MATA MIG

MATA MIG!

Hon hade varit sjuk ett bra tag. I detta fall kan inte ordet sjuk associeras till någon förkylning eller influensa. I detta fall kan inte sjukdomen botas med något piller man köper receptfritt på Apoteket. I det här fallet pratar vi om en sjukdom som på ett sätt liknar undernäring.
Varje dag var en kamp, noga igenomtänkt och välplanerad till sista minuten. Det gällde att få med både kroppen och den tillbakadragna själen varje gång hon tog sig utanför hemmet. Ibland lämnade hon själen hemma och ibland fick hon inte ens med den ut fast hon försökte. Den vägrade följa med henne, den vägrade åka buss med alla andra friska och pigga själar.
Hon hade vid det här laget vant sig vid sjukdomen. Den var som en vän. Den fanns alltid där för henne, den svek aldrig, försvann aldrig och höll aldrig käften. Därför älskade hon den. Därför anpassade hon hela sin vardag efter den. Hon lät den styra henne, och hon njöt av det – samtidigt som hon visste att den sakta men säkert slog ner henne.
Hon blev sjuk förra året. Det bara hände. Någon kastade en förbannelse över henne. Simsalabim!
Nej, så var det inte. Så är det aldrig med sjuka människor.
Men det måste väl egentligen finnas en anledning till att man blir så sjuk?
Svaret var för henne själv väldigt lätt, och hon hade många gånger skrattat åt alla professionellas försök till att analysera handlingar och händelser. Hon visste själv hur, när och var hon blev sjuk, men inte vilken sjukdom hon hade.
Det var den där tisdagen. Tisdagen i augusti. Hon hade varit krasslig länge, och visste egentligen hela tiden att hon snart skulle åka på en hejdundrans omgång. Men att det var just den här underbara och alldeles förjävliga sjukdomen som skulle ge henne en sådan knockout hade hon ingen aning om.
Sjukdomen kom när all näring tog slut. När det inte längre fanns reserver att ta ifrån, och när ingen längre ville ge något. Allting dog och slogs ut, hon tror att det måste ha sett ut som när de som är riktigt bra på bowling slår en strike. Rakt på, de vet precis var och hur de ska kasta iväg kloten för att allt ska välta på samma gång.
Det fanns ingen näring kvar till henne för all näring var använd. En människa klarar sig ganska länge på enbart sina egna reserver, och det tar lång tid innan reserverna tar slut men man märker tidigt när man går på sparlåga.
Näring måste hela tiden fyllas på och om det då inte finns någon station på vägen som har allt man behöver när man behöver det, så blir man sjuk och tillslut dör man.
Hon var alltså döende. Nu börjar ni kanske förstå hur sjuk hon är. Nu börjar ni kanske förstå att någon eller något måste ge henne näring, och det ganska snabbt för annars dör hon - mitt på gatan, i skolan, i simhallen eller på gymmet... hon dör. Tro mig.

Hon hade spindeltunna ben, det var ett under för många att hon fortfarande kunde gå på dem. Det svarta sminket runt hennes ögon var flera dagar gammalt, och det nästan helt vitblekta håret var tunt, slitet och livlöst men ändå uppsatt i en stram hästsvans.
Hennes ögon var immiga, man kunde nästan undra om hon över huvudtaget såg något med de där ögonen - som en gång i tiden faktiskt varit blå.
Hennes hud var torr och påsarna under ögonen hängde ner till hennes knotiga knän.
Ansiktsuttrycket var mycket speciellt. Det skulle kunna beskrivas som ett ansikte i ständigt chocktillstånd. Ögonen var uppspärrade och munnen var formad liksom ett stort o. Som att hon ständigt såg en spindel, eller en äcklig råtta.
Men hon var vacker. Tidigare var hon vacker i den mening vi västerlänningar menar vacker, nu var hon vacker på alla tänkbara sätt. Hon var som en vandrande docka, där hon tassade runt, kringbärandes på den mycket tunna, lätta kroppen.

Många visste att hon var sjuk, men ingen visste vilken sjukdom hon hade. Det var varken cancer eller diabetes. Hon hade inte röda hund och absolut inte magsjuka.
Hon blev undersökt av män i vita rockar som tappade henne på blod. Men de hade tydligen aldrig stött på något liknande och kunde inte säga vad det var för sjukdom den unga damen bar på.
Hon visste också att hon var sjuk, men hon var inte heller riktigt säker på vilken sjukdom hon hade. Hon var själv ganska nyfiken på vilken sjukdom hon hade. Ibland hade hon faktiskt försökta att bli av med den. Hon prövade allt. Hon prövade att skratta, gråta, kräkas, träna, protestera.. jaa listan kan göras oändlig men ändå slutade allting i förvirring.
De gånger då hon älskade sin sjukdom var de gånger hon kände med den och den kände med henne. De gånger de förstod varandra. För både hon och sjukdomen mådde lika dåligt. Hennes sjukdom var som en egen person, ett eget litet liv som hade flyttat in i hennes lilla späda kropp och trängt sig in i hennes hjärna.
Oinbjudna gäster tar ju alltid ett litet tag att komma överens med, men ibland gick det bra.
De kunde ligga vakna nätterna långa och beklaga sig över sina plågor. De hjälpte varandra att utså det värsta samtidigt som de hela tiden förvärrade allting för varandra. De levde i ständig symbios och detta var hon medveten om.
Många gånger undrade hon om hon någonsin skulle kunna skiljas från sin älskade. För det var bara sjukdomen som gav henne något som liknade den näring hon behövde, och detta kunde få henne att överleva ännu lite längre.
En vanlig frisk människa skulle aldrig klara av att leva utan näring på det här sättet. En vanlig människa har inte dessa reserver, inte denna envishet eller kanske tom. dumdristighet.
En vanlig människa skulle antagligen dö ganska snart.
Men en person med denna sjukdom orkar leva lite till, då sjukdomen faktiskt ibland kan nära - på sitt eget sätt. Men inte hur länge som helst.
Hon klädde sig aldrig i svart. Svart gjorde hennes sjukdom tydligare. Hennes hud blekare, hennes kropp magrare och hennes blick ännu mer matt. Hon visste att alla såg att hon var sjuk, men det var ändå inget hon vill skryta med. Alla såg. Men ingen visste varför eller hur sjuk hon var. Ingen förstod egentligen någonting alls. Det enda folk verkligen frågade sig, de gånger de diskuterade henne över eftermiddagsfikat eller kvällsmackan, var hur hon stod ut. Varför sjukdomen aldrig tog henne på riktigt. Hur hon kunde klara sig så länge utan näring när så många andra dog efter bara några dagar när de fått sjukdomar liknande hennes. Gick hon på något magiskt piller?
Hon stod ju så långt ut på gränsen hela tiden, men det verkade som om att den hela tiden flyttades fram varje gång hon skulle falla.
Varför var hon inte död än?
Det hände faktiskt att hon själv grubblade över den frågan.

En dag fick hon nog. Näringen var nästan helt slut och hon förstod att det började bli allvarligt. Hon behövde något snabbt. Något som höll henne vid liv, som gav henne energi. Kroppen var helt tömd, det enda den ville var att bli matad.
Hon gick till kylskåpet. Det var dags att äta nu. Hon var tvungen att få näring på något sätt.
Hon gjorde en smörgås. Ett tjockt lager smör, marmelad och fyra ostskivor. Det var det godaste hon någonsin ätit. Kroppen njöt och skrek rent av efter mer.
Hon gjorde flera smörgåsar, hon fick säkert i sig fem – sex stycken. Sedan tog hon en bulle också. Och glass. Flingor och fil! Ost, salami, korv – hon åt allt hon kunde hitta och kroppen sög åt sig varje liten droppe av den utsökta näring hon gav den.
Efter ett tag tog det stopp. Hon började gråta. Hon önskade att hon kunde äta mer, ge hennes undernärda kropp ännu mer näring. Hon tryckte i sig en smörgås till. Magen var full, så full att hon var tvungen att lägga sig ner.
Hon grät. Detta var inte den näring hon behövde. Den skulle räcka ett tag, men hon skulle fortfarande vara undernärd. Hon var förbannad. Hon kunde inte ge sig själv det hon behövde. Hon kunde inte själv skaffa näringen som kroppen och själen behövde.

Dagarna gick, och försöken till att ge sin kropp och sin själ näring fortsatte. Hon länsade skafferiet varje gång hon höll på att dö – och kroppen fick näring för stunden. Men dagen efter var hon lika undernärd igen. Hon blev argare och argare på sig själv, föraktade sig själv mer för varje gång hon misslyckades med att hämta näring. Ändå fortsatte hon. Hon försökte även hämta näring på andra sätt. Hon prövade mycket men inget tycktes fungera, allt blev bara värre. Hon överdrev allt, var extremt duktig på allt, eller extremt dålig. Men det slutade bara i ett större självförakt. Hon kunde inte ens göra sig själv frisk. Hon kunde inte rädda sig själv från att svälta ihjäl.
Dagarna gick och hennes ben var inte längre så sköra, sjukdomen hade börjat visa sig på andra sätt nu än avmagring. Allt hon gjorde blev till en last som kroppen snabbt sög åt sig.
Hon vandrade på gränsen till dödsriket nu. Så undernärd att hon höll på att rasa ihop.
Hon satte sig ner mitt i skolkorridoren och skrek;

”-MATA MIG!”

Det blev tyst. Plötsligt sa hon något. Hon som inte talat på evigheter kan faktiskt prata! Det var en tystnad som höll i sig. Ingen förstod vad hon menade den dagen och samma vecka dog hon, av undernäring. Trots att hon åt mer än någon annan på hela skolan.

Skriven av: Jenny Lindblad