Mästaren får en insikt han inte tänker berätta om

'En sådan lära, där dess blad må flyta på vattnet utan den barlast språket för med sig. Ja det måste vara någonting. Vilka djupsinnigheter jag låter bli att säga. Det är inte märkligt att rymden undviker oss. Man måste tacka mig för denna välgärning. Så länge jag håller tyst finns där ingen frälsning. Det är bara att se sig omkring. Så fort de manar fram sina urkunder flockas de skräckslagna människorna och inväntar undergången. Ett tecken där, något annat här. Snart lovas det'
Konstpaus.
så att de intresserade snöflagorna ska hinna smälta

Vår

'Det finns värdighet i tystnaden. Men om självaktning har ett egenvärde är det nog bäst att inte tala om'
Lärjungarna lyssnar vördnadsfullt
även hängivet ett par hundra meter därifrån. Vid händelse av att hemligheterna skulle bubbla ur mästaren ofrivilligt. När mästaren senare går förbi det Kafé de sitter vid, vinkar de hängivet
även vördnadsfullt
för att sedan kasta ur sig reflektioner gällande astralkroppars verklighetsuppfattning. Ibland talade de även om det bland dem allenarådande föraktet mot de som var bundna av köttet. Då kunde de säga
'Ja det är vi nog'
Därefter brukade de titta nedlåtande på den ström av par som såg genom skyltfönstren innan de vände om.
'Ha, de har ingen respekt alls för oss som är bättre' ropar någon efter det vackraste paret.
'Vi kanske ska byta till Ariel för att inte väcka någon uppmärksamhet säger den som råkar vara ägaren till ett Kafé (i fortsättningen bara ägaren)
'Bah det är som den där Guden som dragit sig tillbaka och leker smygmirakel, när bara skrytmirakel anstår honom' viskar den som inte kan kategoriseras på något sätt. Ganska högt dessutom.
'Så svåra frågor, det är synd att vi inte kan rådfråga mästaren. Ja jag vet vad ni ska säga, men ibland känner jag att han...' låt oss för enkelhetens skull säga att det var ägarens replik
'Vad vet du om det är en han eller hon. Du har uppenbarligen inte kastat köttets fördomar ifrån dig' ropar Jehorancar.
Det astrala namn hon påstått en homofob skänkt henne när hon stod på en gata hon än så länge inte namngivit. Bara så där envisades hon. De andra trodde henne inte, men det gjorde mästaren sa hon. De vågade inte ifrågasätta henne med tanke på det fullständigt orimliga i ett sådant påstående. De ville heller inte framstå som avundsjuka, de ville inte få henne att tro att hennes namns förmåga att skifta hamn var av någon betydelse.
'Ja vi vet ingenting om mästaren' skanderade de alla tillsammans
'Bara denna ovisshet är stor. Bara astralkroppens verklighetsuppfattning kan tas i beaktande. Det är bara nys som de säger att den är ett drömfenomen. Som de ler kan man inte förvänta sig annat. Det är inte märkligt att rymden undviker oss” började Jeholandasar. (Ibland kom hennes namn som en telefonhytt)
Sedan fortsatte hon.

Mästaren tindrade i himlen. Visste svaren på alla dina frågor, men har nu glömt dem. Men det gjorde ingenting för han talade inte längre. Skällsord flyttade sig inte längre där han gick. Vattnet bad honom aldrig att stanna och begrunda dess former. Det värmländska i honom gjorde sig inte längre bland de kosmologiska omständigheterna.
Det är inte tillåtet att spekulera kring huruvida detta berodde på att de upptäckt att han var kort och fet.

Ibland satt han för sig själv och räknade till tio.

Det var där på en trädstock han brukade upprepa sin gamle mästares ord
'Min lära har inte framgång. Jag vill sätta mig på en flotte och flyta omkring på havet'
En grästuva reser sig mot skyn. Ett strå sträcker sig upp som om det fanns något att återuppleva genom att härma förgående mening. Även den väntar. De väntar ut tiden tillsammans.
Till en början kommer det att hända att man tittar på klockan.
Mästaren går oftast därifrån för att lämna ett konfunderat 'de' hängande i luften.
Blåsiga höstnätter gör det sitt bästa för att darra.
Lärjungarna.
berättar inga sägner om detta.

Skriven av: sami