Mathildas resa hem

Mathildas resa hem.
( Revansch mot världen)






Under decennier, från ursprungliga sofister till moderna vetenskapsmän, har människan fascinerats av universum. Ju längre vi lever, desto mer får vi reda om det oändliga. Stjärnor speglas på jordytan precis som vi speglas för stjärnorna. Var och en av oss är en stjärna. Som lyser någonstans, för någon. Precis som stjärnor så reflekterar vi varandras ljus. Dras till varandras värme med universums dragningskraft. Stjärnor föds och dör, går ut ur sina banor och sårar varandra alltingen med sin grymma kyla eller strömmar av vild värme. De kommer och går utan att vi lägger märke till dem. Några av dem förblir alltid ihågkomna av oss. De har gett oss en gåva, kunskap, som vi bär med oss till livets slut. De marscherar fram i parad köar i väntan på att få stråle av uppmärksamhet. Fast hur är det med dem som blir aldrig upptäckta, de som lyser alldeles för sitt eget förstånd, runt sina egenmäktiga banor? En av de var våran hjältinna Mathilda.
17:00. Oktober.8c°
I trängseln på perrongen stod en bekymrad folkmassa i väntan på skydd i det kommande tåget. En ljuv melodi kom fallande ner från rymden. Stjärnornas rop. Lyssnade folket? Nej, för själupptagna med att lyssna på sin egen, inutigjorda värld. Vackra kvinnor, kvinnor med korta lustar, hungriga män med varma tankar gömda under korta kjolar, placerades i främre delen av perrongen och byggde väggen med den gyllene patriot regeln. Ta platser!
17:05. Jupiter står parallell vänd mot Jorden. Någonstans där iden otrevliga sfären stod Mathilda. I handen höll hon allt hon ville ha, allt hon behövde, hennes lilla nyckel till frihet, en epikris från sjukhuset där hennes så kallade liv var nerskrivet i några enstaka rader med någon annans hand. Det stod ungefär så här:” Sjuk! Störd. Sjuk!” Mathilda var sjuk, människorna skulle nog kalla det ”psykiskt obalanserad” med snyggare ord. Bara för att hon under livets gång har hört efter, stjärnornas rop. Mathilda lever i en utopi. Där hon ser vänner som skakar händer, barn som leker i gröna parker, solen som skiner, glädjen som sprids, respekten som styr, unga män och kvinnor som dansar tango. Hon ser också en regnbåge. Mathilda har aldrig sett en sjufärgad jätte i hela sitt liv, hon undrar hur den är, hon har alltid förknippad regnbåge med livslust. Ibland tror Mathilda att hon är en sjufärgad regnbåge. Lever Mathilda i Utopi eller Verklighet?
17:08. Saltsjöbanan knallade ut ur tunneln och bromsade med ett skrik. Detta skar i Mathildas öron. Trots att hon var rädd för den ljusblåa vagnen som i hennes ögon var ett monster, gick hon in. Allt i vagnen var så stökigt, nerklottrat, nerspotat. Hon satte sig i ett från omgivningen isolerat håll, dit glimten från monstrets livlösa armaturer inte skulle nå. Hon ville förbli en skugga i människors ögon. Färgstarka affischer stod för underhållning på väggarna. Unga flickor i bikini med leende på sillikonläppar poserade som primadonnor i Eden. Vidriga anabola karlar med ”sprängda” kalsonger kramades samtidigt som de höll i en liten metallburk. ”The Beautiful People drinks 7up” stod det där inristad med stora grönfärgade bokstäver.
-The beautiful people drinks my bloody skit, sade Mathilda samtidigt som hon tog fram sin freestyle och skruvade upp volymen på storfavoriten AC/DC´s ”Highway to hell”.
Sakta rörde sig tåget och Mathilda kände som om jorden rördes under hennes fötter. Nu skulle monstret ta henne hem, för sista gången. Tågets hjul gick i samspel med rälsens yta. Mathilda tänkte - Så tungt var mitt liv, precis så tungt. Tic tac, sjöng hjulen ut, tic tac pumpade Mathildas hjärta, tic tac rörde sig sakta blodet i hennes blodådrar. Tic tac, sakta vred sig planeterna och marscherade mot solen. Plötsligt kände Mathilda sig ur, arg och trött. Bredvid henne vid kupé fönstret satt en affärsman och bläddrade i Dagens Industri. Flitigt började Mathilda undersöka honom. Han satt där med sliten men ändå dyr kavaj bara för att visa att den var dyr men ändå sliten. Hans öppna skjorta lätt de fuktiga bröst hår sticka ut och slappna av i kupéns värme. Kanterna av Dagens Industri var märkta med fräscha droppar ifrån nybryggd brasilianskt kaffe som bara han hade tillgång till på jobbet. Ja, han var mycket stolt över detta. Hans giriga gröna ögon försvann då och då bland nerskrivna rader. Hans mun var stor och öppen mot allmänheten där Mathilda kunde tydligt märka ägg bitar som satt där förmodligen sedan frukost tiden och ruttnade. Affärsmannen drog upp sina smala fötter på det nära placerade sättet och snorande fortsatte med sin läsning. Mathilda var upprörd och engagerad. Hon tänkte, -”Med hur många kvinnliga sekreterare har han legat”? Och hennes puls hoppade ännu högre upp. Sen tänkte hon på alla stackars hemmafruar som har gjort i ordning maten efter att ha stått vid spisen hela dagen och sitter hjälplösa i väntan på sin prins för arr sedan göra honom nöjd. Och han bara knullar på sin office med unga sekreterare. Mathilda hade varit själv en sån bedragen hemmafru en gång i tiden och det var sista droppen. Bengt måste han heta, tänkte han tänkte han och spottade på affärsmannen. Spottet anlände på tidningen. Sedan spottade hon om och om igen tills hon spottade ner hela honom. Bengt blev ledsen och gråtande gick till andra sida av vagnen. Vad kunde han göra? Han fick nyss skulden för alla otrogna män i hela världen.
17:15 Universum sänder ängeln Abraham.
Monstret sprang djupt in mot slutet. Det oroade Mathilda för hon kände det, slutet. Mathilda tänkte – Time is still on my side och blev cool i huvudet. Men än en sista gång måste Mathilda få någon till rätta. Den här gången blev det en vacker, välklädd dam som satte sig som satte sig precis bredvid Mathilda och läste kvällspressen. Omedelbart började Mathilda undersöka sin granne. Det var svårt, hon var nästan perfekt. Plötsligt bläddrade kvinnan i tidningen och log mot Mathilda. Detta gjorde Mathilda irriterad. Hon tror att jag är dum och gammal och inte är värd någonting, hon tror att jag behöver hennes löjliga tröst.” – tänkte hon argt och besviket. O Gud jag måste straffa henne ordentligt. Men hur? Bara hur? Något måste väl jag hitta på!-- tänkte Mathilda storslaget.
– Får jag läsa i er tidning?
– Jag är snart färdig, svarade kvinnan förvånat. Vänta ett tag.
Detta var droppen, skandal. Vänta ett litet tag?, Tror hon att hon pratar med en ut av sina horbarn därhemma. Mathilda fick lust att gråta. Hon tänkte på att en gång i tiden var hon också så vacker och självständig. Elisabet måste hon heta, döpte Mathilda bredvid sittande passagerare, tog fram sin tändare och satte eld på Elisabets tidning. Tidningen brann upp. Elisabet sprang hysteriskt efter konduktören. Efter ett par minuter stod Elisabet och konduktören hand i hand och klagade. Till slut fick konduktören ryck och skrek, ”Vad fan är du för något”? Mathilda blev stel i kroppen. Hon hade aldrig frågat sig den frågan och började snabbt rota i hjärnhalvorna, tog djup andetag och svarade efter att tag på engelska” I was a butcher cutting up meat. My hands were bloody, can’t you see I’m dying on my feet. I was a surgeaon til I start to shake. I was a- falling but you put on the breaks. I was a pitcher down in a slump. I was great fighter taken for a sucker punch, feeling bad. Guess I lost my spring. I was a boxer who cant get in the ring. So then I became a hooker loosing my looks. Yes I was a writer can´t write another book. I was all dried up duying to get wet. So fuck off!
Elisabet och konduktören förstod att någonting var fel här och försvann. Men Mathilda berättade bara sitt liv, från början till slut.
Nu var allt så lugnt och paradislikt.
17:35. Solen kom ur molnen tillsammans med brodern regnbågen. Ängeln Abraham tog våran hjältinna i hand. Stjärnorna välkomnade Mathildas ankomst med ett leende och sakta marscherade mede henne till stjärnornas oändliga eldorado.


17:45. Universum får en ny starkt lysande planet. Mathilda fann frid. Hon kom hem!

Skriven av: Kardo Mirza