Masken

Någonting i drömmen var fruktansvärt obehagligt men hon kan inte minnas vad det var. Hon är torr i munnen och pulsen är hög. Kliar sig i ögonen. En snabb blick på klockan och hon inser att hon kommer kanske bli försenad. Det är bråttom. Hon kniper ihop ögonen och tvingar sig själv att sätta de nakna fötterna på det iskalla golvet.

I badrummet drar hon långsamt draperiet åt sidan och ställer sig under duschen. Omväxlande heta och iskalla vattenstrålar och barnängen tvål sköljer långsamt bort det obehagliga. Hon klär sig framför spegeln. Det tar alldeles för lång tid, hon är försenad men helt plötsligt känns allting alldeles för tight. Som om kläderna inte tillhörde henne, eller som om allting plötsligt krympt.

En stor suck fyller rummet. Den studar mellan väggarna, som om den ekade, och tycks aldrig dö ut. Hela rummet fokuseras av den. Hon lyfter av jackan från krokarna under hatthyllan och har nycklarna i mellan tänderna

När hon inser att hon glömt bussbiljetten har hon redan låst dörren. Ytterliggare en suck, mer intensiv och inte lika utdragen som den förra. Hon har inte en bra dag. Hon springer in i huset och nerför trappan. Förbi den stora spegeln i hallen. Nu får hon för första gången syn på den.

Hon får känslan av att den dominerar hela hennes ansikte.
Att den lyser i mörkret. Illrött, alldeles ilsken. som om den
just uppstått för att hon redan är så irriterad och sen. Hon avskyr att vara sen. Finnen sitter liksom gömd i högra ögonbrynet, precis där pannan bryter av till näsan. Hon kan inte motstå frestelsen att klämma på den. Hon stampar irriterat i golvet medans hon för fingertopparna mot varrandra.

Det svider. Hon vet att det vore mkt lättare att bara sminka över det röda med en svart ögonbrynspenna. Hon trycker hårdare och under ett par sekunder är det som om finnen först vidgar sig för att sedan spräckas, som en mindre ballong som inte längre klarar trycket.

Det blir gropar efter naglarna i huden. Små halvmånar i den mjuka hyn, markeringar som hon inte kommer att kunna täcka över. Fingrarna bli alldeles kladdiga av ngt genomskinligt som luktar sött. Gråvit seg vätska letar sig ut, rinner utmed näsroten och hittar sin väg ner in i ögat. Precis
vid ögonvrån. Hon blinkar till, men kan inte gnugga bort det för då skulle mascaran också smeta ut sig.

Den obehagliga känslan ifrån drömmen gör sig påmind. Av en reflex gnider hon de händerna febrilt mot jeansen.
Friktionen gör så att delar av huden fastnar och liksom absorberas av det skrovliga tyget. Huden på händerna är liksom torra och hårda och kladdiga på samma gång.

Hon får plötsligt huvudvärk. Hon går in i badrummet för att tvätta händerna och torka ögonbrynet med lite toalettpapper. Toalettpappret är mjukt med blåa blommor på. Hon torkar spegeln, som fortfarande är immig efter duschen, med baksidan av handen. Hennes ansikte känns plötsligt främmande. Hon lutar huvudet bakåt och spärrar upp ögonen, höjer och sänker ögonbrynen, testar olika ansiktsuttryck för att känna igen sig själv. Det krävs mkt ansträngning för att upptäcka den lilla utbukten i benet ovanför ögonhålan. Men när hon med hjälp av fingrarna trycker ner det ser hon den tydligt.

Hon konstaterar att den är ihålig för den är mjuk och följsam när hon gnider fingertopparna mot den. Hon håller ner ögonbrynet med den högra handen samtidigt som hon med sin vänstra hand drar ut mittersta badrumslådan och letar fram en liten böjd nagelsax. Hon sticker in ena benet av saxen. Huvudvärken blixtrar till som om hon just hade skurit sig själv med en syl i främre delen av hjärnan.

Först skvätter det till, nästan sprutar ut av den ljusa genomskinliga vätskan, samma som hon nästan nyss fick från finnen. När hon drar ur saxen har det bildats en liten öppning i bulan. Med blandade känslor av äckel och fascination släpper hon först ögonbrynet. Det drar sig långsamt upp till sin normala plats i ansiktet. Alldeles för långsamt, som om huden inte längre tillhörde den delen av ansiktet, som om den återplacerade sig där bara för att inte göra henne misstänksam.

Hålet har således flyttats längre upp på pannan. Hon kommer att på filmen face off och att huden egentligen bara sitter fast i skalpen. Tanken gör henne nervös.
Hon kan känna pulsen slå i halsen. Hon har helt glömt bort att hon är försenad, men hon har samma smak av stress i halsen.

Hon drar våldsamt ner ögonbrynet igen, så långt så att hon bara ser med sitt vänstra öga. När hålet kommer i den position hon gjorde penetrerade huden i, dvs i höjd med den inre utbukten, blottas en mörkt röd, nästan svart, levrad massa. Hon tar återigen upp saxen. Petar lite i den inre delen av gropen som nu blivit djupare.
Det gör inte ont.

Det är då hon ser den. Först ser hon bara något vitt i allt det svarta. Det vita är knappast större än eggen på saxen. Hon tar tag i den med spetsen på saxen. Den biten som går av ramlar ner i handfatet. Den är bara en milimeter lång och väldigt tunn och den rör sig inte, men hon törs inte titta närmare på den. Hon gör ett par nya försök med saxen och ännu fler delar ramlar ner i vasken, som vackert vit konfetti. Men det är inte vackert och det är inte konfetti, och till
slut får hon ett någorlunda bra grepp om masken. Hon
drar, men får en reflex att nysa. Det kittlas behagligt, nästan skönt i näsan, men samtidigt gör det ont. Sådär som när man kliar hårt på ett myggbett på handleden eller ngt annat ställe där man har alldeles för tunn hud, när det är en lättnad och gör ont på samma gång.

Känslan chockar henne. Hon släpper ögonbrynet för en stund. Lutar huvudet bakåt och sänker blicken. Hon ser ingenting men hon vet att den är där. Hon snyter sig hårt i händerna.

Skriven av: Danseus