McDobald och blivand tonårsmammor 1/?

Så jävla idiotiskt var det. Piss, skit, apa, eller vad man nu skulle kunna kalla det. Det var en sån här situation man inte trodde att man skulle hamna i, speciellt inte mitt inne i stan på McDonald’s när det är som mest folk. Fast, var annars egentligen? För när jag väl köpt det tänkte jag inte vänta tre timmar på att göra testet, om en halvtimma skulle jag träffa Johanna, hon ville köpa en cd inne i gamla stan, och sedan skulle vi säkert hänga runt i en timma, och sedan skulle det ta en och en halvtimma att komma hem.
Så när jag skakat ur testet ur boxen och läst noggrant på baksidan att om det kom ett streck i den högra rutan så betyder det att testet funkade, och om det kom ett streck i den andra rutan också, då betydde det att jag var… Nej, jag kunde inte ens tänka det. Tre stora coca-colamuggar höll på att spränga min blåsa, så det var bara att dra ner både byxor och trosor, sedan sätta i gång.
Jag kunde höra barnen utanför skrika, bruset från konversationer som smälte ihop, maskiner som pep, bruset från spolande toaletter och vattenkranar. Allting verkade som om det trängde inpå mitt liv, inget jävla privatliv fick man. Fast vad hade jag tänkt mig när jag stängde in mig på en toalett inne på McDonald’s precis vid t-centralen?
Plötsligt så behövde jag inte kissa längre, och det skulle bara ta en minut. Mobilen vibrerade i min jeansficka, fast jag tog upp den för en helt annan anledning. 13.47, okej, då så, när den slog om till 48 skulle jag kolla på testet. Eller, vänta, den kanske slår om till 48 när som helst?
Min andning snabbades upp, och det började rusa i huvudet. Den här känslan kände jag igen, panik attack. Då var det viktigare att tänka på att andas normalt än att tänka på testet som skulle bestämma min framtid. Det kändes dumt att tänka på sin framtid när man inte visste vilken skola man skulle gå i till hösten ens, eller om man ens skulle komma in. Med 270 poäng så kände jag fortfarande den rädslan; att jag skulle missa alla gränser precis och inte komma in någonstans, var skulle jag ta vägen då?
Nästa gång jag kollade på klockan var den 13.49. Ett lugn föll över mig, situationen var för overklig, och alla ljud stängdes ute. Testet som vilat i mitt knä visade precis det resultat jag fruktat. Sträck i båda rutorna.
Lilla jag var gravid.

Jag gick ut ifrån toaletten och såg på när de som stod i kön glodde på mig. Att sitta på toaletten längre än tre minuter verkade som en synd. Jag glodde tillbaka på dem, jag hade lika stor rätt att använda toaletten som de hade.
Väl utanför så insåg jag just vad allt det här skulle betyda, vad det redan betydde. Någonting växte inuti mig, någon som skulle kunna bli en människa bland alla andra där på Sergelgatan. En bland alla andra, precis som jag, inte ville jag att någon skulle vara som tråkiga, alldagliga jag. Med en suck vände jag mig mot Hötorget för att leta efter kläder på Ginatricot, och ihop om att jag skulle glömma hela incidenten inne på McDonald’s.

Kläderna såg alltid så glamourösa ut när de hängde där på gallgen, som om de skulle se precis lika perfekta ut på vilken kropp som helst. Utan att ens se efter på första våningen tog jag rulltrappan upp till den andra, det var där de snygga kläderna fanns. Rad efter rad med kläder flöt förbi när jag letade efter det perfekta plagget. En bylsig, lång tröja blev det första jag tog fram och började kritisera. Om jag köpte den här skulle jag kunna gömma magen ett tag, om jag bestämde mig för att behålla barnet. Fan, nu var det inte bara en levande människa, utan ett barn också. Ilskt hängde jag tillbaka plagget och fick en förvånad blick av en tjej i min ålder innan hon vände sig om flinande mot sina kompisar. Inte trodde de att det var gravida, så perfekta och snygga som de var. Olust känslan växte i kroppen, och kläderna hjälpte inte ett skit med att distrahera mig.
Klockan var 14.13, och Johanna skulle komma när som helst, så jag skyndade mig snabbt ur butiken och skyndade mig mot plattan där vi bestämt möte. Johanna skulle vara distraktionen jag behövde.

Med naturligt blont hår klev hon ut genom dörrarna och stirrade på mig med sina stora rådjursögon. Sedan satte hon fart mot mig med ett stort bländande leende, det nästan vita håret fladdrade bakom henne. Där kom ängeln som kunde bota cancer om hon ville det, och så kramade hon om mig hårt innan hon började babbla om när hon satte sig på fel buss på väg hit. Mitt skratt bubblade fram helt naturligt, och förvånade mig. Det kändes fel att skratta när man just fått reda på att man kanske skulle bli en tonårsmamma.
Fast jag han inte tänka på det så mycket innan hon drog mig i riktning mot Drottninggatan, och svängde sedan åt vänster.
Höghus efter höghus passerade oss, men Johanna stannade inte för en sekund för att sluta prata. Det var inte så att Johanna snackade en massa skit om saker hon inte visste, utan hon var über intelligent, en blivande Mensa medlem. Jag var lycklig att ha henne som en kompis, för hon var inte bara IQ och vett, utan insiktsfull, ärlig och en helt fantastisk kompis som vissa bara kunde drömma om. Vi blev kompisar när jag var sju och hon tio, hon var min fadder i skolan, och hon tog uppdraget väldigt seriöst och bjöd hem mig flera gånger i veckan. Först flera år senare insåg jag att hon inte hade några kompisar, och att jag var hennes kompis. Hon blev min storasyster och jag henens lillasyster, och efter hon flyttade när hon var femton höll vi fortfarande kontakten genom Internet och telefon.

Musikaffären var mörk och tyst, i kassan stod en stor kille med tatueringar och mustasch.
”Hej Freddy,” hälsade Johanna honom glatt, och vände sig sedan mot cd-hyllan som var proppfull med cd-skivor.
”Vad ska du köpa för skiva då?” frågade jag henne, och lutade mig mot ett rangligt bord som stod mitt i rummet med tre lådor fyllda med skivor som det stod rea på.
”Äh, inte vet jag,” skrattade Johanna och kollade bak på mig, ”David fyller tjugo på torsdag så jag måste köpa något åt honom,” informerade hon mig, ”och min IPod är rätt öde på musik just nu,” sa hon leende.
”Ok, ” sa jag tyst, och kollade ner på mina fingrar, ”hur ska ni fira honom då?”
”Med champagne och vin… nä, pizza och lite öl, vi alla är panka just nu,” sa hon, och drog på munnen lite besviket, ”det enda jobb man kan få är som fritös på McDonald’s” sa hon med det största bländvita leende hon kunde ge mig. Då när hon nämnde McDonald’s visste jag att jag var tvungen att berätta för henne, nu eller aldrig. Skit i Freddy som stod i kassan och spanade in Johannas röv.
”Jojo, ” sa jag lite trevande och hon vände sig mot mig med en skiva i handen, och drog det långa håret bakom öronen, ”jag måste säga en sak till dig,” hon nickade och såg på mig koncentrerat, på samma sätt hon kollade på mig när hon ville veta vem jag var kär i i mellanstadiet, ”jag är med barn,” plötsligt så var hennes blick inte lika mjuk längre.

Författare:

Publicerat

Dela: