Mellan Två Fronter

Detta är en bok som jag börjat skriva på. Det finns mycket saker som jag egentligen inte vil ha med, men som kommer med ändå. Frågan är om den är värd att lägga mer tid på och skriva vidare på? Maila gärna och berätta vad ni tyckte. Titeln är ett arbetsnamn.





torsdag. 3 mars 2007
Han tryckte sig intill väggen och smög vidare. Han hörde fortfarande rösterna bakom sig, de kom närmare och hans blick sökte febrilt efter ett ställe att slinka undan på, han tryckte sig närmare väggen; varför visste han inte, en platt vägg kan ju inte gömma honom undan något annat än vinden.

Han ansträngde synen bakåt, medan hans fötter sökte sig framåt längs marken. En arm stack fram bakom väggen, och hans puls kröp upp till vansinnes-takt. Men det hann inte komma fram mer än en arm fören just den armen försvann igen bakom väggen. Men tyvärr hade inte rösterna gjort det samma, utan de verkade ha stannat precis bakom vägg-kanten.

Vansinnestakt, ja, det räckte inte, skulle hans hjärta dunka snabbare än så, så sprängs antagligen ådrorna av trycket.

Han svängde tillbaka sitt huvud, precis i tid för att se att hans fot var nära att lämna det säkra för att störta ner i ingången till...vad som såg ut som en källare. Men det var inte lönt att stå här och vela han måste bort, det var säkert bara en tidsfråga innan galningarna bakom honom kom hit. Han svängde fötterna över kanten och hoppade ner i ingången. Hans blick sökte sig innåt, och vad han såg, var ett, mörkt, fullständigt kalt rum, eller kanske inte rum direkt, snarare förvaringsutrymme, ungefär 3 kvadratmeter stort, och kallt, riktigt kallt.

Hans fråga skrek i huvududet, smög sig på och överumplade honom precis när det var den värsta frågan han kunde ställa till sig själv för tillfället, han sa det t o m högt: 'Hur fan har jag hamnat här??'





















Kapitel 1

'skyddsrummen fylls i Europa igen, Nostradamus viskar; Vad var det jag sa?' - Ulf Lundell - 'Under bordet'

onsdag 3 mars, 2005
Stockholm, Sverige
USA säger sig vara mycket framgångsrika vid fronten. Usama Bin Ladin säger sig ha segern inom räckhåll. Men ingen vet vad han vet. Mer än ett fåtal då. De Allierade ska infiltrera Al-Qaida. Och han själv ska leka i första ledet. Det var egentligen inte vad han ville, det var det sista han ville. Men eftersom det råder en hård allmän värnplikt i alla de allierade länderna så hade han inte mycket till val. Eller han kunde välja mellan det och att ligga i skyttegravarna. Så egentligen var det väl inte det sista han ville. Men det säger inte så mycket.




Det var med tunga kliv han gick mot den väldiga ek-dörren - det kändes som om någon knutit fast en pansarvagn vi varje sko, och sedan fyllt den med sand -
och det var en riktigt ful dörr, där det mitt på, inte lite längre upp som det brukar göra, utan precis mitt på, satt en blänkande plåt-skylt, där det stod med en något annorlunda stil (det verkade som om någon försökt göra sig lustig över innehavaren av dörren); 'General D. Gustavson'. Han grimatiserade illa, skakade på huvudet, och knackade på.

Efter några sekunder lyste den gröna lampan febrilt och han steg in.

Den första tanken som slog honom när han kom innanför dörren i försvarsministerns rum, var alla vapen som hängde på väggen. Det var speciellt ett som satt uppe i taket och pekade rätt ner på besökarna som klev in på rummet, han undrade om den var laddad och stelnade till. Han slappnade av när han hörde sitt eget namn ur generalens mun;

'-Jonny Berg?'
'-Ja.'
'-Från och med nu Arash Talimuchad'
'-Jaså.'
'-Låt mig förklara vad det hela handlar om'
'-Gärna.'
Försvarsministern stirrade honom rätt i ögonen och gav honom ett märkligt, nyfiket leende.
'-Är det alla ord du kan, människa?'
Han svarade inte honom på den frågan, utan fortsatte att uttryckslöst stirra tillbaka.


Försvarsministern fortsatte, på något sätt mer upprymd en någonsin;
'-Alltså, du ska åka ner till Al-Hajad-Reid-regionen, eller rättare sagt vid gränsen, där kommer du att bli körd till Al-Hajad-Reid av några bergsinvånare, därifrån ska du ta dig vidare till fots, ca tre kilometer...är du med? Tre Kilometer?'
'-Ja.'
'-Därifrån tar du dig till närmaste Al Qaida-region. Jo, och innan du går in i Al-Hajad Reid, får du instruktioner av en man som kallar sig Amon. Är du med?' Han tittade på Jonny med en sorts patetisk medkänsel-blick. Jonny gav honom en likadan tillbaka.
'-Ja, kan jag gå nu?'
'-Visst, du vet väl egentligen vad du ska göra?'
'-Ja, jag har fått förhandsinstruktioner'.
Det blev tyst i några sekunder medan han kliade sig i pannan. Han svettades. Jonny reste sig upp och gick mot dörren. Han kunde höra hur försvarsministern bakom ryggen sa att han skulle ta det försiktigt. Jonny svarade inte utan öppnade dörren och gick ut så fort han kunde. Rummet stank.

Utanför dörren satt en man med grön-brun-vita militärkläder. Han hade ett stort vapen hängande vid magen. Hans händer skakade. I händerna höll han en bok som Jonny kände igen. Den såldes i alla affärer och alla verkar villja köpa den. Själv hade han fortfarande inte läst den, han trodde inte på Nostradamus.

Bakom sig hörde Jonny hur dörren slogs igen medan han studerade mannen framför sig som också hörde dörren slå igen. Mannens blick släppte boken och flög upp - som om han varit inne i världens mest fängslande berättelse och stördes av en pistolknall - och mötte Jonnys blick. I vad som kändes som trettio minuter - men som snarare var trettio sekunder - tittade dem på varandra. Mannen slog sedan bort Jonnys blick och viskade uppriktigt:
'-Ta det lugnt, grabben'.

Jonny nickade och gick därifrån.


lördag 3 april, 2005
Flaket, som var vitmålat, men som han snarare skulle kalla färglöst, skakade som en stucken gris och föraren satt och kedjerökte som en galning i bilen. Det såg ut som om han skickade röksignaler.

Han fattade fortfarande inte hur han kunde bli trovärdig hos Al Qaida med jeans och skjorta. Men han var ju inte expert direkt. Han hade lärt sig att inte lita på någon, därför var han beredd på allt.

Dem måste vara nära nu. Han kunde känna det, känna hur rädslan kröp upp under skinnet. Han


kunde se det. Kunde se hur ett par döda kroppar förvandlades till fler. Hur fler döda kroppar förvandlades till hundratals. Hur hundratals döda kroppar förvandlades till tusentals, tiotusentals, kanske till och med hundratusentals. Det syndes att det inte var en speciell sorts människor här. Det var män och kvinnor i alla åldrar.

Det färglösa flaket saktade in, och sand yrde runt bilen, över bilen, under bilen, och la sig slutligen på flaket. Det såg märkligt ut, som om det var damm, som bestämde sig för att sluta sin resa just på hans flak. Detta var inget föraren lade märke till, utan medan bilen kröp fram i runt 30 km/h, kunde Jonny se att föraren drog fram en karta, som han stirrade ner på i nära en minut. En minut, där bilen fortsatte rakt fram, utan att föraren tittade upp en enda gång. Sedan tittade föraren upp, lade undan kartan, och tryckte på gaspedalen.

Människor låg antingen i fosterställning eller i någon sorts krampställning, det var ungefär som en mardröm. Värsta sorten. Vissa hade gasmask, andra inte. Vissa hade uppspärrade ögon, andra inte. Dem flesta kroppar hade börjat ruttna, vilket inte förvånade honom. Han hade nästan själv börjat ruttna av värmen.

Jonny slumrade till, han sov inte, han hade ungefär ett öga halvt öppet - som man kan ha om man vaktar något, som man egentligen inte bryr sig så mycket om - men det räkte för att han skulle slå huvudet i förarhytten när bilen plötsligt tvärstannade.

Föraren hoppade snabbt ut och gick bort till Jonny. Han bröt på engelska;
'-Nu får du gå resten, grabben, jag inte kommer fram längre.' Han tittade tvivlande på Jonny och tillade, 'Du måste vara galen, men den i här väskan ligger, lite mat, vatten, dina papper och den instruktioner'. Jonny sade inget.

Mannen körde i väg och efter ett tag syndes bara sandvirveln efter bilen. Jonny stod fortfarande kvar på samma ställe. Sen tog han några kliv över ett par lik och satte sig arrogant på magen på ett annat. Han öppnade väskan, tog upp kartan och kikaren som låg i. Han tittade på kartan, följde horrisonten och fann vad han sökte. '-Jaha du, det är det väl bara att gå ditåt, då', sade han tyst till sig själv.

Jonny reste sig upp och vandrade vidare. Det var rena hinderbanan mellan liken, över liken, på liken, nästan under liken, även om det aldrig var så illa.

Medan han gick och läste instruktionerna, smuttade på vattnet, och badade ofrivilligt i den heta solen, kom han på att för första gången på flera månader tänka på sin släkt. Morsan och farsan hade dött i Den Första Vågen, hans två bröder hade av misstag blivit skjutna av dem allierade soldaterna under en övning. De få resterna av hans släkt som hade överlevt hade dött i Den Andra Vågen.



Den Första Vågen hade via en mysiskt bakterie som forskarna tog för långt tid på sig att stoppa, slagit ut det mesta ut av Italien, Spanien, Grekland, Turkiet, Ungern, stora delar av Afrika, och i stort sett det mesta kring medelhavet. Sen kom vaccinet, men då hade bakterien/viruset redan lyckats ge sig på delar utav norra Europa.

Han kom närmare och närmare Al Qaida-regionen nu och han gjorde allt för att övertyga sig själv om hur lite han kände, men han erkände för sig själv...att han var rädd. Han visste egentligen inte varför han var rädd. Han hade ju ingenting att förlora. Men rädd var han. Den där gnagande känslan man kan ha, när man inte egentligen vet varför, bara att det känns kusligt, och man helst hade varit på en öppen gata, med hundratals männsikor, som alla var lika oskyldiga som man själv.

Han läste vidare på instruktionerna, det kändes som en omöjligt uppdrag, dessutom var han ju ingen vidare skådespelare. Men han kände att det var ändå ända sättet att få stopp på eländet, även om han inte brydde sig. Det var skrivet på ett löjligt sätt. Han kände igen det från den tiden man ägnade större delen av sitt liv vid dataspelen. Dem där strategispelen; när man fick ett 'uppdrag' man skulle slutföra; detta var skrivet ungefär på samma sett. Han bläddrade till sista sidan; sist stod det; 'Lycka till, gud kommer hjälpa dig!'. Han fnös till, skrattade högt och skrek; '-Stor risk!!'

De sandiga husen kröp allt närmare och nämare. Dags att smaka på vattnet igen. Dags att bränna instruktionerna, även om det hade varit roligt att se hur dem skulle reagera om dem fick tag på instruktionerna när han kom dit. Skrattretande, men knappast frestande.

Sanden virvlade runt hans skor, över hans skor, i hans skor. Det var inte särskillt bekvämt. Det verkade blåsa upp till storm, en äkta sandsorm, om det nu fanns oäkta sandstormar. '-Typiskt', väste han lite surt till sig själv, verkligen någonting att pigga upp sig med.

Han hade sand överallt i kläderna och nu flög det in sand i hans ögon också. För en gångs skulle kände han stanken från alla liken. Det hade blivit en sån vanlig lukt i städerna att han inte brukade tänka på det längre, precis som någon som hade ett 'utedass' i huset, efter ett tag slutade märka lukten. Detta kriget hade gjort det meningslöst. Detta kriget hade gjort honom meningslös. Detta kriget var meningslöst.

Fem timmar senare...
Svetten rann överallt på honom, den gjorde allt för att han inte skulle förstå den knackiga engelskan soldaterna hävde ur sig. Nu var det dags att förklara sig. Det förvånade honom att dom inte sköt honom med en gång, 'Skjuta först, fråga sen', ungefär. Lite smått schockad över hur hes hans röst var fick han ur sig att han 'hade information'. Han höll på att börja skratta, så löjligt lät det.
'-Jag kan De Allierades taktik utantill', fortsatte han.


Här stod han alltså, Jonny 'Den Store' vid Al Qaidas front, och skulle alltså avgöra ett världskrig. Komiskt.

Naturligtvis började hans nya vänner, som alla var klädda i vita lakan (såg det ut som), häva ut sig mängder med ord på arabiska. Han försökte förklara att han inte fattade någonting, men självklart hjälpte inte det, utan soldaterna började riva och slita i honom. Han började göra sig redo för att lägga benen på ryggen. Fly. Fly som en rädd kyckling så fort han bara kunde. Fly trots att det inte skulle hjälpa ett dugg. Vad gjorde han här egentligen?

Men otroligt nog hade han flytet med sig, och en av dom lite yngre talangerna runt omkring honom tog klivet fram, nickade betryggande till honom - även om han omöjligt kunde bli trygg här - och började prata med de andra soldaterna. Nu följde en het ordväxling, varpå allas blickar riktades mot Jonny, där han stod med Al Qaida-soldater runt omkring sig nu. Han började få torgskräck och solsting på en gång.


























Kapitel 2
24 juli 2004
Malmö, Sverige
”-Skjuter den ene, så skjuter alla andra på varandra”, utbrast Jens
”-Va? Vem”, sa Tom frågande.
”-Det är det allting handlar om”, fortsatte Jens, ”-Det är alltid en jävel som börjar, vad det än handlar om, sen kommer alla efter, vad det än handlar om”.
-Vad i helvete svamlar du nu om?”.

Tom hade suttit och pratat med Jens en eftermiddag i mörkret på den halvt nedsläkta kaffeterian på Stortorget och ätit en alldeles för välgrillad paj, när Jens hade kommit med sitt påstående som inte verkade ha mycket betydelse för deras samtal just då.

Tom lämnade Jens tankegång med en gång, genom att svara i sin mobiltelefon som argt fräste i fickan med sin Bamse-signal. Grymtande svarade han:
”-Räddad av gonggongen”. I andra änden hördes Martins desperat skrikande röst
”-Vafan, Tom, har du Jens där?”
”-Ja.”
”-För fan, låt inte så tråkig, jag har världens grej här”.
”-Kul för dig, Martin”. Tom såg tvivlande på Jens, och det blev tyst i luren ett tag, tills Tom fick bryta tystnaden.
”-Ok, vad är det för skit du hittat nu då?”
”-Alltså, det är ingen skit”.
”-Nänä, visst”.
”-En jävla skattkarta, jag lovar!”
”-Från stans sjörövare eller?”
”-Nejnej, alltså, den låg under nån jävla golvplanka här hemma, du vet, de har ju bott nån skum gammal gubbe här innan oss”.

Och det var faktiskt sant, Martin och hans bror hade flyttat in i det gamla ruttna huset för någon månad sedan, det var unket så dom i stort sett fick det istället för köpte det. 1 000 kronor eller något sånt hade det visst kostat.

Det ryckte i Toms ögonbryn på tanken av en guldgruva gömd någonstans, väntande på honom, och han blev tvungen att svara Jens:
”-Det skadar inte att ge den en chans, men passa dig om det är någon skit du drar ut oss på, Jens”, det kliade i hela Toms kropp, och tankarna sved, när han fick koncentrera sig på att inte visa något. Men det var svårt när han satt där med Jens, som absolut inte fick se något. Han försökte dölja tankarna, som ett litet barn som döljer att han har tagit godis ur skåpet där hemma.


Tom samlade tankarna och sa lugnt och stillsamt till Jens att han var tvungen att sluta nu, och att dom kunde träffas i morgon eftermiddag vid fyra tiden. (Det borde ge honom tillräkligt med tid att tänka igonom det. När han lagt på, satt han och funderade över om han skulle låta sig dras in på denna bana igen. Tankarna skrek i honom, och for runt som tvätten i en tvättmaskin; dom skrek åt honom:
Du är varken tjuv eller kleptoman, och även om du hade varit det, så är ändå inte detta stöld eller något sådant, bara vanlig hederlig skattjakt.
Men det var ändå något i tankarna som låg och gnagde, om han bara kunde komma på vad…nåja, han skulle ringa tillbaka til Jens senare ikväll.

”-Vafan var dedär om?”, avbröt Jens honom. Tom samlade tankarna så snabt han kunde:
”-Nä inget särskillt, Martin hade nån grej på gång bara…”
”-Tom, inget…”, fortsatte Jens, men Tom avbröt honom med en gång;
”-Nej, nej, klart inte, det är ingen fara”
”-Ska vi träffa Martin imorgon vid 4 tiden eller?”
”-Ja, vi sa så”
”-Jag är med”, sa Jens självsäkert.
”-Jens? Är du säker?”
”-Ja”, sa Jens tveklöst.
”-Då säger vi så, då”
Och med dom orden lämnade Tom och Jens Kaffét och Tom gick hem till sig. Han satte sig i köket och funderade. Tankarna sågade runt i huvudet på honom:
Du har inte råd med en sån här grej till, tänk på förra gången,
och tankarna tvingade honom att medge sina misstag, vilket han inte gillade alls.
Tänk efter nu Tom, vad har du egentligen gjort som är bra?
Tom suckade och försökte inte ens tänka efter. Tankarna fortsatte att svida i panngloben på honom:
Du är dålig; du har aldrig gjort något annat än dumheter, ge dig nu inte ut på farligare vatten än vad du befinner dig!

Långsamt vaggade han på darriga ben bort till spisen, tog upp en stekpanna och ställde den på spisen, samtidigt som han satte plattan på högsta värme. Han stekte noggrant sina ägg, som han hämtade i kylen, lade dom på mackan, och åt långsamt upp dom. Han funderade på om han skulle väcka upp sina kleptoman-handlingar igen.

Om han skulle låta sig spåra ur igen. Hans tankar lekte krig med varandra innuti skallen och han tog sig för öronen, som om det skulle ha hjälpt honom. Han var omedveten. Omedveten om att äggen fräste. Omedveten om att kranen spolade. Omedveten om att radion spelade hans favoritlåt. Omedveten om att han inte blir av med tankar genom att hålla för öronen. Världen stod stilla, och under ett par sekunder sysselsatte sig hans hjärna med att slå hårda golfbollar fram och tillbaka i hans huvud. Samtidigt var han medveten. Medveten om att imorgon skulle han börja förändra världen för alltid.


25 juli 2004
Nära bokskogen, Sverige
Tom kämpade sig uppför kullen, som han från början inte trodde skulle bli några problem att bestiga. Däruppe stod redan Jens och Martin och skrattade åt honom. Han önskade att han hade tränat lite mer, så han inte behövde förudbjukas på detta sätt.

På Toms rygg hängde en väska samt en spade och en hink. Detsamma hängde på Jens och Martins ryggar. Dem hade gått igenom det noga över telefon och bestämde sig för att dem skulle träffas uppe på den fridlysta, öde äng där ingen satt sin fot på länge, och troligen inte heller skulle göra på ett bra tag...ja, förutom dem själva då.

När mjölksyran i benen slutat producerats, så kunde dem tillsamman gå den sista biten, ner för kullen och framförallt ner i den dal som skulle bli deras nya hem i sådär en vecka. En vecka under bar himmel.

Om sanningen ska fram så visste dem faktiskt inte vad 'skatten' var...bara ett det var något extremt värdefullt. Det var ju faktiskt inte ens en skattkarta, utan mer en 'beskrivning', men han lät Martin kalla den skattkarta, för det lät mer spännande. När han frågade Tom vem som egentligen bodde i hans hus innan honom, vägrade han svara.

Resten av dagen ägnade dem åt spadarna. Dem lät skyffla många liter jord från platsen. Det behövdes ju, eftersom dem skulle nästan tio meter ner. Enligt kartan då.

Med svetten rinnande i ögon och ner på kinderna, droppandes ner på på deras kroppar, och den stekande solen i 35 gradig värme, hade dem på den andra dagen grävt upp en yta på 10 kvadmeter, ca 2 meter ner i jorden. Under middagen bestämde dem sig för att ändra sina vanor lite grand. Att gräva mitt på dagen var ingen riktig höjdare hos någon av dem, det kändes som om dem blivit misshandlade av ett gäng skinnskallar, och sedan råkat ut för ett gäng poliser som druckit för mycket kaffe nån timme tidigare. De bestämde sig för att sova så länge hettan tillät på dagarna (det var väldigt varmt för att vara Sverige och Skåne, även om det var högsommar) och gräva på eftermiddagarna och så sent in på kvällarna som dem orkade.

Att gräva på den svalare delen av dygnet, visade sig skulle ge resultat, och när spadarna på kvällen den fjärde dagen nådde till ca sex meters djup, tog dem tillsammans en paus runt elden ganska tidigt.

Tom tänkte på hur Martin alltid har gillat historier, när han var yngre var det alltid han som hade störst drömmar. Drömmarna handlade om att bli författare och han hittade gärna på



historier, spontant och drog historierna för alla han kände. Och så var fallet nu också. Även om han hade mindre drömmar och hans yrke bestod av något så banalt som lärarvikarie. Jens och Tom lutade sig tillbaka, medan Martin harklade sig och började berättelsen.

Tom kunde inte få någon riktig koll på vad Martins ganska barnsliga story egentligen handlade om, även om han tyckte den vara bra. Egentligen var han väl för gammal för den, men tjugofem är ingen gammal ålder när man är ung.

Femte dagen:
Tom vaknade med en enorm huvudvärk och alla leder värkte. Träningsvärk tänkte han och skyndade upp för att laga frukust innan dem andra vaknat. Fast att kalla det frukost är ju till att smikra maten. Näring? Ätbart? Föda? Jag föda nöjde han sig med, ätbar föda kanske...kanske till och med Ätbar näringsföda?

Medan han kokade den märkliga blandningen, som Martin blandat ihop hemma, och som dem nu åter igen skulle tvinga i sig, började han ofrivilligt tänka igen, det var som att försöka sluta tänka på något som man innerst inne faktiskt ville ränka på. Samma tanke. Samma tanke som numera dagligen plågade honom.

Hur fan kunde han sno den där cykeln av den lille pojken?? Han borde ju ha kunnat räkna ut att ungen inte skulle lyckas ta sig hem i mörkret utan den! Det var ju ruggigt kallt dessutom. Han hade ju gjort det så många gånger förr. Det var ju han största inkomstkälla. Skillnaden var ju bara att nu snodde han den utan att vänta tills den stod utan uppsyn...

Stönande reste sig Jens och Martin sig upp samtidigt.
'-Vad fan är det som luktar, Tom??' väste Martin, med halvslutna ögon.
'-Mat.' svarade Tom utan att ens vända blicken åt Martins håll.
'-Bara jag slipper den så...'
Tom upptäckte att han höll på att bränna 'maten' i allt sitt tankearbete, han drog snabbt av grytan från den lilla gasspisen. Så snabbt att han glömde grytlapparna och brände sig rejält på den glödheta gamla pannan. Martin hade redan dragit fram vattendunken och öste det ljumma vattnet över Toms fingrar.

Efter frukosten satte dem igång att gräva med en gång. De hade bestämt sig för att koncentrera sig på att gräva neråt, för att se om det verkligen var något där, istället för att gräva på en stor yta. Korkat nog hade dem inte tänkt på detta innan.

Blåsorna Tom hade fått av att bränna sig sved något så fruktansvärt, och blandade sig med Blåsorna han fick av att gräva. Hans händer såg verkligen inte vackra ut, och för att glömma



smärtan ett tag, blickade han ut över himlen. För första gången på mycket länge var solen på väg att gå i moln, något han såg fram emot. Inte för att han brukar ha något särskillt emot solen, men det var verkligen i varmaste laget.

Svalorna kretsade över deras huvuden och han kände hur det sakta blev lite svalare, när solen kröp in bakom de gråa molnen. Han slöt ögonen, medan han fortsatte gräva. På något sätt njöt han. Det är inte ofta han är hemifrån en sånhär lång period. Vanligtvis är han hemma större delen av veckan. Det var skönt att ändra rutinerna lite. Och han fortsatte gräva att par timmar till, nästan uteslutande med ögonen stängda. Varken Jens eller Martin kommenterade detta en enda gång. Inte heller sa dem någonting under hela grävningen.

'-Aaaaaaaaah!', skrek Jens upprymt bakom ryggen på Tom, som nästan hade börjat slumra till.
'-Jag har något här!', fortsatte jens. Både Tom och Martin vände sig snabbt om för att titta.
Det dem såg var inte direkt vad dom väntat sig, när Jens skyfflat bort jord på ungefär en kvadratmeter, var det ända dem såg grå plåt. Grå plåt. Plåt är ju ingen skatt direkt, det är inte ens särksillt värdefullt. Men det var tillräkligt spännade för att dem skulle fortsätta gräva, fram till sent på natten, när dom egentligen inte såg vad dem grävde fram längre. De grävde ju säkert sex timmar efter mörkrets inbrott, bara med några få, svaga ficklampor. Fast sen somnade dem ju väldigt snabbt och sov i säkert tio timmar. Alltid något.

Tom vräkte av den lille pojken från cykeln, och slängde ut honom i skogen bredvid vägen, han landade hårt med en rejäl smäll. Tom tog cykeln och slängde upp den på flaket. Sen stack han. På den mörka himlen, slängde månen, på något sätt, ner arga blickar på vägen framför Tom. Det susade i träden bakom dem få lyktor som var utplacerade. Han visste att det var gott om skog åt alla håll, utom på vägen, trots att han knappt kunde se mer än ett par meter utanför vägen.

Väl hemma lastade han in cykeln i garaget, och vinglade sakta upp för trappan. Han mötte fru Lindberg, som stod i dörröppningen och blickade ner i trappan. Hon skakade på huvudet, och sade leende till honom: '-För många öl ikväll, Tom?'. Tom nickade och log tillbaka. '-Bara det inte blir någon vana'. Han svarade att det var ingen fara, och fortsatte upp för trappan. Klockan vara bara halv elva på kvällen, men han tyckte ändå det var bäst att gå och lägga sig. Och som det snurrade. Runt, runt, runt.

Han sov tills han vaknade och vaknade gjorde han tidigt morgonen efter. Med en tryckande bakfylla flög han upp hur sängen. Vad fan hade han gjort? Han slog på TV:n för att se om dem körde några nyheter;
'....den åttaåriga pojken syntes senast till vi halv åtta på kvällen då han var på väg ut från sitt hus. Polisen har ännu inget spår efter vad han kan ha tagit vägen, men man misstänker ännu inte något brott. Har ni några uppgifter, eller har sett pojken mellan klockan arton-noll-noll


igår och nu, så ring dethär numret, som går till en speciell avdelning hos polisen...' Tom tvekade inte en sekund. Han ryckte till sig telefonen, och skulle precis slå numret, när han hejdade sig. Han lade snabbt tillbaka luren, och rykte åt sig blocket och pennan som låg bredvid telefonen. Han skyndade sig att krafsa ner numret, innan det försvann ur rutan. Sedan tittade han lungt ut genom fönstret för att se om telefonkiosken var ledig. Efter att han hade fokuserat synen till rätt ljusstyrka, och såg att han inte såg någon på hela gatan. Skyndade han sig, så gott han kunde ut genom dörren och ner för trappan.

Sjätte dagen
Tom vaknade med ett ryck, alldeles svettig och med en puls som troligen överskred vad som brukar kallas vilopuls. Att han var helt indränkt i svett, berodde troligen både på vad han drömt, men framförallt att det var, om det nu kunde vara möjligt, ännu varmare än någon utav dem tidigare dagarna. Faktiskt mycket varmare.





























Kapitel 3
'Men walking down on the railroad tracks,
going someplace there´s no goin back'
/ Bruce Springsteen - the goast of tom Joad

Under vad som brukar kallas stekande sol, men som snarare var kokande sol, vräktes Jonny ner på den sandiga marken. Det gjorde ont när han slog både armbågarna och bakhuvudet hårt i marken. Först fattade han inte vad som höll på att hända, men efter en liten stund, insåg han att han höll på att visiteras, på ett ganska brutalt sätt. Han kände sig ganska glad över att han hade bränt sina instruktioner. Han var inte speciellt rädd för döden, men tortyr var inget han längtade efter.

Efter någon minut blev han uppdragen på fötter igen och soldaterna började knuffa honom frammåt. Han ville ju inte direkt starta ett bråk här, så han gav med sig och började gå i den riktning som dem vita spökena gick i. Det första han passerade, var ett stort vitt tält, kanske med en yta på 20-30 kvadratmeter, med en ganska stor, ca 3 kvadratmeter stor ingång. Trots att det gick säkert tio soldater runt honom - och han kände sig ganska trött i ögonen, där halva öknen verkade ha lagt sig tillrätta i hans ögonglober - kunde han ändå slänga en blick in i tältet, som snabbt passerades. Det enda han uppfattade - som troligen också var det enda som hände där inne - var att den var fylld av människor som låg på knä med sina huvuden nere på marken, som strutsar, fast över ytan istället för under.

Han leddes fram till ett ganska nybyggt och litet hus. Det var byggt av trädstammar, och såg ut att vara väldigt nybyggt. Platt tak, och två eller tre ganska små fönster. Huset bevakades av ett antal militärklädda män. Jonny kunde inte riktigt få en uppfattning om hur många dom var, men han uppskattade det till runt femton. Huset låg ett par meter upp på en liten konstgjord kulle, med en stor varanda som troligen var minst tio kvadrattmeter stor. Kanske en fjärdedel av huset. Innan han blev ledd uppför trappan, han hann se hur en tjock kabel - som troligen var en sådan kabel, som innehöll ett antal kablar i sig - ringlade upp för kulle till huset, som en orm, och sen stack rakt in i huset, i höjd med golvet, ungefär som en mask som grävde sig in i ett äpple.

När han kom upp på varandan lyckades han slänga runt huvudet och titta bakom sig på utsikten över området, det var troligen bara några sekunder han lyckades titta innan han blev inknuffad, men det var tillräkligt. Tillräkligt för att stelna till. Tillräkligt för att se att detta inte var något scoutläger. Inte någon liten by, som man förr om året, innan skiten satte igång kunde hitta utanför städerna, i idyllerna. Detta var en stad, en stor stad. Det som ute ifrån öknen såg ut som en liten mellanstation med kanske ett par bilar och en mindre styrka soldater visade sig vara en enorm bunker med militärer och utrustning. Det var omöjligt att uppfatta hur stor den var, iallafall på denna lilla tiden, men han såg att det var gott om stora hus, små hus, stor tält, små tält. Och mitt i allt ihop stod det en stor byggnad som såg ut


ungefär som en tågstation. Han ville inte ens veta vad som fanns innuti.

När han kommit in i huset, fick han tydligen en liten stund på sig att tänka, för alla var tysta och lät honom titta runt omkring sig. I rummet fanns det mängder med prylar. Allt från vanliga tv-apparater till mer avancerade prylar som en pc-dator (av modell ny) och en playstation. Alla väggar var deckorerade med prylar från många olika länder och det såg ut som om ägaren av huset hade butt här i minst tio år (fast han misstänkte att det nog inte stått här i mer än tio månader.

Längst inne i rummet satt en ganska prydligt klädd man på en stol framför ett mycket exlusivt skrivbord, troligtvis av mahogny, dom där man kunde hitta uppe på stora framgångsrika företag, på chefens kontor. En såndär många drömmer om att nå till, men få lyckas med.

Jonny gick självsäkert fram mot skrivbordet, medan mannen, som verkade vara av arabiskt ursprung, inte rörde en min, utan bara följde varje steg han tog med en blick, som verkade klistra fast sig vid Jonny, ungefär som en liten unge gör vid ett dataspel eller en film på tv. Jonny tyckte det var skrämmande, men ändå på något sätt farcinerande. Vem var detta? Som satt här i ett rum fullsmokat med prylar och souvernierer.

Mannen vid skrivbordet släppte blicken på Jonny och började prata i en lugn ton, med raspig röst på en utmärkt engelska:
'-Du är bra korkad som tar dig hit, du vet väl att du i borde vara död vid det här laget?'. Jonny bara stirrade på honom och undvek att svara. Mannen fortsatte, och verkade nästan farcinerad, vilket säkert var möjligt, men han var säkert inte farcinerad av samma sak som Jonny var. Mannen var nästan säkert farcinerad av kriget.
'-Maryland heter jag, Muhammed Maryland, och du behöver inte fråga, både mitt förnamn och efternamn är tagna. Jag skiter i vad andra tycker, jag tycker det låter rätt bra. Vad tycker du?'. Jonny fortsatte stirra på Maryland och gav inte ifrån sig ett ljud. Han lät mannen fortsätta; 'Jaja, du behöver inte svara, varför kommer du hit och säger att du har information? Varför skulle jag tro dig? Varför byta sida sådär plötsligt? Tveksamt om du har många hjärnceller, men det är klart att du kanske också ser att vi håller på att vinna kriget, det har jag varit säker på hela tiden. Det gör vi med Allahs hjälp. Så berätta på då, så får jag se om jag tror på dig. Oj vad jag bablar, jag får så sällan besök här ute i vildmarkerna, men ok, nu är jag klar, varsågod'.

Efter en halv minut av stirrande började Jonny prata. Han hade hunnit studera mannen vi andra sidal skrivbordet och kunde se hur mannens prydliga kostym hade blivit dammig av öknen, men ändå inte så dammig som den kanske skulle ha blivit om han var utomhus lite mer. Mannen var ganska kraftig byggt och hade troligen mycket fett under den vita skjortan,



men såg ändå ganska välmående ut. Hans ansikte var fårat av små rynkor och han såg ganska blek ut för att vara av arabiskt ursprung. Hans mörka, män ändå gråa hår, såg ut att behöva en dusch, då det var helt insmort med flott, såg det ut som.

Jonny började berätta den ganska väl inövade storyn om hur han hade blivit illa behandlad och tröttnat på det, varpå han samtidigt såg hur 'hans sida' (som om han hade någon jävla sida) höll på att förlora kriget. Han lyckades få kontakt med någon som hade kontakter här nere och blev transporterad hit. Det tog nästan en halvtimme att berätta hela lögnen och ändå utelämnade han det som enligt instruktionerna skulle vara det viktigaste han skulle säga; Historien om hur mycket han hade lärt sig älska Allah, och att gud hade sagt till honom både det ena och det andra och bla bla bla...det vägrade han säga. Istället så sa han helt enkellt kort; '-Jag tror inte på någon religion alls'.

Efter några sekunders tystnad bröt mannen bakom mahognyn ut i ett en enda stort gapskratt. Ett gapskratt som varade i säkert en halv minut, eller kanske t o m en minut. Jonny visste inte vad han skulle tro. Han slöt ögonen och väntade på att mannen, med ett skratt som kunde få vem som helst att rysa, skulle skratta klart.

När så mannen äntligen var kvar, tog han ett steg frammåt mot skrivbordet, och tittade mannen djupt i ögonen, sträckte fram handen och viskade:
'-Arash'. Mannen tittade tillbaka på Jonny, skrattade igen och sträckte sedan fram sin hand, som bar sträck av blått bläck både på fingrarna och på själva handen. Han tryckte den hårt, riktigt hårt, och Jonny grinade illa.
'-Välkommen', sade mannen som kallade sig Muhammed. Dem sa inget mer till varandra, Jonny vände på klacken och gick lugnt därifrån.

Ute blängde solen på honom, men han kunde se hur mörka moln tornade upp sig en bit bort. Det var som om himlen ville visa honom vad som var på väg att hända. Det var iallafall så det kändes för Jonny, när han såg ut över den jättelika staden. Hur skulle de Allierade kunna göra något mot ett såpass välorganiserat ställe som detta? Så vitt han visste kunde det lika väl finnas tio likadana städer bara i detta området. Alla spionsateliter var ju ur funktion sedan länge och de Allierade visste inte mycket om hur det kunde se ut här.

Han fick en knuff i ryggen och insåg att han faktiskt fortfarande stod och såg ut över staden uppe vid det lilla huset. Han började gå ner för trapporna, och väl nere från trapporna följde han dem vitklädda männen. Han blev bara förd över den sandiga 'gatan' och in på en liten mindre gata rakt fram. Femton meter senare svängde dem in till vänster runt en husknut. Där var en dörr och han kunde höra en av männen säga;
'-Here you live'. Bakom honom hade han sett ett gäng män vandrat ut genom ett par portar, ut mot öknen. Han undrade om dem visste vart dem var på väg. Han undrade om dem visste att dem var på väg in i en återvändsgränd.


Kapitel 4
Trots den tryckande hettan började Tom skaka. Det var besynnerligt, men på nåt sätt naturligt. Han visste inte vad han stod inför, han visste inte om han ville veta, men han trodde ändå att han visste. Detta var inget att leka med. Det kändes som han stod inför något väldigt stort, något mäktigt. Med spaden i handen klättrade han ner i hålet som nu hade blivit runt två meter djupt. I samma sekund som han satte fötterna på det släta plåtgolvet, insåg han både ett och annat. Trots att han hade skor på sig kunde han genom sulorna känna värmen från plåten. Det brändes inte direkt, men det var en sådan värme så att Tom ändå hoppade till, ungefär som när man tar i en gryta på bordet som man tror är kall, men som ändå är ganska varm.

Efter att han stått några sekunder och vant sig vid värmen, samtidigt som han kunde räkna ut att detta var orsaken till att hela dalen runt omkring honom var varm som en öken, lade han sig ner och sökte sig igenom ytan. Han hade inte en tanke på att väcka dem andra, klockan var nog inte långt över sju på morgonen så han trodde ändå inte han skulle bli särskillt populär om han inte lät dem sova.

Efter en stunds letande fann han vad han, utan att egentligen tänka på det, letade efter; små, små springor som kunde betyda någon sorts öppning. Det förvånade honom att han inte såg den så fort han kom ner i hålet, det var en ganska tydlig fyrkant av springor, men det är ju alltid så när man letar efter något; det dyker alltid upp på de enklaste ställena.

Tom försökte få ner spetsen på spaden i ena springan, men spaden gick bara ner någon millimeter. Han lade ner spaden och klättrade upp ur hålet. Han kunde fortfarande höra tysta snarkningar från Jens, medan Martin sov tyst. Han smög fram till Jens väska och öppnade den. När han stack ner handen, kunde han känna hammaren långt nere i väskan och han drog försiktigt upp den. Sen gick han samma lilla väg på sådär tio meter tillbaka till hålet och klättrade ännu en gång ner i deras märkliga lilla hål. Än en gång stack han ner spaden så långt han kunde, tog sen hammaren och började banka på spadskaftet. Först lite lätt, sedan hårdare och hårdare. Och spaden gled faktiskt ner ett par centimeter. Han hoppades att han inte väckt Jens eller Martin, han visste inte varför, han bara hoppades.

Tom satte sig ner på plåten, vid det här laget hade det blivit riktigt skönt, han kände värmen gå genom hela kroppen, och trots att svetten rann som regndroppar på en fönsterruta i november, så skakade han fortfarande lite grann. Han tänkte tillbaka på förhöret, än en gång slöt han ögonen;

'Tom Zetterberg, nekar du till anklagelserna?'
'Självklart!'
'Ja, eller Nej?'
'Jo'
'Var vänlig svara på frågan'. Tom mindes åklagarens nervösa blick i förhörsrummet.


'Ja!!', hade han sagt så högt och tydligt han kunde utan att skrika.
'Du nekar alltså till att ha stulit och sålt vidare ett hundratal cyklar?'
'Är du döv eller?' Självklart hade inte åklagaren svarat på denna fråga, vilket Tom inte tyckte var så konstigt direkt.
'-Vad har ni för anledning att gripa min klient för detta påstådda brott? Har ni några bevis? Vi har nästan inte fått veta någonting alls'. Det var hans advokat, som plötsligt, helt utan förvarning, hade vaknat till liv. Åklagaren hade vänt sig om till en storvuxen tjej som Tom förmodade var hans assistent (han trodde inte att han hade fått höra åklagarens namn någon gång) och viskat någonting, trots att Tom ansträngde sig, kunde han inte höra vad dem sade till varandra.
'-I nuläger har vi ett vittne, som säger sig ha köpt en cykel av din klient. Vi betraktar vittnet som trovärdigt.' Åklagaren, som var en riktig bjässe på säkert hundra kilo, och som såg ut att ha käkat anabola både till frukost och middag i minst tio år, spände så diskret han kunde ögonen i Tom, som inte var sen att spänna ögonen i åklagaren, ännu hårdare.

Tystnad.

Hans advokat reste sig plötsligt hastigt och drog med sig Tom upp; '-Du har ingenting att komma med, ingenting alls, du vet mycket väl att det kan vara en egen lagligt såld cykel, och att dessutom inte ett vittne håller. Nu tänker jag går härifrån med min klient, så kan du höra av dig när du har mer att komma med.'

Tystnad.

Åklagaren såg i tur och ordning på sin assistent, sen på dem två vakter som var inne i rummet. Först gick assistenten ut, sedan tog en av vakterna med sig en skrikande advokat ut, medan den andra vakten stod kvar på samma ställe. På något sätt var vakten det mest skrämmande. Han rörde inte en enda min, inte på hela tiden inne i rummet. Tom stängde av öronen, och hörde inte ens vad advokaten flämtande skrek på väg ut ur rummet.

Ett ben slog till honom bakifrån på hälarna, föll handlöst bakåt, och lyckades precis få händerna bakom nacken för att skydda huvudet. Lika snabbt som han föll blev han upp dragen igen - som om han hade blivit nedkastad på en studsmatta, som råkade vara hårdare än genomsnittet - Åklagaren - som nästan garanterat legat inne i armén när han var yngre, hans släta skalle nästan skrek detta till honom, på något sätt - tog ett fast grepp om hans hals och hade tryckt upp honom mot väggen. Hans andeträkt hade varit som en blandning mellan soppåsen därhemma och kanske en död fågel.

'-Ditt jävla svin. Du ska inte tro att du kommer undan, men vi kommer inte att låta dig vara fören du sitter bakom galler. Du kanske har gömt undan dina brott ganska bra, tror du, men tids nog kommer vi att få fast dig. Det är inte lönt du tittar bakom dig, för att vi kommer att


vara efter dig, lika bra att du får veta detta. Sen spottade han honom i ansiktet, och greppet om halsen, som blivit hårdare och hårdare, släppte helt och han föll ner till golvet direkt. Efter ett tag reste han sig upp alldeles själv och gick ut. Så snabbt var det över, men han hade varit räddare än någonsin tidigare, och han hade ännu inte slutat titta bakom sig. Han var ständigt rädd.

Tom öppnade sakta ögonen, men vågade inte resa sig upp. Han misstänkte att hans ben somnat, precis som han var nära att göra nyss. Tom reste sig försiktigt upp. Ett ben hade somnat, det andra var piggt. Han stödde sig på det. Det var dags nu. Dags att göra det som de andra säkerligen ville vara med på, men som han själv trodde var bäst han gjorde innan de andra steg upp.

Han kände på spaden, den var också varm nu -som om den legat i ugnen, men inte tillräkligt länge för att bli het - Han tryckte den bakåt lite. Ingenting hände. Han tryckte lite till och han trodde att någonting hände, han tryckte ännu mer och den rörde på sig. Den rörde på sig, men inte mycket. Han fortsatte att ha spaden i samma läge som han fått ner den i och böjde sig ner för att titta närmare på luckan. Det tog honom en liten stund innan han upptäckte vad felet var. Han hade kört ner spaden på i fel springa, och där han trodde den skulle gå upp, blev det nu bara en liten utåtbuktning. Han drog upp spaden och lät den glida ner i springan på andra sidan, den han trodde var den rätta. Med ett lätt kling - ungefär en sån lätt klingning som man hör när någon vill hålla tal och klingar med gaffeln i ett ömtåligt glas - tog det stopp. Tom slog till en mygga, som envist hade bitit sig fast i hans nacke och böjde sig därefter och plockade upp hammaren. Han måttade först ett slag mot handtaget på spaden, sen ångrade han sig och slog till allt vad han orkade, varpå spaden, med ett krak, gled igenom helt och hållet till andra sidan. Han drog upp spaden lite till och böjde sedan bakåt spaden. Luckan gav med sig med en gång och gick upp.

Toms ansikte var fårat och rynkigt, dels av svetten, dels av solbrännan, men det var rynkigt, trots hans låga ålder. Han såg både tio och tjugo år äldre ut, än vad han egentligen var. I samma ögonblick som luckan gled upp och all den (såg det ut som) kokande ångan träffade honom i ansiktet och han tittade ner i hålet, ryggade han tillbaka två meter och såg trettio år äldre ut.










Kapitel 5
Tisdag, 23 november 2005
London, Storbritannien
Jon Rytter tittade nervöst på sin tyske kollegas armklocka. Tre minuter över fyra. Det borde vara dags för det där mötet nu. För inte så länge sedan hade man kallat ett sånt här europa-möte för krismöte, men numera kallade man det bara 'möte'. Han tittade på sina kollegor, dem vars länder fortfarande existerade. Den tyske premiärministern satt och lekte med sin penna, samtidigt som hennes tunga hoppade omkring i munnen på något bessynnerligt sätt. Norrmannen på andra sidan bordet hade märkliga blinkningar med ögat och ryckningar i läpparna medan dansken mest satt och svettades. Han kunde också se den polska, skottska, finska, holländska, och ryska ledarna. Plus ett par till han inte kände till. Många hade naturligtvis inte kommit, men dem flesta återstående ledarna från väst-alliansen var faktiskt där.

För några år sedan hade Jon bara skrattad om någon berättade för honom hur effektiv biologisk krigsföring faktiskt kunde vara. Han rös till, och samtidigt som han gjorde det kunde han se hur dansken spanade in honom. När Rytter tittade tillbaka så vacklade inte Karsten Jensens blick en sekund. Dem stirrade bara på varandra. Det var nästan som om dem kunde läsa varandras tankar 'Vad händer nu?', 'Vad gör vi nu?'. Dörren in till rummet slogs upp och deras blickar släppte taget om varandra. Som om dom båda för ett tag glömt var dom var, och plötsligt blev påminda om det.

Den engelske premiärministern som kom in genom rummet var lika svettig som dansken och Gisela Döring, tyskan, ställde sig upp med en gång och bröt rejält på tyska; '-Vad är läget just nu, mr Mayer?' Den skallige George Mayer höjde på ena ögonbrynet och rynkade på det andra; 'Inatt 03:15 europeisk tid bröts kontakten med den sista delstaten i USA. Det kan vara atlantkabeln som är död. Men vi befarar det värsta.' Gisela Döring höjde på ögonbrynen och såg mycket irriterad ut, hennes gråa hår hade klibbat ihop sig och hon såg ut att vara ovän med kammen sedan en lång tid tillbaka; 'Och vad är det värsta scenariot??'. George Mayer tvekade inte; 'Att den sista delstaten helt enkellt är utslagen...borta....finito....slut. Att vi är ensamma i Alliansen'. Det blev alldeles tyst i runt det svarta bordet och ingen vågade ta initiativet att säga något.

Plötsligt började Karsten Jensen hosta. Först lite grann, sedan växte den till värsta sorten, en sån där som tränger sig på en och vägrar ge med sig - som en en försäljare. Det dröjde inte många sekunder fören det hade rusat in vakter med masker över huvudet, några delade ut masker till gästerna runt bordet, men dem flesta tog tag i Karsten Jensen och försökte få ut honom ur rummet. Det som följde nu var en tragisk kamp om för sitt liv från Jensens sida. Vakterna fick ner honom på golvet, men Jensen, som inte var helt otränad, började kämpa emot med en gång. Med fem vakter runt omkring sig, började han sparka med fötterna och slå omkring sig med armarna. Efter ett par minuters kamp (detta kunde Jon se eftersom han


var den siste dem fick ut ur rummet) många blåmärken och armbågar, satte vakterna helt enkellt en kula i huvudet på Karsten. Ingen sa något, det var såhär man hade fått stopp på den extremt snabba spridningen av viruset. Man hade nämligen kommit fram till att viruset sprids via luftvägarna och endast medan personen är levande. Det sprids dessutom bara efter att symptomen, som var hostningar, hade visat sig. Man kan säga att offret hostar ur sig viruset.

När dem kommit ut ur rummet blev dem genast tillsagda att sätta sig ner och vänta, av en smal soldat beväpnad med flera vapen. Jon var inte så bra på vapen, så han visste inte så mycket mer om var det var för sorter (fast det var ju iförsig oerhört ointressant att veta). Han följde soldatens långsamma, och lite försiktiga gång ut ur rummet igen. Nerför soldaterns rakade nacke rann vad som kändes som en halv liter svett. Jon kunde nästan känna hur rädd soldaten var. Han slöt ögonen och tog upp sitt kors han hade om halsen, öppnade ögonen och tittade på det ett par sekunder, innan han långsamt tog det av sig. Han höll det i handen igen och tittade på det en stund till innan han slöt handen. Det Jon gjorde nu var inget han hade planerat, inget han hade suttit och tänkt på och velat göra länge, utan bara ett infall. Ett utbrott av ilska. Jon slängde korset rätt i en tom vägg. Alla i rummet ryckte mer eller mindre till och tittade först på korset, sedan på Jon.

George Mayer var den första som sa något;
'-Varför gjorde du så, mr Rytter?'. Jon reste sig upp och improviserade ett tal, medan han böjde sig ner, tog upp korset och lade det försiktigt i papperskorgen;
'-Detta jävla kriget, handlar inte om nåt världsherravälde, inte om pengar, inte om mänsklighetens vara eller inte vara. Det handlar om religion. Den jävla religionen. Jag har aldrig varit religiös med jag har alltid burit mitt kors troget runt halsen. Det är slut på det nu!', han ställde sig intill papparskorgen med rak rygg, 'Vissa av er säger att gud kommer att hjälpa oss, men jag är ledsen att behöva avslöja detta för er; gud kommer inte att hjälpa er ett jävla dugg! Kanske finns det en gud, vad vet jag? Men om han varit intresserade av att hjälpa oss hade han väl gjort det vid det här laget? Det är dags att vi tar itu med detta på egen hand. Låt oss få detta kriget att inte handla om religion. Inte om varken muslimer eller kristna. I nästan varenda jävla krig i mänsklighetens historia har religion legat bakom. Låt oss skippa religionen och få bort dem religiösa ledarna som skapat detta, som uttnyttjar att människor är så jävla naiva, och övertyga folk om att, vafan, vi kommer kanske aldrig bli bästa polare, men nog fan kan vi leva i denna värden utan att ta död på varandra. Det handlar inte om vi och dom. Det handlar om oss'. Han kände hur allas blickar grävde sig in i hans kropp, t o m vakterna vi dörrarna verkade stirra så att ögonen trilalde ur dom. Jon lät sitt budskap sjunka in i et tiotal sekunder, sen avslutade han med;

'-Vi säger såhär: Alla som vill gå in i det andra rummet igen och komma på ett sätt för att stoppa detta vansinnet, lägger en sak som ni värdesätter högt i papperskorgen, sen får ni tillbaka det när det är fred på jorden'. Han fnös till och höll på att tillägga: Som om det någonsin kommer att bli det, med hejdade sig.


Extrem tysnad. Men det dröjde inte länge innan George Mayer reste sig upp, gick fram till papperskorgen, knäppte av korset han hade runt halsen, och släppte försiktigt ner det i papperskorgen. Sen dröjde det några sekunder, innan alla, en efter en, reste sig upp, gick fram till papperskorgen och slängde ner det värdefullaste dem hade. Vissa hade kors, och andra som inte hade det slängde ner guldklockor, guldhalsband och någon slängde t o m ner sin vigselring. Men om sanningen ska fram, var det mest kors som hamnade i papperskorgen. Efter att det var gjort kände Jon hur en av vakterna sökte hans blick och Jon mötte den. Han nickade snabbt till svar och vakten gick fram och lade symboliskt sitt kors i korgen. Jon hoppades att detta skulle symbolisera framtiden; att folk sluter upp med varandra, nu när även såna här löjliga ritualer kan kännas viktiga.

Ingen hade sagt ett ord under tiden, och utan att nu heller säga ett ord, började alla, en och en gå in igen.

Författare:

Publicerat

Dela: