Matilda

Jag satte mej med ett ryck upp i sängen. Var det en mardröm eller? Jag kunde fortfarande se Matildas ansikte framför mej, förvridet av skräck. Men vad var det som hade skrämt henne? Jag kom inte ihåg.
Jag ställde mej upp och gick ut i köket. Vad var det med mej? jag är ju inte ens mörkrädd... Eller var inte förut i alla fall. När jag satte på kranen öppnades Julius dörr.
-Kan du inte sova? frågade jag snällt, fast jag kom ihåg gårdagens gräl.
-nej. Kan du det eller? svarade han, med en sådan där retfull men glad ton som jag älskar.
-Nej, inte direkt. Godnatt.
När jag lade mej i sängen kände jag hur trött jag var. Sedan försvann allting i en dimma ett tag. Sen såg jag den där varelsen, den var skräckinjagande, till och med i drömmen. Det var någon blandning mellan en jätte, en fladdermus och en varulv. Det låter kanske inte så skräckinjagande, men ingenting kan beskrivas så att man får en bild framför sej.Inget sånt här i alla fall. Min blick rörde sig neråt mot den mörka gången och där kom jag och Matilda gående. Matilda som kom ut först fäste blicken vid honom och svimmade. Trodde jag i alla fall. Hennes ansikte var stelt av skräck och ingenting fick liv i henne. Det gick upp för mej att monstret hade dödat min bästa kompis. Sen kändes det som om jag föll ner för en lång gång och sedan vaknade jag.
I skolan nästa morgon var Matilda sjuk. Jag tyckte att det varf ett märkligt sammanträffande, men jag tänkte inte så mycket på det förrän jag cyklade hem på eftermiddagen. Vi hade haft en låååång mattelktion med Gunilla precis innan vi slutade, så snacka om att jag var slutkörd. När jag cyklade förbi Matildas hus kände jag mej väldigt, väldigt ensam. Skitensam! tänk om hon skulle vara sjuk hela veckan?
Jag stannade upp och tänkte att det väl ändå inte kunde skada att titta in genom förnstret? Bara en liten titt...
Jag kastade cykeln på marken och skyndade fram till fönstret. Jag var plötsligt inte alls trött längre. För därinne låg Matilda med ett likadant uttryck i ansiktet som i drömmen. Hon var helt livlös och dörren var trasig. Det var stora, blodiga fotavttryck fram till hennes säng och tillbaka. Jag ville inte veta mer!
En vecka senare var det begravning. Ingen kunde förklara hur Matilda hade avlidit, och jag sa ingenting. Man vill ju inte att folk ska tro att man var psykiskt sjuk i alla fall. Alla tror att dom förstår hur det är. Det är det som är det värsta av allt!
jag klarade pressen i ett och ett halvt år. Men sen avled jag av sömnlöshet, tror jag. Det blev hur som helst för mycket för mej att jag visste det där.

Författare:

Publicerat

Dela: