Med kalla vågor till dig

Vad ska jag säga? Om jag talar, skriker högt, gråter intensivt kommer du att höra mig?
Ändå vill jag skriva, skriva och skriva. Det är det enda jag kan göra. Jag saknar dig så himla mycket. Livet har ingen mening efter denna dag.
Det här landet med den gröna marken och allt som den har givit mig, är inget utan dig. Utan dig, Karim och min lilla Fatima.
Alla säger till mig att ni kan höra mig. Att ni är glada. Men jag vet att alla bara tröstar mig. Ni är änglar i himlen säger de, att ni älskar mig och har förlåtit mig och vad jag gjorde med era oskyldiga liv.
Alltså, Jag kommer aldrig att förlåta mig själv.
Det är svinkallt. Måsarna skriker. Vågorna slår hårt mot stranden. Jag hatar havet och alla dess kaos i och ändå brukar jag vara här på den oändlig stranden och leta efter er.
Säg inte detta till lille Karim; jag vill inte att han ska veta hur svag hans pappa är.
Saknar er. Några våra anhöriga säger till mig att jag måste komma över det och få träffa lite människor. Jag vågar inte. Varje gång jag ser en familj tillsammans bryter jag ihop och det krossar mitt hjärta. De säger att tiden läker alla sår, för mig såren går såren djupare varje dag och ärret vidgar sig.
Ni är borta. Och det är jag som orsaken till det. Tanken att jag inte kommer att se er igen att inte kan titta på era vackra ansiktet igen dödar mig. Jag är ganska slut, trött och orkar inte mer. Jag har skrivit mycket till dig. Att göra det är den enda saken som får mig må bra. Igår kväll kom jag på en idé. Jag ska skicka alla de ord som jag skrivit ned med de kalla vågorna.
Bort, djupt i havet. Till dig.


Författare:

Publicerat

Dela: