Publicerat
Kategori: Novell

Melissa och Jerlond

Hon gick ner för gatan, något snabbt och något oroligt. Hon vände sig, som om för att se efter förföljare, sedan fortsatte hon vidare. Hennes långa gyllene hår fladdrade lätt i vårvinden. Hon var ung, och mycket vacker. Hennes ansikte var sötare än honung, hennes midja smal och hennes höfter breda. Hennes mörka ögon letade efter en flyktväg men träffade istället en man vars ansikte var dolt i en huvas skugga. Han såg på henne och försvann sedan in i folkmassan. Bakom henne kom två män halvspringande. Hon tittade över axeln och greps plötsligt av panik. Hon vek kvickt in i en gränd för att komma undan men en av de två männen såg henne och tog ett språng för att sedan landa bara några steg bakom henne. Hon började springa så fort hon kunde rakt fram men mannen som var snabbare han ifatt henne och fällde krokben så att hon föll rakt i marken och slog i huvudet. Den andra mannen kom ifatt och drog sitt svärd för att sedan gå fram till flickan, dra upp henne i håret och börja ta på henne. Han ville få av hennes nu smutsiga vita klänning men hon vägrade. Hon började gråta och sparka men de två männen var starka. De var smutsiga i ansiktet, hade trasiga kläder och en orm tatuerad på överarmen. Några fiskmåsar flög över gränden samtidigt som männen drog ner flickan på marken igen. Plötsligt föll en av männen framlänges. Han landade på marken med tungan utanför munnen. I hans nacke satt en kastkniv och blod gjorde hans trasiga och smutsiga skjorta mörkröd och våt. Den andre mannen drog sitt svärd och såg sig förskräckt omkring. Flickan tog chansen och försökte resa sig upp, men hennes huvud värkte och hon föll igen. En helt svartklädd man hoppade ut från ett fönster i gränden och satte en lång smal dolk i banditens rygg. Han hög till några gånger för att sedan torka av den mot sitt lår. Han drog ur kastkniven från den andre banditens nacke, torkade av blodet och satte tillbaks den där de andra satt, längs midjan. Han hade två långa smala dolkar vid vaderna och en svart mantel fladdrade när han gick mot flickan. Hon tittade upp och såg honom i ansiktet. Det var till större del täckt av skuggor men hon kunde urskilja ett vackert mansansikte.
- Vem är du? frågade flickan med yrsel i huvudet.
- Just nu är det inte viktigt, svarade mannen och räckte ut sin hand. Hon tog tag i den och reste sig sakta upp. Han förde henne därifrån till hans eget hem, några kvarter bort.
Där gav han henne något att dricka och en trasa att torka bort smutsen med. Sedan tog han fram ett kärl med ljummet vatten och började badda hennes panna.
- Vem är du? frågade hon en andra gång.
- Du kan kalla mig Jerlond, sade han, kastade tillbaks huvan och visade sitt ansikte för första gången. Han hade ett vackert ansikte. Gnistrande blå ögon, kort svart hår och spetsiga öron. Hans kropp var något slankt byggd och han var ganska lång.
- Va? Är du en alv? Flickan blev förskräckt när hon fick se Jerlonds ansikte. Hon
hoppade upp ur stolen där hon suttit och såg oroligt på honom.
- Nej. Jag är ingen alv, svarade han lugnt. Jag är ett halvblod, men ingen alv.
- Men, du ser ju ut som en a...
- Har du sett någon?
- Nej, men jag har hört att…
- Hört vad?
- Att alver ser ut sådär. Dom har spetsiga öron och så är dom så…
- Så?
- Äh, det var inget, sade hon och tittade bort.
- Du är också så… sade Jerlond och skrattade. Du har inte presenterat dig!
- Oh, förlåt. Mitt namn är Melissa.
- Vilka var det som jagade dig?
- Jag vet inte! De har förföljt mig i ett par dagar nu. Det säger att jag är en av dem.
- En av dem?
- Jag vet inte. Men jag har i alla fall inget med dem att göra. De är banditer och jag är
oskyldig! Jag vet inte… Varför just mig? De är äckliga!
- Såja, min vän. Jag ska få dig i säkerhet innan jag fortsätter vidare söderut.
- Vill du hjälpa mig?
- Nja, egentligen inte. Men jag tycker synd om dig, det är dina ögon. De lurar mig på något sätt… Jag vet inte. Egentligen borde jag fortsätta min färd istället för att göra det här.
- Jag vet att jag är värdelös! Du behöver inte spotta det i ansiktet på mig! Flickan brast ut i gråt och knuffade undan Jerlond.
- Det var inte så jag menade! Jag skall hjälpa dig, jag lovar. Men först måste du veta en sak. Om två dagar måste jag vidare och då får du klara dig själv. Varför jagade de dig?
- Jag vet inte. De tror väl att jag är någon demon eller något. Jag har inte gjort någon illa!
- Det vet jag att du inte har gjort. Dina ögon är oskyldiga, det ser jag tydligt. Du måste
härifrån. Du kan få följa med mig till nästa stad, där får du klara dig själv.
- Skall du lämna mig i en helt främmande stad?
- Nej, jag har ett par gamla vänner som kan hjälpa dig där.
- Jag vill inte ha någon hjälp av dem! Jag vill vara hos dig, Jerlond.
- Du skrämmer mig, flicka. Det finns en filt i en kista där borta. Tag den och sov sedan. Jag går och lägger mig nu i alla fall.

Nästa morgon sken solen och det var varmt. Melissa gick ut i morgonsolen och såg på folket på gatorna. Hon tittade försiktigt bland människorna efter någon av de smutsiga männen, men hon såg ingen.
Jerlond stod och gjorde frukost. Han hade inga vapen på sig, bara svarta byxor, en svart skjorta och en svart tunika.
- Är det inte varmt i de där kläderna? frågade Melissa.
- Nej. Jag trivs i dem. Du borde känna dig sval i alla fall, så lite kläder som du har.
- Jag har inte lite kläder, de är bara tunna.
- Och vackra, lade halvalven till.
- Tack, sade hon och log. Hon var vacker. Och ung. Hennes ögon var så oskyldiga och
hennes hår gnistrade likt solstrålar där hon stod i solljuset. Aldrig hade han sett någon vackrare, han ville bara inte erkänna det för sig själv, han hade sin disciplin och principer att tänka på.
Han gick in till sitt rum och en stund senare kom han ut med sin utrustning. Två dolkar satt nerstuckna längs vaderna och kastknivarna hade han längs midjebältet, precis som dagen innan.

De smög ut bakvägen och gick i rask takt mot den norra stadsporten. Melissa tittade hela tiden omkring sig i osäkerhet, Jerlond hade handen på dolkfästet. Efter ett par minuter nådde de porten. En stadsvakt tog dem farväl med en hälsning och stängde porten efter dem. Framför dem låg nu de vida grässlätterna i norr och den slingrande landsvägen. Morgonsolen värmde den högra kinden på dem och vinden fläktade friskt och dansade med deras kläder. I väster tyckte Jerlond sig se en osynlig skugga. Han stannade omedelbart och spände öronen samtidigt som han kisade med ögonen.
- Vad oroar dig? Är de här?
- Nej, de är inte här. Dem behöver du inte oroa dig för längre. Men se mot väster! Ser du
skuggan?
- Nej. Vad är det för en skugga, Jerlond?
- Jag vet inte riktigt. Men jag har en märklig och obehaglig känsla inom mig. Hans ögon
fylldes med tårar och han såg sedan i sin färdkamrats ögon. Hur bra hanterar du faror? Jag är orolig över att den där skuggan är mycket farlig och att den är påväg hitåt.
- Jag vet inte. Jag antar att jag är ganska usel på sådant.
- Nåja. Lägg dig i gräset intill stadsmuren men säg ingen till vakterna förrän jag är tillbaka.
Han sprang hukat mot skuggan i öst. Han kände hur känslan inom sig steg i takt med hans långa fotsteg. Han stannade upp en stund och tog sig för hjärtat. Sedan fortsatte han i en långsammare takt. Snart var skuggan bara hundra meter framför honom. Fastän han var fylld av skräck gick han närmare. Ur skuggan tyckte han sig urskilja konturer av män med höga spjut. Ovanför dem blixtrade svarta skuggmoln ilsket. Plötsligt hörde han ett isande skrik, avlägset men ändå nära. Sedan började skuggan röra på sig. Han stod kvar, men inte för att han ville utan för att han inte kunde göra annat. Hans kropp blev som till sten och han greps av panik som dessvärre inte kunde hjälpa honom. Hans hjärta dunkade snabbt och kraftigt. Han kände hur blodet pulserade i armar, ben och huvud. Hans kristallblå ögon vittnade om hur skuggkrigarna framför honom gick med tunga steg utan att göra ifrån sig några som helst ljud. När de bara var några steg framför honom stannade de inte utan gick vidare österut. Inte heller stannade de när de var en fot ifrån honom, de gick igenom honom. De var ju skuggkrigare. En iskall vind slog emot honom när de gick rakt igenom honom, led efter led. Han såg deras bleka ansikten, deras skuggsvarta rustningar och deras kalla ögon som såg rakt igenom honom. När det sista ledet passerat och gått igenom honom föll han till marken. Han vände sig om, kallsvettig, och såg efter skuggan. Den var borta. Var det bara en dröm? Eller en illusion? Eller så kanske han hade onaturliga förmågor som han inte visste om…

Fortsättning följer…

Skriven av: Jesper Kirketerp

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren