Medan Malin sover

Kallt och fan så halt.
Inte blir det bättre av att en plogbil trycker fast min bil mot trottoarkanten med en kraftig vall snö. Det är tidigt lördag morgon. Jag står vid ett köksfönster med bar överkropp och följer plogbilen med blicken. Jag försöker psyka föraren. Få honom att komma tillbaka och be mig om ursäkt för det han har gjort med bilen. Men han kör obrytt vidare. Telepati är svårt. Däremot har jag nog skrämt någon yrvaken unge som just nu rullat upp gardinen och skådar på en orörlig, sjukligt, stirrande gubbe i det här fönstret. För övrigt syns inte en själ till, inte nere på gatorna eller i något fönster så långt jag kan se. Alla ligger och sover i sina små hus, njuter av helgen. I den vita massan lyser fyrkantiga färger upp i form av husväggar. Glatt protesterande mot den svarta silhuetten Stålverket. Arbetet och den grå vardagen. Jag vill inte stanna en sekund till. Det var fel att sova över här.
– Varför är du kvar, Thomas?
Jaha, Jenny hade visst vaknat. I silkesvida kimonoärmar sluter hon sina beniga armar om mig och parkerar fingrarna i byxlinningen. Med vilken rätt? tänker jag, men nog tycker jag om det. Jenny trycker varligt sitt huvud mot skulderbladen för att lyssnar efter ett svar. Hennes långa hår kittlar mig utmed ryggen.
– Vad ska jag ta mig till med dig?
Hon andas bara med små andetag. Snön utanför snöar det igen. Denna djävla vinter, att den inte vill ta slut. Det är ju mitt i mars. Jag blundar, för att komma bort från all det vita. Och jag ser det ljuvligaste leendet, de blåaste ögonen i det starkaste ljuset. Vi gick bort mot någonting jag inte minns. Det var vansinnigt kallt men jag har aldrig känt det så varmt inombords som då. Jag sträckte på de vingar jag inte visste att jag hade. Färdig att flyga. Jag öppnar ögonen igen och stirrar ut i det vita mot den svarta men snöfallet skymmer slitet… malmen. Det här var bara en pantbollsmatch med amour. Nu ska jag hem till mitt projekt, och till ungkarlslivet. Så himla viktigt är det väl inte ändå inte, tänker jag. I kväll ska jag ut med grabbarna, det har vi bestämt oss. Vi som är kvar. Vi grabbar, ja. Tobbe ser man inte mycket nu för tiden, han är hemma med sin flickvän och barnet. Han är fast eller har hitta sitt nu. Sitt liv. Det är inte samma sak utan honom.
Nu ska jag hem. Projektet väntar. Ändå står jag kvar här i köket med hennes armar omkring mig. Jag börjar känna av kylan som drar in genom de gamla fönstren. Jag vill inte det här, tänker jag plötsligt och grips av en instinkt. Måste åka hem nu och ta en rejäl varm dusch. Projektet väntar.
­– Gå hem då, säger hon purket och släpper taget.
Hon måste ha känt mitt försök att komma bort, mitt ryck, men jag håller fast hennes händer om mig. Rädd för att de ska försvinna. Där ska de ju vara, tänker jag och säger att jag inte ska gå. Egentligen bör jag det men jag vill inte sätta mig i min lilla lägenhet, lyssna till tomheten och säga ”fan”... igen.
– Vet du? Du är den enda kille jag känner som jag inte har haft sex med.
– Jaså?
Är det något exotisk med mig nu då? Nog är jag glad över att jag inte har gjort något dumt i natt. Vi pratade upp och ner om allting, mest hon förresten. Då och då tittade blygseln fram och målade kinderna röda. Men jag blev så trött efter att ha jobbat hela dagen så jag frågade om jag kunde få vila ett tag, en stund. Det behöver du inte fråga, sa hon.
Jag vaknade upp av att hon kurat ihop sig mot mig. Jag strök hennes hår bakåt, vidrörde hennes öra, en aning, kanske av misstag. Hennes bak tryckte sig mot mig, lite för länge och lite för hårt för att jag inte skulle fatta... Yrvaket såg jag hur den lilla baken rörde sig, makade sig mot lemmen. Å, vad jag ville ta henne så där, bakifrån, liggande på ena sidan. Sakta skulle vi sen… men nej! Förbryllad över min tafatthet lämnade jag henne och sa att jag behövde gå på toaletten.
I hallen tjuvtittade jag in i hennes dotters rum. I det mörka dunklet såg jag den lilla flickan ligga i sin säng, halvt begravt bland alla gosedjuren. Det var alldeles tyst och lugnt. Hon sov verkligen gott. Vem ska jag visa att jag är? Vem är jag då? En kandidat till en ny pappa, vilken ordning skulle det vara? I toaletten stod jag och tittade på killen framför mig. En främling i mörkt hår, trötta ögon, liten mun och ovårdad stubb. Var det där jag? Dystert tvättade jag händerna och gick tillbaka till Jenny som nu sov, nu under täcket. Klockan var nu nära tolv och det var för sent att åka hem. Jag ville inte sticka. Sån är jag inte. Slängde skjortan slarvigt på en stol och kröp ner i sängen. Det var så skönt att sova med någon. Jag vaknade behagligt trots det starka morgonljuset och med det dånande ljudet från en plogbil som just passerat utanför.
Där försvinner den bakom ett hus.
– Du ville att jag skulle vara kvar här, eller hur? säger jag för att glömma. Jag var nog en besvikelse för henne i natt. Vem skulle backa ur en sådan invit? För det var det ju! Vi är ju vuxna. Det är bara låta vätskorna blandas så det bara stänker om det. Jag är på väg att säga något om natten men hör då ett svagt ”mamma” från dotterns rum. Jenny släpper greppet och lämnar mig. Jag skyndar mig att ta på min skjorta medan Jenny kommer tillbaka med hennes dotter.
– Malin, känner du igen Thomas? Han var här för några dagar sedan. Visst kommer du ihåg honom?
Sen sitter de båda där. Malin trycker sig intill sin mor, sniffar in den, för henne välbekanta lukten och pillar lite på kimonons kant. Omsluten, tryggt från alla faror ruvar modern en hemlighet i hennes ögon. Ett leende. Snart tittar flickan pillemarisk för att sen gömma sig för mig. Någonstans där ser jag rodnad. Hon gör om det igen, sitter jag kvar? Ja! Ett fniss. Jag spelar överraskad, gång efter en annan, fångad i denna stund och hon fnissar och vi leker på. Det är nästan så att Jenny inte hinner med i leken.
– Malin, nu får du hoppa ner. Nu ska vi göra frukost.
Det är slut på leken. Men munterheten fortsätter då de båda flickorna dukar fram till gästen och teet börjar koka på spisen. När vi kommit till ro och teet värmen magen viskar Malin plötsligt i Jennys öra.
– Gör du något särkilt i dag? frågade Jenny.
– Nej, inte förrän i kväll, säger jag som hastigast innan tankarna kommer på mig.
– Vi tänkte åka till Gultzarudden och titta på isskulpturerna. Följer du med?
Flickan låser fast min blick, djupt och allvarligt. Jag försöker dra undan blicken men jag sitter fast i ett järngrepp och minns min pappas blick för länge sedan. Samma allvar.
– Jag följer gärna med.
Utan att titta åt sin mammas håll börjar hon att sleva i sig filen. Sen springer hon in i sitt rum utan ett ljud. Jenny myser betänksamt i sin stora tekopp och jag känner hur det pirrar i magen. Sen säger hon med lågt röst: du har tur. Hon tycker om dig. Hon tycker inte om sin pappa.
– Jaså?
– Nä.
Vi äter klart och Malin skyndar sig på med overallen. Utan att veta ordet av sitter de i bilen medan jag hastigt lånat en skyffel som stod mot en vägg och skottar undan snön. Minns att det var här vi träffades. Hon svarade samma kväll som annonsen kom in i tidningen. Hon var som en docka i snöovädret. Jag glömde att bromsa och höll på att köra rakt på en lyktstolpe. Precis här.
Plötsligt öppnar Malin bildörren och springer iväg. Jenny sticker ut huvudet.
– Hon ska bara hämta en grej hos sin pappa.
– Bor han här på gatan?
– Ja, där borta i det gula huset.
Jag lutar mig fram mot henne för att säga något. Men hinner inte. Jenny tittar allvarligt på mig.
– Vad har ni ihop?
Jag ler dumt och säger: – Jag vet inte.
Men nog vet jag. För jag står intill ett stup och ska just hoppa. Tvekar. Munnen är full med saliv av den tanken. Banne mig, Malin har antagit mig som en kavaljer. Hon litar fullt på mig. Jag som knappt litar på mig själv. Vad tusan håller jag på med? Projektet, då? Få nog boka om studion. Det här är inte förnuftigt! Skräckslaget ser jag hur mitt liv håller på att försvinna. Hur ska det nu gå för med projektet, tågluffningen med Jonte i sommar? Allt jag skulle göra? Om jag kunde minnas. Det är som bortblåst nu. Pang, där sitter jag som en mus i fällan. När jag har skottat färdigt åker vi. Jag kan inte kasta av Jenny och sticka. Sån är jag inte. Tankarna stormar inom mig. Men det är MITT liv! Jag bestämmer över mig liv.
– Det är inte förnuftigt!!!
Snön yr omkring mig. Jag skottar vilt, ilsket! Fan, jag skottar bort mitt liv. Jag vill inte binda mig och bli en pappa. Plastpappa till och med… och inte vet jag om det blir så heller. Jag har inte valt det här, varför står jag här och skottar? Varför tänker jag så här? Varför skiter inte jag i det här? För ett ögonblick tittar jag in i bilen och ser Jennys blick. Då glimrar något sällsamt till, där i det kolsvarta och jag stannar upp… känner något som jag aldrig kunnat ana, och mindre förstå. Jag står där med överkroppen framåtbörd över snöskyffeln, och jag ler, inte för jag måste. Hon ler tillbaka. Vad händer? Total tystnad. En fågel kvittrar mellan husen. Va fan nu mitt i vintern? Jag tar i med nya tag. Men för att få bättre kraft flyttar jag tyngdpunkten på vänsterfoten lite till vänster, men slinter plötsligt och jag faller handlöst och slår axeln mot bilplåten. Smärtan hugger till något vansinnigt. Massa snö rasar över mig och det sista jag hör är hur bildörren öppnas och Jennys upprivna röst.
Jag hatar all snö i världen. Kallt och fan så halt.

Anders Gyllenör

Jag skriver de stunder jag får. Jag skriver det jag vill läsa. Född i Lund men har bott här i stan sedan 2004 efter att flyttat omkring i landet och bott i Halmstad, Malmö, Luleå och en mängd andra ställen. Har även gått på Åsa Folkhögskolans skrivarkurs i två terminer.
Anders Gyllenör är medlem sedan 2015 Anders Gyllenör har 3 publicerade verk