Mellan gott och ont, kapitel 2

Blodet rann sakta ner mot halsen. Han strök med handen över munnen och hakan och försökte torka bort så mycket han kunde innan han började dricka mera. Han ville ju inte att klädnaden skulle bli förstörd. Han sänkte sitt huvud mot den blonda flickans hals igen och började dricka igen. Sött, tänkte han. Tonåringar smakar godast. Han la ner flickan på golvet och reste sig upp, kollade runt i rummet han stodd i. Inget märkvärdigt fanns där inne, såg ut som dom felsta tonåringarnas rum innan deras föreldrar börjar tvinga på dom mera vuxnare saker.
Han gick fram till dörren och öppnade den. Inget gnisslande, tänkte han, "Dom måste vara ordentliga i den här familjen", sa han halvhögt till sig själv medans han tysto ch försiktit stängde dörren till flickans rum innan han började leta rätt på trappen till nedervåningen.
Han hittade trappan ganska snabbt, den stodd precis utanför föreldrarnas sovrum. Han funderade skarpt om han skulle jävlas lite med dom, kanske moderns skulle dö av skräck då. Han kollade på sin hand och såg att den var täkt av blod liksom helah ans mun. Han började skriva på dörren med blodet; "Hon smakade gått". Han tittade på det och började skratta innombords innan han gick nerför trappen och ut genom dörren till den kyliga höstnatten.


Aranth gick in i sitt halvförstörda rum han hade fått, och satte sig på sängen med stopen i handen. Han drack långsamt medans han tänkte. Han tänkte inte så mycket egentligen, mest på hur han skulle ta död på den där vakten. Han kanske till och med blev tvungen att ta död på dom där kvinnorna också om dom har tänkt att stanna kvar när dom är klara, ganska sorgligt men nödvändig och dom märker, vilket dom antagliegn kommer göra.
Aranth gick fram till fönstret och kollade ut. Han visste att vaktens rum var på nedervåningen bakom disken, allt han behövde göra var att bryta upp låset, som han har gjort så många gånger om, pressa kudden över honom så att han inte kan skricka, och sen var det matdags. Men det leder ju till att jag måste ta död på kvinnorna också, tänkte han sorgligt. Han gillade inte att döda annars än när han skulle äta. Han skulle aldrig orka med en fullvuxen man och två kvinnor. Jag tänker i alla fall inte spara dom till senare, det blir bara tungt att bära på och det smakar inte lika gått om dom inte är färska. Jaja, dom får väl dö i onödan då. Tänkte han sorgset och önskade innerligt att dom inte skulle vara kvar när dom väl var klara.
Aranth kollade på klockan som hängde på väggen, men märkte att den inte funkade.
"Ja men det var väl trevligt da", tänkte han och suckade djupt. Får väl gå ner till reseptionen om några timmar da, tänkte han, "Kan lika bra sova en stund", sa han högt till sig själv. Han gick fram till sängen, tog tag i den och släpade den till hörnet bredvid dörren, rättade till kudden och tog upp täcket, som ahde glidit ner till golvet. Han började sakta klä av sig och när han drog av sig tröjan sträckte han ordentligt på sig så det knakade i hela rygraden, han slapnade av och andades ut och började sedan ta av sig skorna och byxorna. Han kröp djupt ner under täcket och märkte att det var väldigt varmt för att vara så tunt innan han somnade med en sista blick mot den trasiga klockan.

Aranth vaknade med ett ryck. Han höll på att försova sig. Han kastade av sig täcket och snabbt ställde sig upp och började klä på sig, med en snabb blick ut genom fönstret konstaterade han att det höll på att ljusna borta vid horisonten. Fan, hur kan jag vara så dum att jag försover mig. Han drog på sig skorna och rocken och smög tyst ut genom rummet. Han struntade i att låsa dörren utan skyndade sig bara ner till reseptionen och slängde nyckeln på disken. Det var alldeles tomt i reseptionen och baren, han kollade upp på klockan och såg att den stod på exakt 04.00. Han klättrade upp på disken och hoppade över den. Nu ska hans äckliga tryne äntligen försvinna från mitt liv. Han tog upp den smala långa kniven som han halltid hade med sig och började dyrka upp låset med van hand, det gick upp snabbt och han öppnade sakta den gnisslande dörren och kikade in. Han låg dära i sängen, ensam. Kvinnorna måste ha gått hem efteråt, tänkte han och suckade djupt av glädjen att bara få döda en person i natt och inte tre. Han smög igenom den smala öppningen i dörren, han ville inte öppna den mera ifall ljuset kanske skulle få honom att vakna eller om dörren gnisslade ännu mera. Det var i alla fall en tur sak att vara smal i dessa lägen, tänkte han när han väl stod inne i rummet. Han gick sakta fram till sängen och tittade ner på vakten, han hade ansiktet ner mot kuddarna, det blonda perfekta håret var rufsigt och han såg helt utmattad ut.
Aranth stodd och tänkte en stund. Han ville så gärna slå honom sönder och samman, men han var hungrig. Han hade inte ätit något på två dagar och han bärjade känna blodstörsten komma över honom. Jag har klarat mig i två dagar, tänkte han, några minuter till gör ingen skilnad.
Vakten började sakta röra på sig i sömnen och var på väg att vakna för att sedan börja sin dag som vakt. Aranth satt på en stol bredvid sängen och väntade på att han skulle vända sig om och märka att han var där. Vakten började sakta öppna ögonen och sträcka på sig. Han kollade åt det håll där Aranth nu stod, han ryggade till och såg förvirrad och omtumlad ut.
"För igår natt", sa Aranth när han siktade in ett slag på hans perfekta ansikte, inte för hårt så att han skulle få skallen korssad, men tillräckligt för att han skulle tuppa av.
Det tog inte lång tid alls att få honom ur sängen och sedan spänna fast honom i stolen. Aranth gick fram till vattenkaraffen som stodd vid fönstret och hällde sedan upp ett glas. Han gick fram till vakten med karaffen och glaset i handen, han ställde ner karaffen på golvet och kastade vattnet över vakten så att han skulle vakna.
Vakten öppnade sakta ögonen och gjorde en grimas av smärtan i huvudet och den bultande blåtiran vid tinningen.
"Var är jag?" Sa vakten med omtumlad röst.
"I ditt rum fastspänd på en stol", sa Aranth med mörk röst. Vakten kisade å honom och det gick med ens upp för honom vem det var som stod dära.
"Släpp genast låss mig härifrån", Skrek vakten med skräckslagen stämma.
"Nej", sa Aranth lugnt och stirrade på honom. han gick fram till fönstret och öppnade det. "Visst är det en strålande dag, tycker du inte?".
"Ta låss mig härifrån nu!", vrålade vakten.
"Nej", sa Aranth lika lugnt som förut. "Jag stälde en fråga till dig, och jag förväntar mig att du svarar".
"Vad du än säger till mig kommer jag inte svara på något". Aranth tog upp sitt ciggaretetui och öppnade det, tog ut en cigg, stoppade in änden i munnen och tände den och drog ett djupt långt bloss.
"Så du vill alltså vara ohövlig denna fina dag?", sa Aranth efter sitt tredje bloss på ciggen, "Ja, jag antar att jag kan var ohövlig jag med då". Aranth satte sig på fönsterbräden och såg solen sakta gå upp på himlen. Han kände värmen sprida sig i kroppen och flyttade snabbt på sig. Solen var inte farlig för honom, bara han inte fick för mycket utav den. Han kastade ut ciggarten genom fönstret och började gå tebax mot vakten som satt som förstenad på stolen bredvid sängen. Aranth hade låtit huggtänderna komma fram medans han stodd i fönstret, vilket vakten med skräck hade sett.
"Tänker du svara på min fråga eller ska jag vara lika ohövlig jag med?", Vakten stirrade som förlamad på Aranth. "Svara!" skrek han rakt i ansiktet på vakten som inte kunde röra sig det minsta nu. Aranth kände hur ilskan började komma upp i honom. Så denna modiga vakt var alltså inte så modig ändå, tänkte han förargat. Han hade längtat efter lite motstånd och nu belv han lätt förbannad när han upptäkte denna modiga vakts skräckslagna utryck. Han måttade ett slag mot käken och kändes hur den krossades under hans fingrar. Vakten skrek till så gått han kunde när han kände käken krossas och kunde inte stänga munnen nu, utan den hängde lite halvöppet och han kunde inte prata.
"Om du ändå inte ska svara, så behöver du inte kunna tala", sa Aranth med hånfull stämma. "Nu ska jag berätta exakt vad jag ska göra, och jag råder dig att lyssna noga. För jag tar det bara en gång". Vakten stirrade som förlamade på honom och han hade tårar i ögonen efter slaget. "Jag funderar på om jag ska döda dig snabbt eller plågsamt, det snabba sättet är att jag skär halsen av dig. Det plågsama sättet är att jag sakta skär upp dej här nerifrån", Aranth satte kniven på magen på honom och började sakta dra den uppåt på hans nakna bröstkorg sammtidigt som han sa, "och sakta skära upp dig hit". Aranth satte kniven mot halsen på honom och stannade dära. Vakten började gnälla och gny av skräck nu och tårarna började rinna nerför kinderna på honom. Aranth skrattade till och lät kniven sakta gå ner för bröstkorgen på honom och vakten började gny ännu mera och Aranth skrattade ett hånfullt skratt medans han ställde sig upp och gick runt bakom honom. Han satte tebax kniven i skidan som satt fast vid bältet under rocken. Han hade aldrig tänkt att plåga honom, att plåga sina offer har aldrig varit hans stil, han tyckte bara om att hota dom lite granna till att börja med.

Han gick fram till fönstret och tog upp en ny ciggarett och tände den, han lutade sig mot fönsterkarmen och stirrade upp i taket och lyssnade till fåglarnas kvitter. Han vände på huvudet och tittade ut genom fönstret och kände solen strålar värma honom i ansiktet. Han drog sig snabbt tillbaka och stodd lutad på fönsterkarmen. Han kollade på vakten, han hängde med huvudet bakåt och blodet som rann nerför halsen på honom började torka. Han var blek som ett lakan i ansiktet och ögonen var öppna med skräckslaget utryck i sig. Aranth drog en djup suck och ände sig otroligt mätt, men han visste att det inte skulle vara länge och att han snart skulle bli hungrig igen. Han stirrade upp i taket medans han tog ett djupt bloss på ciggareten och började fundera på vilket håll han skulle gå. Om han skulle gå söderut denna gång eller kanske norrut. Han hade aldrig gått norrut och undrade vad det skulle finnas för städer där. Han visste att dom flesta vampyrer höll sig norrut på grund av att solen inte lyste lika starkt dära, men själv tyckte han om att känna solen då och då, att känna värmen sprida sig i kroppen. Han kunde förstås inte hålla sig länge i solen om han inte täkte sig ordentligt. Till slut så började det alltid brännas och han började känna sig svag i hela kroppen. Men ju mer han försökte hålla sig i solen, ju längre kunde han stanna där. Första gången han stod i solljuset märkte han att hans hud började glittra, som vita kristaller. Det var rätt fränt att kolla på ibland, det är ju inte ofta man brukar få se det hända.
Aranth slängde ut ciggareten genom fönstret och gick fram till den döda vakten och började knyta låss repen som höll honom fast, när han fick låss den sissta knuten lyfte han upp honom och la han i sängen och drog upp täcket lite över honom och sedan satte han ett till bitmärke på andra sidan halsen. Så skulle man tro att det var kvinnorna som hade dödat honom. Aranth ställde sig framför sängen och kollade på sitt verk, det såg mycket mer troligt ut än vad det hade gjort i hans tankar. Han gick fram till dörren och låste den med nyckeln som han såg låg på sängbordet, sedan klättrade han upp på fönstret och hoppade ner på marken.

Skriven av: HansOchGreta