Mikael, och det berodde antagligen lika mycket på att hon var hans tvillingsyster som att hon var snäll – och rolig. Om det var någon som kunde förklara förändringarna med Mikael så var det hon.
- Men, Juniper! Gråter du? undrade hon när jag kom rusande.
Hon lade armarna om mig och tröstade mig. Jag kände mig som om jag var fem igen; året då pappa dött och jag sökt tröst hos Melanie. Mikael hade naturligtvis också varit till stor hjälp, men han hade blivit generad över att jag grät och ville krama honom. Killar kunde verkligen vara ett mysterium.
- Jag … jag försökte prata med Mikael …, meddelade jag.
- Åh.
Melanie förstod precis varför jag var ledsen, men försökte ändå få mig att prata om det – hon ville vara säker på att jag själv förstod varför jag grät. Det fick mig faktiskt att känna mig lite bättre. Jag gick tillbaka till min del av skolan och försökte glömma Mikael. Hade jag varit lite smartare hade jag förstått att det inte skulle gå, för jag behövde ju Mikael. Varje dag såg jag honom dra förbi i korridoren, alltid med kappan fladdrande kring benen. Och varje dag jag såg honom försvinna högg det till i mig. Så småningom insåg jag att jag älskade honom, inte som en vän utan som han, den rätte, Killen med stort K. Jag ville att han skulle bli min. Det var därför som jag började följa efter honom. Jag trodde att han inte såg mig, men i själva verket visste han exakt när jag var där och inte, och en dag väntade han vid mitt skåp. Överraskad, men rädd, gick jag långsamt bort till honom.
- Du har följt efter mig, sa han rakt på sak.
Jag började protestera, men han avbröt mig.
- Slopa bortförklaringarna, Joon, jag vet att du följt efter mig. Och inte bara ett par gånger; hela tiden! Du har blivit en stalker, Joon. Du är inte bättre än killen som dödade John Lennon.
Mållös stod jag och stirrade på honom.
Han lutade sig hotfullt fram mot mig och sa med hatisk röst:
- Håll dig borta från mig, Joon. Annars kommer du att få ångra dig.
Så försvann Mikael igen.

Under en månads tid tog jag det lite försiktigt med ”stalkingen”, men jag kunde inte sluta med den helt; jag var helt enkelt tvungen att vara nära honom. Så nära det gick. Men så tröttnade han på att ha mig hängande efter sig och gjorde slag i sitt hot. Han började med att bara prata (eller rättare sagt så skrek han efter mig, och det var inga trevliga saker, precis). Senare förstod jag att han bara ville bryta ned mitt självförtroende och göra mig svag psykiskt och emotionellt innan han gav sig på mig fysiskt. Och det var inte bara han; hans galna polare var med och slog också. En kväll följde de efter mig hem och slog mig tills jag såg ut som Svenska Flaggan. Jag kunde inte ta mig hem själv den kvällen, utan blev liggande tills en gammal gubbe hittade mig och ringde efter ambulans. Det var i mitten av februari, så det var riktigt kallt ute – kanske så mycket som tjugofem minusgrader – och jag förlorade två tår på grund av frostskador.
Mamma och Melanie kom och besökte mig på sjukhuset varje dag under min vistelse där (som i och för sig bara var fyra dagar lång). Jag minns en gång tydligt.
Melanie satt på en stol bredvid min säng och höll min hand i sin.
- Herregud, Juniper, sa hon med rädsla i blicken, jag trodde aldrig att han skulle gå så här långt. Han kommer ju döda dig om han fortsätter så här! Vad gjorde du egentligen för att göra dig förtjänt av misshandel?
Jag teg en stund.
- Jag följde efter honom, sa jag lågt, för … för jag … jag älskar honom, Mel. Jag ville ju bara vara nära honom, som förut …
- Jag vet, gumman, jag vet.
- Men han älskar inte mig. Han hatar mig.
- Joonie, jag tror faktiskt inte att han hatar dig, sa Melanie uppriktigt, det är han för smart för att göra. Min bror må vara känslokall för tillfället, men han har åtminstone ett samvete. Han vet vad som är rätt och fel, och att hata dig vore väldigt fel efter allt ni gått igenom tillsammans.
Jag ville tro på hennes ord, men någonting inom mig sa mig att det var fel. Hur kunde jag vara så säker på att hon hade rätt i det hon sa? Hon och Mikael var visserligen tvillingar, men visste hon verkligen hur Mikael skulle reagera? Hur han skulle handla? Hon visste ju inte vad som hänt honom, varför han förändrats så radikalt, varför han blivit en helt ny person. Hon kunde omöjligt agera psykolog i fallet.
Det var så jag tänkte de där dagarna på sjukhuset, och det var så jag fortfarande tänkte när jag kom ut därifrån. Melanies uppmuntran fastnade inte i mitt minne, men det var det dessvärre en annan sak som gjorde; Han kommer ju döda dig om han fortsätter så här!
Var det vad som skulle ske?
Skulle Mikael döda mig?

Några dagar efter att jag kom tillbaka till skolan stod det klart att det förmodligen var vad han hade i tankarna. Hans blickar sa allt. Jag kände hur allt mitt mod sjönk. Han skulle aldrig älska mig, och han skulle aldrig bli min vän igen. Han brydde sig inte om mig längre. Allteftersom dagarna gick blev jag alltmer zombielik. Jag slutade le. Slutade känna.
Slutade leva.
Eftersom jag visste att jag skulle dö kunde jag ju lika gärna förbereda mig, eller hur?
En bit in i april stannade jag till vid den gamla sjukhusbyggnaden i staden. Man hade byggt ett nytt sjukhus så det gamla skulle rivas. Huset var fallfärdigt; det verkade som att det lika bra skulle kunna riva sig självt, utan hjälp från rivningsmaskiner och grävskopor. Av någon anledning drog det mig till sig – som en magnet! Det var som om det hypnotiserade mig. Plötsligt kunde jag inte tänka; den gamla byggnaden var allt som existerade i det ögonblicket.
Jag började gå mot den. Jag minns inte att jag gick in, eller att jag följde trapporna ända upp till översta våningen, bara att jag helt plötsligt var där. Och framför mig hade jag någons tillhåll. En trasig gammal madrass låg på golvet i ett hörn och runt den någons tillhörigheter. Den som bodde där hade bara en tunn filt att värma sig med under de kyliga aprilnätterna. Trots att jag då inte visste vem denne någon var kände jag stort medlidande med honom eller henne. Det fanns dock inte mycket jag kunde göra. Jag tänkte precis gå när jag fick syn på någonting jag kände igen. Jag böjde mig ned och plockade upp det. Det var ett foto av mig. Chockad backade jag mot väggen. Det där kortet hade jag gett Mikael bara åtta månader tidigare, innan han blev sådär konstig.
Det var Mikael som bodde där.
Snabbt sprang jag nedför trapporna och bort från det gamla sjukhuset, utan att se mig om. Jag ville så långt bort från Mikaels tillhåll jag bara kunde komma; jag ville inte komma ihop med honom igen. Trots att jag älskade honom var jag rädd för honom. Jag kände honom inte längre.
Och jag ville inte träffa honom.
Jag stannade inte förrän jag kom till gallerian – inte ens då! Jag rusade in genom de automatiska dörrarna och bort mot rulltrapporna. Jag ville ända upp till taket där jag visste att jag skulle få vara för mig själv. Dit brukade jag alltid gå när jag hade någonting att tänka på. Där kunde jag sitta och se ned över staden och bara andas in den friska luften. Men rulltrapporna gick bara upp till andra våningen. Sedan fick man ta hissen. Jag höll på att spricka av otålighet medan jag väntade på den. Den verkade sitta fast på femte våningen i en evighet, men till slut började den röra sig nedåt. Det stod två gamla tanter i hissen som tittade konstigt på mig när jag flämtande dök in i den så fort dörrarna öppnades. De klev av på tredje våningen. Tydligen hade det blivit så att hissen gått direkt till min våning i stället för att släppa av de först. Och när de försvunnit i trängseln skyndade en mörk skepnad in genom dörrarna. Jag visste med en gång vem det var.
Mikael.
Han ställde sig helt lugnt bredvid mig. Låtsades som om han inte sett mig eller nåt.
- Jag såg dig, Joon, sa han sedan. Jag såg dig när du kom ut från det gamla sjukhuset.
Håret reste sig i nacken på mig. Hjärtat hamnade i halsgropen. Nu kommer det, tänkte jag skräckslaget. Han tänker döda mig!
- Men varför ser du så rädd ut? undrade Mikael, och precis när han sa det stannade hissen mellan fjärde och femte våningen. Jag skrek till och föll ihop på golvet. Mikael böjde sig över mig och jag ryggade förskräckt tillbaka. Men så såg jag att han bara sträckte ut handen för att hjälpa mig upp. Misstänksamt tog jag den och reste mig upp från hissgolvet.
- Vad är det med dig, Joon? Du ser ut som om du sett ett spöke eller nåt …
- Snälla, döda mig inte, bad jag desperat. Döda mig inte, Mikael.
Han såg förbryllad på mig.
- Döda dig? ekade han. Men jag skulle aldrig döda dig, Joonie lilla, det förstår du väl. Jag vill dig inget illa alls.
- Men varför har du behandlat mig så här då? frågade jag utan att tro honom.
- Därför att … Åh, Joonie. Du anar inte vilket dilemma jag har just nu. Jag vet att jag varit väldigt … hård mot dig, och jag är ledsen för det. Jag vet att jag förmodligen sårat dig riktigt rejält. Men jag vill bara skydda dig.
- Skydda mig?
- Ja, sa Mikael uppriktigt. Jag älskar ju dig, Joonie.
Det fick mig verkligen att stanna upp och fundera över om han talade sanning eller inte. Visst började han låta mer som den Mikael jag kände, men skulle han verkligen ge en sådan ömhetsbetygelse? Skulle han verkligen erkänna något sådant som kärlek om han inte visste säkert att han inte skulle bli nobbad? Det var inte riktigt likt honom.
- Vad … vad menar du? lyckades jag pressa fram.
- Precis vad jag säger. Jag älskar dig. Det är därför jag försökt skydda dig, Joonie. Jag ville att du skulle hålla dig borta från mig, för … Kanske inte bästa sättet precis, men … Funkade ju inte heller …
Han hade sjunkit ned på golvet och satt med ryggen lutad mot hissväggen. Jag sjönk ned bredvid honom. Lade en hand på hans axel.
- Varför skulle jag hålla mig borta från dig? Du är ju min vän. Min bästa vän. Jag kanske inte skulle säga så efter allt du gjort, men det är du faktiskt. Du kommer alltid vara det.
Mikael log snett.
- Skönt å höra, men du vet ju inte vad jag gjort än.
- Men det spelar väl ingen roll! Du får väl göra vad du vill, du är ändå min vän. Det kan du inte komma ifrån.
Han satt tyst en stund.
- Jag har aids, sa han sedan.
Jag fick mitt livs chock den dagen, där i hissen. Först fick jag reda på att Mikael var kär i mig, precis som jag var i honom, och sedan släppte han den här bomben. Det var nästan så jag blev arg på honom. Hur vågade han förstöra den där fina stunden genom att säga en sådan sak? Men så insåg jag ju att jag inte kunde vara arg på honom. Det var ju inte hans fel att han blivit sjuk. Även fast det är ett virus som sprider sig vid sexuellt umgänge kunde jag ändå inte klandra honom. Han kanske inte visste att den han låg med hade smittan.
Plötsligt visste jag varför han förändrats så. Det var vetskapen om att han kanske inte skulle få åldras som oss andra som gjorde att han flydde verkligheten. Vem vill egentligen leva i en verklighet där man vilken dag som helst kan vakna upp död? Mitt hjärta fylldes av sorg för hans skull.
- Hur länge … har du vetat om det?
Jag kunde bara inte ställa frågan.
- Ett halvår. Men jag har bara månader kvar att leva.
Tårar började tränga fram. Jag lade armarna om honom i en kram. Jag kände på mig att han behövde den lika mycket som jag. Tre timmar senare lyckades de få upp hissdörrarna och hjälpa oss ut. Jag hade hoppats på att jag och Mikael skulle lämna gallerian tillsammans, men han bara gick utan att ens säga hej då. Han fortsatte stöta bort mig och till slut förstod jag att det inte var någon idé att jag försökte ändra på det. Han ville att jag skulle hålla mig undan. För att inte bli sårad, eller vad han nu sa. Det var hårt. Jag grät ofta och kände mig så hjälplös. Som om jag också skulle dö. Och det gjorde jag väl delvis när han dog fem månader senare. En bit av mig hade alltid tillhört honom – och kommer alltid att göra det – och det var som om den delen av mig dog med honom. Nu, tio år senare, kan jag fortfarande känna den där tomheten han lämnade efter sig. Ibland blir jag ett barn igen och då vill jag krypa upp i hans famn och få tröst. Men då finns han inte där. Melanie och jag har stöttat varandra ända sedan det hände, men vi har ännu inte kommit varandra lika nära som jag och Mikael var. Vi kommer nog aldrig bli det. Melanie kan inte ersätta Mikael, trots att hon är den andra tvillingen Brooks. Men visst kommer vi alltid att stå varandra otroligt nära. Vi har trots av allt gått igenom en kris tillsammans. Hon kommer alltid att vara som en syster för mig. Men jag glömmer aldrig dagen då jag både fick och förlorade min älskade.
Jag saknar honom fortfarande.

Skriven av: Sara Karlsson