Publicerat
Kategori: Novell

Melissas död

The death of Melissa
Melissas död
Novell av Sophia Ström
2000-12-05


Melissa Farlet slängde grimskaftet över axeln och stegade iväg till hagen. Solen gassade och det var nästan outhärdligt varmt. 15-åriga Melissa svettades i de svarta ridstövlarna av plast. Hon hade redan bestämt sig för att de skulle rida i ridhuset i dag. Där var det lite svalare än ute.
Hon kom in i allén med popplar. Lite längre fram kunde hon se någon komma ridande på ett svart fullblod. När de kom närmare såg hon att fullblodet var Cabbe och ryttaren var Melissas farfar.
Bill Farlet var den som ägde och drev det mindre fullblodsstuteriet ”Farlet stuteri”. Det låg alldeles bredvid Melissas hus i staden Hawbury, en liten stad belägen i en dal i White Horse Hills. Melissa hjälpte ofta till i stallet, tog hand om hästar och utrustning. Men hon red aldrig. Hade hon bara velat så skulle hon fått rida så mycket hon ville. Men eftersom att det var kapplöpningshästar som Bill födde upp var de hetsiga och nervösa, av just den sorten som Melissa ogillade allra mest. Men Melissa var ju en sann hästtjej så det var där hon tillbringade större delen av sin lediga tid. Speciellt nu när hon hade sommarlov och hade hyrt en häst över sommaren.
”Så du ska rida nu, Melissa?” frågade Bill när de möttes. Melissa nickade och gav Cabbes svarta, svettiga hals en klapp.
”Om du bara kunde försöka åtminstone en gång till att rida mina fullblod?” suckade Bill. ”Farfar” påminde, Melissa och såg upp på Bills bistra, väderbitna, men snälla, ansikte.
”Jaja, jag vet. Jag ska inte tvinga dig. Men skynda dig nu, så Twist slipper sakna dig!”
Bill vinkade och red vidare. Melissa såg efter honom där han satt som fastgjuten i sadeln medan Cabbe studsade åt sidan när ett löv blåste ned från ett träd och landade på marken framför honom.
När Melissa först kom till hagen kunde hon inte se Twist. Hon ropade och fick en gnäggning till svar. Sedan dök den fuxfärgade araben upp bakom ett buskage. Melissa hälsade glatt på honom och förundrades än en gång över att han var så pigg trots att han var hela arton år. Som för att bevisa att han inte alls kände sig till åren gjorde Twist några galoppsprång åt sidan innan han lät sig fångas.

Nästa dag var det lite svalare än dagen innan och när Melissa sprang över till stallet bestämde hon sig för att de skulle rida ut i skogen. Hon skyndade sig in i stallet för att hämta ett grimskaft, men när hon kom in dit stod Twist redan i sin box och hälsade henne välkommen.
”Jaså, du är inne? Så bekvämt för mig då!” Melissa sträckte fram handen och lät hästen snusa i hennes handflata. Sedan strök hon hästen över mulen innan hon hämtade en hovkrats från en av korgarna på väggen.
Lite senare var hon färdig och ledde ut hästen på stallplanen. Hon satt upp och skulle just rida iväg när Bill ropade på henne.
”Jag tänkte bara tala om att han är inne på grund av myggen i natt. Och han har ju inte fått någon myggspray än, så vi får se till att få det ordnat tills i kväll.”
”Okej, tack farfar.”
Melissa nickade och red iväg.
I skogen var det ännu svalare än på stallet så Melissa bestämde sig för att de inte behövde ta det så lugnt som hon hade tänkt. De red längs den vanliga, väl upptrampade stigen som började bakom stallet och fortsatte mot sjön Lake New Hawbury.
Stigen var en bred och mjuk, konstgjord stig med bark och jord. Det enda som hördes av Twists långa steg var ett lågt ihåligt dunk för varje nedslag.
Nu när det var lite svalare var Twist pigg och gick med öronen framåt. Huvudet var höjt och som araber brukar höll han svansen rakt utsträckt så att den föll i en mjuk båge. Melissa lät Twist skritta på långa tyglar. Hon litade fullt ut på honom och därför kunde hon slappna av i sadeln, något som hon kände att hon inte kunde göra när hon red ett av Bills häftiga fullblod.
Stigen slingrade sig nedåt och delade då och då upp sig i flera. Men Melissa styrde målmedvetet fram Twist mot sjön. Så skymtade Lake New Hawbury fram mellan träden och de kom ned på den strand som tillhörde ”Farlet stuteri”. Melissa kortade upp tyglarna och lät Twist trava i den mjuka, uppblötta sanden. Tillslut tog stranden slut och Melissa styrde upp Twist på en smal stig som hon inte kunde minnas att hon ridigt på förut.
”Det blir väl roligt med lite upptäcktsfärd, va?” Hon stod i fältsits och styrde Twist mellan grenar, stubbar, rötter och stenar. När stigen tillslut började plana ut var både Twist och Melissa andfådda och Melissa smyglängde lite på tyglarna.
En fågel flög plötsligt upp från ett buskage. Melissa hoppade till, men Twist såg bara trött mot busken och fortsatte framåt. Stigen började bli allt smalare och Melissa funderade på att vända tillbaka, när en avsides, bred stig dök upp. Underlaget där var perfekt för en galopp och Melissa ställde sig upp i stigbyglarna och kortade på tyglarna bara lite grand. Twist gjorde ett litet bocksprång och kom fram i en taktfast, vägvinnande galopp. Hästen frustade och ruskade på huvudet medan han lyckligt tog sig fram över marken. Än en gång funderade Melissa på om det verkligen var möjligt att han var arton år.
Lite längre fram kunde Melissa se ett glest buskage närma sig. Det var ett par tunna grenar som hängde ned från några av popplarna längst stigen. Hon duckade när Twist tog sig igenom dem med samma fart. Sedan kom ännu ett, Melissa duckade och såg upp igen. Men då var världen förändrad. Hon kunde inte förstå vad som hänt. Ljudet från Twists taktfasta hovslag hade försvunnit och istället hördes ett högt, långdraget skri från Twist. Det enda Melissa såg var ett virrvarr av mark och himmel som for förbi hennes ögon, och till slut insåg hon; de hade fallit från ett stup. Hästen virvlade runt i luften så att han föll med ena sidan nedåt. Melissa tappade stigbyglarna, men hennes fingrar hade på något sätt vuxit fast i tyglarna och hon höll ett krampaktigt tag i dem. I sitt ansikte kände hon Twists silkeslena man fladdra och då och då stötte hon emot hans kropp med ena benet.
Det kändes som om hon fallit i en hel evighet och hon förstod inte; var var marken? I samma ögonblick landade de med en ljudlig duns och allt blev svart.

Rummet snurrade runt henne. Hon kunde inte urskilja något vettigt, men då och då kunde hon se en av sina välbekanta hästaffischer fladdra förbi, och där, där var visst hennes mamma. Men vad händer? Hennes mamma förvandlas till Twist och han drar med henne ned för ett stup och när hon landar, landar hon i sin säng. Plötsligt är Melissa klarvaken och möter sin mammas blick. Bredvid Amy sitter hennes pappa, Roald. Melissa mumlar fram något som de inte kan höra. Hon försöker igen och nu kan de urskilja ord.
”Vad är det som har hänt?”
Amy drar efter andan och börjar på en mening.
”Jag… ja, vi har-”
Men Melissa avbryter henne. Hon har kommit på vad som hänt, hon minns allt, hon minns hur de föll, landade. Och plötsligt så finns det något som är mycket viktigare att veta än vad som hänt;
”Var är Twist!?” utbrister hon och huvudvärken slår till som om någon slagit henne i huvudet med en klubba. Nu är det Roalds tur att dra efter andan.
”En man som var i skogen och plockade svamp hittade dig och Twist nedanför ett högt stup…” börjar han och Melissa avbryter honom vresigt;
”Vad har hänt med Twist, var är han?” Hon skriker för att få ett vettigt svar ur Roald.
”När mannen kom till platsen, bara några minuter efter att ni fallit, han hörde hästen skrika, då var Twist redan…död” suckade Roald och såg bort.
Melissa satt stilla med öppen mun och hade bara en tanke i huvudet: ”Det här stämmer inte!”
”Vill du vara ensam, Mel?” viskade Amy tveksamt. Melissa kunde fortfarande inte tala, men nickade frånvarande. Amy och Roald smög ut och stängde dörren.
Melissa lade sig på mage och borrade in huvudet i kudden. Hon kunde inte tänka, bara falla ned för ett stup av tankar och idéer. Att Twist var död, det stämde inte. En sån fin och bra häst kunde inte bli straffad av Gud på ett sådant grymt sätt.

Det var ingen lätt tid som följde för Melissa. Hon kastades mellan intensiv lycka och desperat sorg och visste inte vad hon skulle tänka eller tro. Hon tog på sig hästens död som sitt eget fel, och trots att alla försökte övertala henne om att så var inte fallet, höll hon fast vid att det var hon som hade orsakat Twists död. Ett långt tag, flera veckor, fick Melissa stanna hemma från skolan. En läkare hade givit henne rådet att stanna till sängs i minst en vecka, i fall hon fått någon blödning eller annan skada i huvudet. Och Melissa följde verkligen hans råd. Hon låg bara i sängen och pratade inte, kom inte upp för att äta och hade ett frånvarande uttryck i ögonen. Så låg hon, dag ut och dag in i en och en halv vecka. Sedan började hon komma upp för att äta, sedan lite oftare och tillslut var hon uppe hela dagarna. En dag försökte hon sig på att gå upp till stuteriet, men scener från den hemska dagen fladdrade förbi i hennes minne redan utanför stalldörren, och hon vände och gick därifrån.
Efter fyra veckor av sorg och isolering, började Melissa i skolan igen. Men inget var som vanligt, hennes kompisar tog avstånd och hon kunde knappt se dem.
Tillslut var Melissa så pass frisk att hon kunde leva så gott som vanligt. Hon började vistas i stallet igen och tog hand om Bills hästar.
Melissa bad Roald att ta sig till Twists dödsplats och lägga blommor där. Själv var hon fortfarande för förstörd för att besöka den platsen.

Men trots allt, så bestämde sig Melissa tillslut för att besöka gläntan där Twist dött. Hon talade om för sin mamma Amy vart hon skulle och gick iväg. Det var inte så långt att gå, om man följde den väg som Roald beskrivit. Efter bara ett par minuters promenad öppnade sig skogen och hon kom in i gläntan. Den var en fin liten gräsplätt, omringad av höga popplar och en del tallar. Mitt i gläntan hade Roald så fint satt upp ett träkors och lagt den stora buketten med vilda ängsblommor under. Melissa log lite försiktigt och gick fram till korset. Hon satte sig på knä och blundade.
”Förlåt mig Twist, min kära kära ponny! Om det fanns något jag skulle kunna göra för din skull, så skulle jag göra det!” viskade hon och snyftade. En tår rann nedför hennes kind och hon torkade bort den med baksidan av handen. Hon suckade lågt och rörde vid korset. Då såg hon plötsligt något svart i ögonvrån och såg upp mot skogen. Där stod en liten gumma, iklädd en lång svart klänning med vita spetsar som skymtade nedanför klänningskanten. På huvudet bar hon ett grått huckle. I ansiktet var hon rynkig och ögonen var små och svarta. Hon stod med händerna knäppta bakom ryggen och iakttog korset. Melissa lade märke till att gumman inte verkade ha sett henne. Då började gumman röra sig mot henne. Klänningen åstadkom ett prasslande ljud när hon gick. Gumman stannade bredvid Melissa utan att se på henne. Melissa reste sig upp och försökte säga något. Hon kände sig lite rädd och hade svårt att få fram ett ljud. Men det behövde hon inte, för nu sa gumman, med en hes, nästan fientlig röst:
”Han var en underbar häst, inte sant?”
Melissa stirrade på gumman som hon fortfarande inte fått ögonkontakt med och svarade ängsligt:
”Jo, han var en mycket fin häst. Kände ni honom?”
Gumman såg äntligen upp på Melissa och plirade mot henne med de svarta ögonen.
”Han har varit min häst.”
Melissa skulle just fråga hur det kom sig och vem gumman var, när gumman avbröt henne.
”Jag ägde hans mor, en gång i tiden. Hennes namn var Twisting Alicia. Hon var en fux, precis som han och arab. Lilla Twist var en exakt kopia av henne. Twists far hette Puzzel och var en skimmel arab. Men när Twist var fyra år dog Alicia och jag orkade inte ha kvar Twisting Boy, som han hette egentligen. Alicia och jag hade ju levt ett helt liv tillsammans, ser du. När Alicia dog var hon tjugofyra år och jag var åttiosex. Och nu har det gått fjorton år och jag har blivit hundra.
Men hur som helst, så gav jag bort Twist till en god vän till mig, Eric von Brümsen. Han ägde Twist i tre år, och han red in honom. Han tävlade honom också, och du kanske har hört om den vackra fuxen som var så framgångsrik inom dressyren.”
Melissa tänkte efter och mindes faktiskt en vacker arab som alla hade varit imponerade av. Och nu när hon tänkte på det kunde hon faktiskt se inom sig att Twist och araben var mycket lika.
”Roubster Helician?” sade hon, det var så hästen hade hetat.
”Ja, just det” sa gumman med sin hesa röst. ”Mr von Brümsen tyckte att Twisting Boy inte var ett tillräckligt värdigt namn för en sådan framgångsrik dressyrvalack. Så han fick allmänt heta Roubster Helician, men kallades alltid Twist.”
Gumman blev tyst och Melissa hade stor lust att ställa alla de frågor som bubblat upp i henne under tiden som gumman berättade. Men hon fick aldrig tid, vare sig hon hade vågat eller ej, för gumman fortsatte;
”Framgångsrik var han verkligen, lille Twist. Och han påminde så mycket om sin mor. Några gånger när jag fick se bilder av honom i tidningen trodde jag för några ögonblick att det var hans vackra mor, min Alicia.
Han var mig så kär, trots att jag bara hann rå om honom i fyra år. Den lille hingsten var så busig, modig för sin ålder och trogen alla som gav honom ett gott hem.
Hur som helst, efter två års framgångsrikt tävlande sålde Mr von Brümsen Twist till en herre som hette Günther Fredana. Twist var då sju år gammal, i sina bästa år alltså. Mr Fredana var en värdig man, ganska gammal, och red inte själv. Han hade en beridare, som det kallades, vars namn var…” Gumman gjorde en kort paus, till synes för att tänka efter. ”Jonathan Grey hette han! Mr Grey var en duktig ryttare och red skickligt Twist, Roubster Helician, till många segrar. Ja, hur som helst, hos Mr och Mrs Günter Fredana bodde Twist i sju år. Sedan såldes han till en gräslig herre kallad Fred Hermanson. Mr Hermanson fick bara behålla Twist i ett halvt år, och som fjortonåring såldes Twist igen. Denna här gången till en riktig hedersman; John Gremsell. Mr Gremsell är den vänligaste, kunnigaste hästkarl man kan tänka sig. Han ägde Twist ända till hans död. Ja, tills nu, alltså…” Ännu en paus. Melissa skyndade sig att ställa en fråga.
”Mrs…, ehm, frun, känner ni Mr Gremsell?”
Gumman gav Melissa en hastig blick, som hon inte kunde tyda. Gummans ögon var ömma och ledsna, men munnen var ett bistert, grått streck.
”Nej, det gör jag inte” svarade hon kort.
”Men hur kan ni då veta att han är så vänlig och kunnig?” Melissa rynkade pannan. Hon kände sig rädd för denna mystiska gumma. Vem var hon? Var hennes historia sann? Troligtvis, tänkte Melissa, eftersom att det var Mr Gremsell som hyrt ut Twist till henne.
”Jag vet. Jag känner, min vän. Genom Twists hjärta. Jag vet om han mår bra eller inte. Det var jag som fick den gräslige Mr Hermanson att sälja honom. Jag visste att Twist mådde dåligt där.”
Melissa förstod sig inte på gummans svar. Hur kunde hon då veta…? Förbryllad sneglade hon på gumman, som stod med knäppta händer och stirrade iskallt på korset.
”Älskade du Twist?” sade hon så plötsligt och kallt att Melissa hoppade till.
”Ja, det gjorde jag. Och jag är så ledsen för vad som hänt… Åh, jag skulle göra vad som helst för att få honom tillbaka. Jag skulle… Jag skulle offra vad som helst för Twist!”
Gumman vände sig om mot Melissa med en hastig rörelse, så att kjolen prasslade. De bistra ögonen såg rakt på Melissa och munnen formade orden väl när hon sade:
”Skulle du offra vad som helst för Twist?”
Det lät så hårt och så hatiskt att Melissa darrade. Hon såg med rädda ögon på det bistra, rynkiga ansiktet och nickade.
”Då…” sa gumman med höjd, hes röst ”…ska du också få göra det!”
Skräckslagen ryggade Melissa bakåt när gumman kastade sig fram mot henne. När Melissa sänkte blicken såg hon något blankt, silveraktigt blänka till i gummans hand. Och när gumman höjde handen ovanför sig såg Melissa till sin fasa att det var en kniv hon höll i! Den gnistrade i solens strålar och en välslipad egg blänkte till.
”Då ska du få offra ditt liv, så som du lät Twist göra för dig!” Gumman skrek med skrovlig röst och högg med all kraft kniven i Melissa.

”Femtonåriga Melissa Farlet försvann i förrgår från sitt hem i Hawbury, White Horse Hills. Melissa lämnade sitt hem runt klockan tre i förrgår och hade då för avsikt att besöka dödsplatsen för sin avlidne hyrhäst.
På dödsplatsen fann man bloddroppar som nu är inne på undersökning. För övrigt fanns inga spår efter Melissa…”
Så stod att läsa i Britannia News två dagar efter Melissas död.
Blodet visade sig vara Melissas, men hennes kropp kunde man inte finna, trots polisens skallgångar i skogarna runtom gläntan. En vecka efter hennes död hittade man dock ett brev i gläntan där hon dog, där det stod med ålderdomliga bokstäver skrivna med riktig bläckpenna:
Att säga för mycket kan leda till hemska ting…






Slut



Skriven av: Sophia Ström (13 år)

Inloggning

Logga in och för att skapa din profil. Utöver får du möjlighet att redigera dina verk och du har möjlighet att nå högre medlemsstatus .

Glömt lösenord?

Snabba insättningar med Visa och Mastercard - casino med kortbetalning utan svensk licens!

Hur blir man veckans författare?

Veckans författare:

Fredrik Trulsson

Inga stordåd, böcker, eller barn, men förhoppningsvis ett gott hjärta och en någorlunda intakt ryggrad. Allt gott till er alla som besökt, läst och övertygat mig! Är du mer nyfiken, samt modig,…

Fredrik Trulsson

På andra plats denna veckan: Anders Berggren