Mellan Två Fronter - Kapitel 1-9

torsdag. 3 augusti 2012
Han tryckte sig intill väggen och smög vidare, han kunde fortfarande höra rösterna bakom sig, de kom närmare och blicken sökte febrilt efter ett ställe att slinka undan på, han tryckte sig närmare väggen; av vlken anledning visste han inte, en platt vägg kunde ju inte gömma honom undan något annat än möjligtvis vinden.

Han ansträngde synen bakåt, medan fötterna sökte sig framåt längs marken. En arm stack fram bakom väggen och i det ögonblicket började pulsen krypa upp till en vansinnestakt. Men det hann inte komma fram mer än en arm fören just den armen försvann igen bakom väggen. Tyvärr hade inte rösterna gjort det samma, utan verkade ha stannat precis bakom väggkanten.

Vansinnestakt, ja, det räckte inte, skulle hans hjärta dunka snabbare än så, så skulle antagligen ådrorna sprängas av trycket.

Han svängde tillbaka sitt huvud, precis i tid för att se att foten var nära att lämna det säkra för att störta ner i ingången till...vad som såg ut som en källare. Men det var inte lönt att stå här och vela, han måste bort, det var säkert bara en tidsfråga innan galningarna bakom honom kom dit. Han svängde fötterna över kanten och hoppade ner i ingången. Blicken sökte sig innåt, och vad den såg var ett mörkt, fullständigt kalt rum. Efter närmare efteranke ändrade han sig något. Det var kanske inte direkt ett rum, snarare ett förvaringsutrymme, ungefär 3 kvadratmeter stort, och kallt, riktigt kallt. Anledningen till att han inte ville kalla det rum, var att en stor del av taket utgjordes av ett galler, och på andra sidan av det gallret, såg det ut att vara ett riktigt rum. Han kunde inte avgöra om gallret var tillräkligt brett för att det skulle gå att se honom om man tittade neråt.

Ett fönster lyste upp rummet tillräkligt mycket för att man skulle kunna läsa det som stod skrivet på väggen;

FINISHED NOW?

Hans fråga ville skrika sönder huvudet, smög sig på och överumplade honom precis när det var den värsta frågan som kunde ställas för tillfället, han kunde till och med höra sin egen röst säga det högt, om än på den lägsta ljudnivån den förmådde: 'Hur fan har jag hamnat här??'









Kapitel 1

'skyddsrummen fylls i Europa igen, Nostradamus viskar; Vad var det jag sa?' - Ulf Lundell - 'Under bordet'
1
onsdag 20 mars, 2012
Stockholm, Sverige
USA säger sig vara mycket framgångsrika vid fronten. Usama Bin Ladin säger sig ha segern inom räckhåll. Men ingen vet vad han vet. Mer än ett fåtal då. De Allierade ska infiltrera Al-Qaida. Och själv ska han leka i första ledet. Det var inte riktigt det som stod överst på hans önskelista, det var snarare det sista han ville. Men eftersom det råder en hård allmän värnplikt i alla de allierade länderna så var det inte mycket att välja på. Rättare sagt så kunde han välja mellan det och att ligga i skyttegravarna. Varför inte fråga honom om han ville välja mellan att få en kula i pannan eller kanske en i bakhuvudet? Hallå, Mister, vi ville bara informera dig om att vi tänker skjuta ihjäl dig! Men efterssom du har varit så snäll och duktig idag ska du få välja var du vill ha kulan! Tyvärr får du varken välja vilken sorts kula du vill ha - efterssom vi ändå kör med dom billigaste – eller hur du vill ha den levererad, efterssom vi måste tänka på tapeterna här inne! Så egentligen var det väl inte det sista han ville. Men det säger inte så mycket.

Det var med tunga kliv han gick mot den väldiga ek-dörren - det kändes som om någon knutit fast en pansarvagn vid varje sko, och sedan fyllt den med sand, eller sten - och det var en riktigt ful dörr, där det mitt på, inte lite längre upp som det brukar göra, utan precis mitt på, satt en blänkande plåt-skylt, där det stod med en något annorlunda stil (det verkade som om någon försökt göra sig lustig över innehavaren av dörren); 'General D. Gustavson'. Han grimatiserade illa, skakade på huvudet, och tryckte på den lilla knappen som var tydligt utpekad som ”ringklocka”. Han var när att dra på smilbanden eftersom lusten att sätta dit ett ”inte”, innan ”ringklocka” började kännas väldigt lockande. Men det tog inte lång tid för honom att inse att det inte var särskillt roligt, om man inte har mycket stel humor. Efter några sekunder lyste den gröna lampan febrilt och han steg in.

Den första tanken som slog honom när han kom innanför dörren i generalens rum, var alla vapen som hängde på väggen. Det var speciellt ett som satt uppe i taket och pekade rätt ner på besökarna som klev in på rummet, han undrade om den var laddad och stelnade till. Han slappnade av när han hörde sitt eget namn ur generalens mun. Generalen var en lång man med en ganska vanlig kulmage (kanske inte vanlig hos den allt mer svältande befolkningen, utan snarare vanligt innanför väggarna i huset han nu befann sig i). Han var orakad och såg mycket blek ut. Trots att ansiktet var likvitt och han verkade mycket trött, så såg ändå hans ögon ut glöda. Glöda som ett litet barn som satt och väntade på Tomten. Hans röst var mörk, men klar.
'-Jonny Berg?'
'-Ja.'
'-Från och med nu Mustafa Heinok'
'-Jaså.'
'-Låt mig förklara vad det hela handlar om'
'-Gärna.'
Generalen stirrade Jonny rätt i ögonen och gav honom ett märkligt, nyfiket leende.
'-Är det alla ord du kan, människa?'
Jonny svarade inte honom på den frågan, utan fortsatte att uttryckslöst stirra tillbaka. Generalen fortsatte, på något sätt mer upprymd än någonsin tidigare;
'-Alltså, du ska åka ner till Al-Hajad-Reid-regionen, eller rättare sagt vid gränsen. Där kommer du att bli körd till Al-Hajad-Reid av några bergsinvånare, därifrån ska du ta dig vidare till fots, ca fem kilometer...är du med? Fem kilometer?'
'-Ja.'
'-Därifrån tar du dig till närmaste Al Qaida-region. Jo, och innan du går in i Al-Hajad Reid, får du instruktioner av en man som kallar sig Amon. Är du med?' Han tittade på Jonny med en sorts patetisk medkänslig blick. Jonny gav honom en likadan tillbaka, även om han inte kände någon som helst medkänsla för denna kontorsråtta. Fast var han verkligen det? Jonny skakade snabbt av sig frågan han ställt till sig själv och ställde istället en till mannen som fortfarande stirrade på honom.
'-Ja, kan jag gå nu?'
'-Visst, du vet väl egentligen vad du ska göra?'
'-Ja, jag har fått förhandsinstruktioner'.
Det blev tyst i några sekunder medan han kliade sig i pannan. Han svettades. Jonny reste sig upp och gick mot dörren.
”-Du undrar varför jag har ett gevär som pekar mot alla som kommer in?” Jonny stannade upp när han hörde generalens ord bakom ryggen.
”-Nej, inte direkt”, svarade Jonny kallt. Generalen reste sig upp och gick bort till Jonny, som inte rörde på sig. Mannen med vägg-gevären blev tvungen att gå runt om Jonny för att få ögonkontakt. Detta var något som roade Jonny en hel del. Han gick runt från Jonnys högra sida, stirrade honom i ögonen och gick sedan och ställde sig på Jonnys vänstra sida. Generalen böjde sig fram, och han kunde känna lukten av rök, som verkade sitta hårt i mannens kostym. Han viskade i Jonnys öra:
”-För att folk ska få respekt för mig. Ungefär som du borde ha. Hade inte världen sett ut som den gjorde, hade jag ställd dig inför krigsrätt.”. Nu lutade sig mannen bakåt och höjde rösten rejält, så att han nästan skrek:
”-Du ska stå rakt upp när du pratar med mig. Du ska svara på mina frågor tydligt och avsluta alla dina meningar med ett väl valt ord med respekt. Jag tror du förstår vad jag menar. Annars är du mer korkad än jag tror. Har du fattat det?!” Jonny var tyst i några sekunder, sedan svarade han med sansad ton,
”Ja, boss.”. Generalen grymtade till, märkbart störd (detta gjorde Jonny road på nytt, även om han aldrig var i närheten av att varken skratta eller le) och gick tillbaka till srivbordet. Jonny skyndade sig att öppna dörren för att komma ut så fort han kunde. Rummet stank.

Utanför dörren satt en man med grön-bruna militärkläder. Han hade ett stort vapen hängande vid magen. Hans händer skakade. I händerna höll han en bok som Jonny kände igen. Den såldes i alla affärer och alla verkade villja köpa den. Själv hade han fortfarande inte läst den, han trodde inte på Nostradamus.

Bakom sig hörde Jonny hur dörren slogs igen medan han studerade mannen framför sig som också hörde dörren slå igen. Mannens blick släppte boken och vid dörrsmällen flög han upp - som om han varit inne i världens mest fängslande berättelse och stördes av en pistolknall - och mötte Jonnys blick. Deras blickar var sammanflätade i vad som kändes som trettio minuter - men som snarare var trettio sekunder. Mannen slog sedan bort Jonnys blick och viskade uppriktigt:
'-Ta´t lugnt, grabben'.

Jonny nickade och gick därifrån.

2
lördag 2 april, 2012
11.00 lokal tid
Flaket, som var vitmålat, men som han snarare skulle kalla färglöst, skakade som en slaktfärdig gris och föraren satt och kedjerökte som en festande irländare i bilen. Det såg ut som om han skickade röksignaler.

Jonny fattade fortfarande inte hur han kunde bli trovärdig hos Al Qaida med jeans och skjorta. Men så va han ju ingen expert heller. Även om Jonny inte var lastgammal, hade han ändå hunnit lära sig att inte lita på någon, därför var han beredd på allt.

Dem måste vara nära nu. Han kunde känna det, känna hur rädslan kröp upp under skinnet. Han kunde se det. Kunde se hur ett par döda kroppar förvandlades till fler. Hur fler döda kroppar förvandlades till hundratals. Hur hundratals döda kroppar förvandlades till tusentals, tiotusentals, kanske till och med hundratusentals. Det syndes att det inte var en speciell sorts människor här. Det var män och kvinnor i alla åldrar, troligtvis även från många (alla?) kulturer, misstänkte Jonny.

Det färglösa flaket saktade in, sand yrde runt bilen, över bilen, under bilen, och la sig slutligen på flaket. Det såg märkligt ut, som om det var damm, som bestämde sig för att sluta sin resa just på hans flak. Detta var inget föraren lade märke till, utan medan bilen kröp fram i runt 30 km/h, kunde Jonny se att föraren drog fram en karta, som han stirrade ner på i nära en minut. En minut, där bilen fortsatte rakt fram, utan att föraren tittade upp en enda gång. Att han satte ljulspår på de döda kropparna, ibland i deras stackars förvridna ansikten, verkade han inte bry sig om det minsta.

Jonny lyckades stå ut med detta i alla sextio sekunder innan föraren äntligen tittade upp, lade undan kartan, och tryckte på gaspedalen. Flakbilen accelererade långsamt uppåt medan den skakade ännu mer febrilt än tidigare. Jonny drog en suck av lättnad när han upptäkte att det blev svårare att studera kropparna, nu när bilen körde tio eller tjugo kilometer snabbare. Visst, han såg fortfarande kropparna, men han slapp se ansiktena, ögonen. Han la märke till att det fanns en enorm uppgivenhet i de flesta ögon han hade sett. En uppgivenhet som var svår att beskriva, det närmaste han kunde komma var en dödsdömt på väg mot avrättningen. För ungefär tio år sedan (han hade blivit mycket sämre på tidsuppskattningar än han hade varit ett par år tidigare) hade han sett The Green Mile på en nästan helt tom biograf. Han jämförde ögonen i hur fångarna såg ut när dom gick utmed den gröna milen, mot avrättningen, och fann att dem var tämligen lika ögonen på människorna som låg här.

Människor låg antingen i fosterställning eller i någon sorts krampställning, det var som en mardröm. Värsta sorten. Vissa hade gasmask, andra inte. Vissa hade uppspärrade ögon, andra inte. Dem flesta kroppar hade ruttnat rejält, vilket inte förvånade honom. Han hade ju nästan själv börjat ruttna av värmen.

Jonny slumrade till, han sov inte, han hade ett halvt öga öppet. Det var ialafall vad han hoppades. Han ville inte tro att han kunde sova i den här omgivningen. I sina tankar återvände han till sin barndom och uppväxt, som så många gånger förr. Det var en lite väl överpositiv värld som han, i sina tankar, återvände till. Han sållade, kanske medvetet, kanske omedvetet bort allt det negativa, allt det tråkiga. I tankarna lekte han med sina kompisar, ibland i parken, ibland på kullen inne på skolgården. Några av hans bästa kompisar var ofta med i hans tankar, han lekte fortfarande med sina kompisar. Fast mer ur en vuxens synsätt. Det var stora bilar, inte leksaksbilar, stora båtar, inte leksaksbåtar. De skämtade och skrattade, som dem gjorde när dem var små. Han hade slumrat till, trots allt. Inte mycket, men tillräkligt för att han skulle slå huvudet i förarhytten när bilen plötsligt tvärstannade.

Föraren hoppade snabbt ut och gick bort till Jonny. Han bröt på engelska;
'-Nu du gå resten, grabben, jag inte kommer fram längre.' Han tittade tvivlande på Jonny och tillade, 'Du måste vara galen, men den här väskan ligger, lite mat, vatten, din papper och den instruktioner'. Jonny sade inget.

Mannen körde i väg och efter ett tag syndes bara sandvirveln efter bilen. Jonny stod fortfarande kvar på samma ställe. Sen tog han några kliv över ett par lik och satte sig arrogant på magen på ett annat (senare - när han motvilligt funderade tillbaka på denna händelse - skulle han känna hur magen vände sig inom honom och försökte hoppa ur strupen för att sedan springa sin väg mot trevligare trakter ). Han öppnade väskan och tog upp kartan och kikaren som låg i. Han tittade på kartan, följde horrisonten och fann vad han sökte. '-Jaha du, då är det väl bara att gå ditåt, då', sade han tyst till sig själv.

Jonny reste sig upp och vandrade vidare. Det var rena hinderbanan mellan liken, över liken, på liken, nästan under liken, även om det aldrig var så illa.

Medan han gick och läste instruktionerna, smuttade på vattnet, och badade ofrivilligt i den heta solen, kom han på att han för första gången på flera månader tänkte på sin släkt. Hans mor och far hade dött i Den Första Vågen, hans två bröder hade av misstag blivit skjutna av dem allierade soldaterna under en övning (mycket snygg övning - tänkte han i efterhand - otroligt att dom inte råkar bomba sina egna städer under samma övningar!). De få resterna av hans släkt som överlevt, hade dött på andra sätt, sätt han helst inte ville föra in sina tankar på för tillfället.

Den Första Vågen hade via en mystiskt bakterie som forskarna tog för långt tid på sig att stoppa, slagit ut det mesta ut av Italien, Spanien, Grekland, Turkiet, Ungern, stora delar av Afrika, och i stort sett det mesta som återstod av medelhavsländerna. Sen kom vaccinet, men då hade bakterien/viruset (han var inte säker på vad man skulle kalla det, och brydde sig inte speciellt heller, det var ju faktiskt inte hans avdelning) redan lyckats gett sig på delar utav norra Europa. Den Andra Vågen, däremot, hade slått ut alla sateliter och därigenom alla navigationsutrustningar. Piloterna vågade inte flyga, kaptenerna vågade inte gå ut med sina fartyg och så vidare. Den Andra vågen hade också slagit ut hela internet. Särskillt våg två, tyckte Jonny var mycket klippsk. Plötsligt blev I-länderna U-länder.

Han kom närmare och närmare Al Qaida-regionen nu och han gjorde allt för att övertyga sig själv om hur lite han kände, men han erkände för sig själv...att han var rädd. Han visste egentligen inte varför han var rädd. Han hade ju ingenting att förlora. Men rädd var han. Den där gnagande känslan man kan ha, när man egentligen inte vet varför, bara att det känns kusligt och att man helst hade varit på en öppen gata, med hundratals människor, som alla var lika snälla som man själv tror man är.

Han läste vidare på instruktionerna, det kändes som en omöjligt uppdrag, dessutom var han ju ingen vidare skådespelare. Men han kände att det var kanske ändå ända sättet att få en chans att stoppa eländet, även om han egentligen inte brydde sig. Det var skrivet på ett löjligt sätt. Han kände igen det från den tiden man ägnade större delen av sitt liv vid dataspelen. De där strategispelen; när man fick ett 'uppdrag' man skulle slutföra; detta var skrivet ungefär på samma sätt. Han bläddrade till sista sidan; sist stod det; 'Lycka till, gud kommer hjälpa dig!'. Han fnös till, skrattade högt och skrek;
'-Stor risk!!'

De sandiga husen kröp allt närmare och nämare. Dags att smaka på vattnet igen. Dags att bränna instruktionerna, även om det hade varit roligt att se hur dem skulle reagera om dem fick tag på instruktionerna när han kom dit. Skrattretande, men knappast frestande.

Sanden virvlade runt hans skor, över hans skor, i hans skor. Det var inte särskillt bekvämt. Det verkade blåsa upp till storm, en äkta sandsorm, om det nu fanns oäkta sandstormar.
'-Typiskt', väste han lite surt till sig själv, verkligen någonting att pigga upp sig med.

Han hade sand överallt i kläderna och nu flög det in sand i hans ögon också. För en gångs skull kände han stanken från alla liken. Det hade blivit en sån vanlig lukt i städerna att han inte brukade tänka på det längre, precis som någon som hade ett 'utedass' i huset, efter ett tag slutade märka lukten. Detta kriget hade gjort det meningslöst. Detta kriget hade gjort honom meningslös. Detta kriget var meningslöst.

3
16.30, lokal tid
Svetten rann överallt på honom, den gjorde nog allt för att han inte skulle förstå den knackiga engelskan soldaterna hävde ur sig. Nu var det dags att förklara sig. Det förvånade honom att dom inte sköt honom med en gång, 'Skjuta först, fråga sen', ungefär. Lite smått chockad över hur hes hans röst var fick han ur sig att han 'hade information'. Han höll på att börja skratta, så löjligt lät det.
'-Jag kan De Allierades taktik utantill', fortsatte han.

Här stod han alltså, Jonny 'Den Store' vid Al Qaidas front, och skulle alltså avgöra ett världskrig. Komiskt.

Naturligtvis började hans nya vänner, som alla var klädda i vita lakan (såg det ut som), häva ur sig mängder med ord på arabiska.

Han försökte förklara att han inte fattade någonting, men självklart hjälpte inte det, utan soldaterna började riva och slita i honom. En soldat med svart slickat hår som satt klistrat av svett intill hans kinder började knuffa Jonny bakåt medan han greppade tag i Jonnys khakifärgade skjorta. Hans händer skakade och han såg mycket nervös och trött ut. En annan soldat med rakat huvud och med ett stort synligt ärr från mitten av pannan bort till högra örat, som såg betydligt äldre ut än den andra, knuffade bort soldaten med det slickade håret och började själv slita i Jonnys skjorta. Jonny frågade sig själv om de inte såg ut att bråka om hans kläder. Just som den äldre soldaten började slita av Jonny skjortan, kom ett skott och nästa sekund låg den enda snaggade soldaten – som Jonny kunde se - på marken och blod forsade ut från ett litet hål, tätt intill tinningen. Jonny var tvungen att titta bort för att slippa spy, vilket han var säker på skulle förstöra hans små chanser att överleva totalt.

När han vände sig bort, kunde han samtidigt se hur soldaten med det slickade håret, satt på knä och tittade med stora ögon på pistolen han hade i handen. Han lät den sakta glida ur händerna och falla till marken. De andra soldaterna fokuserade sina blickar på denna soldat, och två av dem tog tag i honom, lyfte upp honom med fasta grepp, och ledde honom sakta, men bestämt bort från platsen. Jonny kände att ingen tittade på honom överhuvudtaget.

Han började göra sig redo för att lägga benen på ryggen. Fly. Fly som en rädd kyckling så fort han bara kunde. Fly trots att det inte skulle hjälpa ett dugg. Vad gjorde han här egentligen?

Men otroligt nog hade han flytet med sig, och en av dom lite yngre talangerna runt omkring honom tog klivet fram, nickade betryggande till honom - även om han omöjligt kunde bli trygg här - och började prata med de andra soldaterna. Nu följde en het ordväxling, varpå allas blickar riktades mot Jonny, där han stod med Al Qaida-soldater runt omkring sig nu. Han började få torgskräck och solsting på en gång.



Kapitel 2
24 juli 2009
Malmö, Sverige
1
”-Skjuter den ene, så skjuter alla andra på varandra”, utbrast Jens
”-Va? Vem?”, sa Tom frågande.
”-Det är det allting handlar om”, fortsatte Jens, ”-Det är alltid en jävel som börjar, vad det än handlar om, sen kommer alla efter, vad det än handlar om”.
-Vad i helvete svamlar du nu om?”.

Tom hade suttit och pratat med Jens en förmiddag på den halvt nedsläkta Stippes med vars en kladdig hamburgare i händerna. Dressingen från hamburgaren droppade ner på Stippes disk, och en i personalen – som såg så trött ut, att Tom varit säker på att hon jobbat där hela natten- blängde på dem, med hennes hängande ögon, när Jens hade kommit med sitt påstående som inte verkade ha mycket betydelse för deras samtal just då.

Tom lämnade Jens tankegång med en gång, genom att svara i sin mobiltelefon som argt fräste i fickan med sin Bamse-signal. Grymtande svarade han:
”-Räddad av gonggongen”. I andra änden hördes Martins desperat skrikande röst
”-Vafan, Tom, har du Jens där?”
”-Ja.”
”-För fan, låt inte så tråkig, jag har världens grej här”.
”-Kul för dig, Martin”. Tom såg tvivlande på Jens, och det blev tyst i luren ett tag, tills Tom fick bryta tystnaden.
”-Ok, vad är det för skit du hittat nu då?”
”-Alltså, det är ingen skit”.
”-Nänä, visst”.
”-En jävla skattkarta, jag lovar!”
”-Från stans sjörövare eller?”
”-Nejnej, alltså, den låg under nån jävla golvplanka här hemma, du vet, de har ju bott nån skum gammal gubbe här innan oss”.

Och det var faktiskt sant, Martin och hans bror hade flyttat in i det gamla ruttna huset för någon månad sedan, det var så ruttet så dom i stort sett fick det istället för köpte det. 1 000 kronor eller något sånt hade det visst kostat. Att sedan tomten kostat en halv miljon är en helt annan historia. Var Martin hade fått pengarna ifrån visste inte Tom, och ville nog inte veta heller.

Det ryckte i Toms ögonbryn på tanken av en guldgruva gömd någonstans, väntande på honom, och han blev tvungen att svara Jens:
”-Det skadar inte att ge den en chans, men passa dig om det är någon skit du drar ut oss på, Jens”, det kliade i hela Toms kropp, och tankarna sved, när han fick koncentrera sig på att inte visa något. Men det var svårt när han satt där med Jens, som absolut inte fick se något. Han försökte dölja tankarna, som ett litet barn som döljer att han har tagit godis ur skåpet där hemma.

I bakgrunden kunde han höra hur någon stoppade ett mynt i den gamla slitna jukeboxen borta vid vänstra väggen. Han kunde höra myntet, men han kunde inte höra vilken låt som sekunderna senare började spelas.

Tom samlade tankarna och sa lugnt och stillsamt till Jens att han var tvungen att sluta nu, och att dom kunde träffas i morgon eftermiddag vid fyra tiden. (Det borde ge honom tillräkligt med tid att tänka igonom det. När han lagt på, satt han och funderade över om han skulle låta sig dras in på denna bana igen. Tankarna skrek i honom, och for runt som tvätten i en tvättmaskin; dom skrek åt honom:
Du är varken tjuv eller kleptoman, och även om du hade varit det, så är ändå inte detta stöld eller något sådant, bara vanlig hederlig skattjakt.
Men det var ändå något i tankarna som låg och gnagde, om han bara kunde komma på vad…nåja, han skulle ringa tillbaka til Jens senare ikväll.

”-Vafan var detdär om?”, avbröt Jens honom. Tom samlade tankarna så snabbt han kunde medan någon sångare galde i bakgrunden, antagligen med sin ljusaste stämma; '...But there's a warnin' sign on the road ahead. There's a lot of people sayin' we'd be better off dead...'. Fan vad negativ han är, tänkte Tom för sig själv, innan Jens avbröt honom.
'-Hallå? Jorden till Tom? Jorden till Tom?
”-Nä inget särskillt, Martin hade nån grej på gång bara…”
”-Tom, inget…”, fortsatte Jens, men blev snabbt avbruten.
”-Nej, nej, klart inte, det är ingen fara”
”-Ska vi träffa Martin imorgon vid fyra-tiden eller?”
”-Ja, vi sa så”
”-Jag är med”, sa Jens självsäkert.
”-Jens? Är du säker?”
”-Ja”, sa Jens, utan att tveka.
”-Då säger vi så, då”
Tom och Jens lämnade stekoset på Stippes och Tom stannade upp några sekunder. Han hade gett sig fan på (som hans far skulle uttryckt det) att klura ut vilken låt det var.
'...Keep on rockin' in the free woooorld', fortsatte mannen i jukeboxen och nu föll poletten ner för Tom. Visst var det Neil Young som rockade i den fria världen. Tom skrattade för sig själv, och tänkte att det var löjligt med den här typen av låtar. Som att inte världen skulle fortsätta vara fri under Neil Youngs livstid! Sen började han, ett par steg efter Jens, återigen röra på sig, något störd av att han inte hörde från början vilken låt det var som jukeboxen bjöd på.

Väl hemma satte han sig i köket och funderade. Tankarna sågade runt i huvudet på honom:
Du har inte råd med en sån här grej till, tänk på förra gången,
och tankarna tvingade honom att medge sina misstag, vilket han inte gillade alls.
Tänk efter nu Tom, vad har du egentligen gjort som är bra?
Tom suckade och försökte inte ens tänka efter. Tankarna fortsatte att svida i panngloben på honom:
Du är dålig; du har aldrig gjort något annat än dumheter, ge dig nu inte ut på farligare vatten än vad du befinner dig!

Långsamt vaggade han på darriga ben bort till spisen, tog upp en stekpanna och ställde den på spisen, samtidigt som han satte plattan på högsta värme. Han stekte noggrant sina ägg, som han hämtade i kylen, lade dom på mackan, och åt långsamt upp dom. Han funderade på om han var på väg att väcka upp sina kleptoman-handlingar igen. Om han var på väg att låta sig spåra ur ännu en gång. Hans tankar lekte krig med varandra innuti skallen och han tog sig för öronen, som om det skulle ha hjälpt honom. Han var omedveten. Omedveten om att äggen fräste. Omedveten om att kranen spolade. Omedveten om att radion spelade hans favoritlåt. Omedveten om att han inte blir av med tankar genom att hålla för öronen. Världen stod stilla, och under ett par sekunder sysselsatte sig hans hjärna med att slå hårda golfbollar fram och tillbaka i hans huvud. Samtidigt var han medveten. Medveten om att imorgon skulle han börja förändra världen för alltid. På något sätt bara visste han det.

2
25 juli 2009
Nära bokskogen, Sverige
Tom kämpade sig uppför kullen, som han från början inte trodde skulle bli några problem att bestiga. Däruppe stod redan Jens och Martin och skrattade åt honom. Han önskade att han hade tränat lite mer, så han inte behövde förudmjukas på detta sätt.

På Toms rygg hängde en väska samt en spade och en hink. Detsamma hängde på Jens och Martins ryggar. Dem hade gått igenom det noga över telefon och bestämde sig för att dem skulle träffas uppe på den fridlysta, delvis avspärrade, öde äng där troligen ingen satt sin fot på länge, och troligen inte heller skulle göra på ett bra tag...ja, förutom dem själva då.

”-Nej, men titta! Lodisarna, är uppe tidigt idag”, kunde han höra Martin säga till Jens, i en hög och onormal samtalston.
”Ja, men vi kanske kan sno honom på några pilsner, eller vad säger du?”, svarade Jens i lika hög ton. Tom ville inte vara sämre, utan sa (även om det snarare nästan lät som desperata skrik, på grund av hans utmattning) lika oallvarligt;
”Råna en lodis?! Det måste vara en mycket låg samhällsklass jag har framför mig!”. Nu kunde han se både Martins och Jens breda flin och han ansträngde sig för att dra på sitt eget, fulaste flin.

När mjölksyran i benen slutat producerats, så kunde dem tillsamman gå den sista biten, ner för kullen och framförallt ner i den dal som skulle bli deras nya hem i sådär högst en vecka gissade dom. En vecka under bar himmel. Varför dem gissade på just en vecka hade han ingen aning om, men han misstänkte att det berodde på att dem tyckte det var ganska lagom. Plus att hans semester var slut om åtta dagar. Då var det dags att återgå till griniga (men fattiga) gamla gubbar och kärringar på pantbanken. Han suckade åt sitt jobb, som så många gånger förr, och började granska landskapet. Förutom gräset innehöll det bara ett stort, ganska ensamt träd med en liten dunge. Ansträngde han ögonen kunde han ett par kilometer längre bort skymta den betydligt mörkare skogen. Hur kunde det finnas en skatt på detta tråkiga ställe? Det var ju inte direkt någon ö i Carribien som hägrade under hans fötter.

'-Få se din jävla karta nu då, Martin!', röt Jens. Martin trog fram sin karta, som varken var särskillt gulnad, eller nött i kanterna. Kunde lika gärna ha varit gjord i photoshop och printad på vilken skrivare som helst, tänkte Tom.

Om sanningen skulle fram så hade dom ingen aning om vad 'skatten' var...bara att det var något extremt värdefullt, med tanke på hur välskriven kartan var, insisterade Martin. Det var ju faktiskt inte ens en skattkarta, utan mer en 'beskrivning', tänkte Tom, men lät ändå Martin kalla den för skattkarta, det lät ju faktiskt mer spännande. När han frågade Martin vem som egentligen bodde i hans hus innan honom, vägrade han svara. Det gjorde honom egentligen inte så mycket, efterssom han gissade att Martin ändå skulle bre på rejält på svaret, bara för att öka spänningen så mycket han kunde. Just nu orkade inte Tom med mer spänning. Det räckte helt enkellt med en skattkarta. Förövrigt tvivlade han på att Martin överhuvudtaget visste vem som bodde där innan.

Resten av dagen ägnade dem åt spadarna. Dem lät skyffla många liter jord från platsen. Det behövdes ju, eftersom dem skulle nästan tio meter ner. Enligt kartan då. I början sa Jens ”Ja det där var nästsistan!” vid vartannat spadtag med jord han skyfflade undan, men efter ett tag tröttnade han rejält på det. Tom gav Jens ett brett ”elakt” flin när han hade slutat med sitt mässande, men Jens besvarade det knappt, han såg redan helt slutkörd ut.

Med svetten rinnande i ögon och ner på kinderna, droppandes ner på på deras kroppar, som redan var svettindränkta, och den stekande solen i trettiogradig värme, hade dem på den andra dagen grävt upp en yta på tio kvadmeter, cirka två meter ner i jorden. Under middagen bestämde dem sig för att ändra sina vanor lite grand. Att gräva mitt på dagen var ingen riktig höjdare hos någon av dem, det kändes – och såg ut – som om dom sprungit en hel dag genom Sahara – i svart tomtedress. Dem bestämde sig för att sova så länge hettan tillät på dagarna (det var väldigt varmt för att vara Sverige och Skåne, även om det var högsommar) och börja gräva sent på eftermiddagarna och så sent in på kvällarna som dem orkade.

Att gräva på den svalare delen av dygnet, visade sig skulle ge resultat, och när spadarna på kvällen den fjärde dagen nådde till ca sex meters djup, tog dem tillsammans en paus runt elden ganska tidigt.

Tom tänkte på hur Martin alltid har gillat historier, när han var yngre var det alltid han som hade störst drömmar. Drömmarna handlade om att bli författare och han hittade gärna på historier, spontant och drog historierna för alla han kände. Och så var fallet nu också. Även om han hade mindre drömmar och hans yrke bestod av något så avancerat som lärarvikarie. Jens och Tom lutade sig tillbaka, medan Martin harklade sig, spottade i marken och började berättelsen.

Tom kunde inte få någon riktig koll på vad Martins ganska barnsliga story egentligen handlade om, även om han tyckte den var bra. Egentligen var han väl för gammal för den, men tjugotre är ingen gammal ålder när man är ung. Men Martin pratade på, och såg ut att njuta av den lilla uppmärksamheten han fick. Det påminde Tom litegrann om när ett litet barn har halva släkten hängande över sig och alla vill gulla och leka med barnet. Barnets ögon kan ju bli hur stora som helst när han eller hon vill spana in alla far och morföräldrar samtidigt (eller så börjar det gråta direkt, det är väl en 50/50 chans där?).

Elden sprakade och spottade ut gnistor mot himlen. Tom fällde huvudet bakåt, så att han kunde följa gnistorna på deras väg upp mot stjärnorna. Nöjt konstaterade han att de inte hade det så dumt som han ibland inbillar sig. Han väcktes ur sina tankar, av att Martin sade något oväntat.
”-Jag önskar Jonny kunde vara här”. Tom blev förvånad, men Jens såg ut att ha blivit ännu mer förvånad, även om det var han som, efter ett par sekunders funderande, svarade att, jo, det gör han också.
Sedan fanns det inte så mycket mer att säga. Jonny bästämde sig för att hålla tyst. Men för sig själv erkände han att han höll med. Det blev tyst ett tag, men inte pinsamt tyst, som det kan bli när någon sagt något riktigt klokt, och alla andra liksom funderar över detta. Någon minut senare började Martin och Jens prata om något annat, och Tom började glida in i sina tankar igen.

En gren knakade och knäcktes bakom honom, löven prasslade, och Tom for runt, skrämd av ljudet, och kort därefter förvånad att han var den enda som märkt det. Han stirrade länge på trädet och busken ett par meter bakom. Hans hjärta ökade takten på blodomloppet och han skulle just resa sig, när en tjock och ful (hur kan den ha så många olika färger?) katt hoppade fram ur busken, med ett högt jamande. Han konstaterade att han nog fortfarande var ett mindre nervvrak.

3
Femte dagen:
Tom vaknade med en enorm huvudvärk och alla leder värkte. Träningsvärk och vätskebrist tänkte han och skyndade upp för att laga frukust innan de andra vaknat. Fast att kalla det frukost är ju till att smikra maten. Näring? Ätbart? Föda? Ja, föda nöjde han sig med, ätbar föda kanske...kanske till och med Ätbar föda med lite näring?

Medan han kokade den märkliga blandningen, som Martin blandat ihop hemma, och som dem nu åter igen skulle tvinga i sig, började han ofrivilligt tänka igen, det var som att försöka sluta tänka på något som man innerst inne faktiskt ville ränka på. Samma tanke. Samma tanke som numera dagligen plågade honom.

Hur fan kunde han sno den där cykeln av den lille pojken?? Han borde ju ha kunnat räkna ut att ungen inte skulle lyckas ta sig hem i mörkret utan den! Det var ju ruggigt kallt dessutom. Han hade ju gjort det så många gånger förr. Det var ju hans största inkomstkälla. Skillnaden var ju bara att nu snodde han den utan att vänta tills den stod utan uppsyn...

Stönande reste sig Jens och Martin sig upp samtidigt.
'-Vad fan är det som luktar, Tom??' väste Martin, med halvslutna ögon.
'-Mat.' svarade Tom utan att ens vända blicken åt Martins håll.
'-Bara jag slipper den så...'
”-Om du tror jag lagar mat åt dig, har du verkligen höga tankar om dig själv”.
”-Ja, jag har ju högre tankar om mig än om dig iallafall”
”-Martin, Martin, din lille olycka, du...”
Tom upptäckte att han höll på att bränna 'maten' i allt sitt tankearbete, han drog snabbt av grytan från den lilla gasspisen. Detta gjorde han tyvärr så snabbt att han glömde grytlapparna och brände sig rejält på den glödheta gamla pannan. Martin hade redan dragit fram vattendunken och öste det ljumma vattnet över Toms fingrar.

Efter frukosten satte dem igång att gräva med en gång (mörkergrävandet hade de redan övergett, då något snille i mörkret, hade öst all jord på sovsäckarna, som nog aldrig kommer att bli rena igen). De hade bestämt sig för att koncentrera sig på att gräva neråt, för att se om det verkligen var något där, istället för att gräva på en stor yta. Korkat nog hade de inte tänkt på detta innan.

Blåsorna Tom hade fått av att bränna sig sved något så fruktansvärt, och blandade sig med blåsorna han fick av att gräva. Hans händer såg verkligen inte vackra ut, och för att glömma smärtan ett tag, blickade han ut över himlen. För första gången på mycket länge var solen på väg att gå i moln, något han såg fram emot. Inte för att han brukar ha något särskillt emot solen, men detta var dock i varmaste laget.

Martin spottade på marken och vände sig mot Tom.
”-Ser du också att vår värsta fiende och vår bästa vän, är på väg på kafferast?”
”-Japp”, Tom slängde en blick på Martin, som hade ett par röda blåsor i pannan och på kinderna. Han undrade hur blåsorna kunde ha kommit dit, med tanke på att man gräver med händerna, men kom på att Martin antagligen hade kliat sig i ansiktet. Det hade han själv gjort ett par gånger, skitiga pannor kliade.
”-Skönt som fan!”, väste Jens, ett par meter bakom dem. Tom mindes fortfarande tydligt när han berättade om vad som hade hänt, för Jens. Jens hade sett djupt in i hans ögon och Tom hade sett att Jens var på väg att ringa polisen nästan direkt. Tom hade vädjat och vädjat till Jens om att han inte skulle säga något till någon. Att han lovade att det aldrig kommer att hända igen och blahablaha. Efter en kvart insåg han dock att det inte skulle gå. Men han mindes också vilket stort stöd Jens hade varit den gången. Kanske för att han kände Tom bättre än någon annan. Kanske för att Jens visste att han hade lärt sig sin läxa och definitivt aldrig skulle göra om det igen. Men Tom kände att Jens ögon srändigt vakade över honom. Antagligen skulle dom alltid göra det. I efterhand fick han även lära sig att Jens var en ärlig person, och ärliga personer låter inte sånt här gå in genom ena örat och ut genom andra.

Svalorna kretsade över deras huvuden och han kände hur det sakta blev lite svalare, när solen kröp in bakom de gråa molnen. Han slöt ögonen, medan han fortsatte gräva. På något sätt njöt han. Det är inte ofta han är hemifrån en såhär lång period. Vanligtvis är han hemma större delen av veckan. Det var skönt att ändra rutinerna lite. Han fortsatte gräva ett par timmar till, nästan uteslutande med ögonen stängda. Varken Jens eller Martin kommenterade detta en enda gång. Inte heller sa dem någonting under hela grävtiden.

'-Aaaaaaaaah!', skrek Jens upprymt bakom ryggen på Tom, som nästan hade börjat slumra till.
'-Jag har något här!', fortsatte Jens. Både Tom och Martin vände sig snabbt om för att titta.
Dem stod stilla ett par sekunder och bara stirrade.
”-Underbart!”, skrek Jens, ”Vi har grävt som idioter i flera dar, för att hitta detta värdefulla material!”, irritationen och ironin hördes tydligt i hans röst.
Det dem såg var inte direkt vad dom väntat sig, när Jens skyfflat bort jord på ungefär en kvadratmeter, var det ända dem såg grå plåt. Grå plåt. Plåt är ju ingen skatt direkt, det är inte ens särksillt värdefullt. Men trotts allt tyckte dem det var tillräkligt spännade för att dem skulle fortsätta gräva, fram till sent på natten, när dom egentligen inte såg vad dem grävde fram längre. De grävde ju säkert sex timmar efter mörkrets inbrott, bara med några få, svaga ficklampor. Dagen efter kunde Tom konstatera att det inte var helt och hållet i onödan. Han sov bättre än på mycket länge. Han trodde att han sovit i åtminstone tio timmar.

4
Tom vräkte av den lille pojken från cykeln, och slängde ut honom i skogen bredvid vägen, han landade hårt med en rejäl smäll Tom kunde höra hur grenarna pojken landade på, knäcktes. Han tog ett rejält tag om cykeln och slängde upp den på flaket. Gick runt bilen, öppnade bestämt dörren och klev in i bilen. Bilen kändes kall, men Tom var svettig. Inte andfådd, utan bara svettig. Högra bilrutan var nedrullad, och när han böjde sig för att rulla upp den, kunde han höra snyftningarna från pojken. Han kunde inte höra gråten, bara snyftningarna. På något sätt störde detta honom mer än om han hade hört pojkens gråt. Tom skyndade sig att rulla upp rutan. Han släppte ner handbromsen, lade i ettan, blinkade utåt, förde försiktigt upp kopplingen, och tryckte ner gasen. Allting mycket nogrannt och försiktigt. När han fått upp bilen i sådan fart, att han kunde lägga i tredje växeln, och sedan fjärde, kände han hur vinglig bilen var. Han var tvungen att anstränga sig till det yttersta för att hålla den någorlunda rak.

På den mörka himlen, slängde månen, på något sätt, ner arga blickar på vägen framför Tom. Det susade i träden bakom dem få lyktor som var utplacerade. Han visste att det var gott om skog åt alla håll, utom på vägen, trots att han knappt kunde se mer än ett par meter utanför vägen. Han fick syn på ett djur (om det var en kanin, hare eller kanske en älg, kunde Tom inte se) i ögonvrån och svängde till ratten så häftigt, att han bara var millimetern från att köra av vägen, i diket. Han andades ut när han fått kontroll på bilen igen. Han körde vidare, utan att lägga märke till att farten ständigt ökade, och bilen gled ut mot mitten av vägen.

Plötsligt blev han bländad av något. Det starka strålkastarljuset gjorde att han ännu en gång tappade kontrollen över bilen, och hade det inte varit för att bilen han mötte, körde rätt ut i skogen, när den såg hur den skulle kollidera med Toms bil, hade han varit blod och brutna ben vid det här laget. Han brydde sig inte om att stanna och se vad som hände med den andra bilen, utan andades istället ut och körde vidare.

Tom brydde sig inte om att köra in bilen i garaget, utan ställde den på parkeringsplatsen. Hans gamla Ford Escort snuddade vid en blå Volvo, och gjorde antagligen ett fint litet märke på den, men det brydde han sig inte om, han var mer sur över bucklan han fick på fronten, när han körde in i stolpen framför fickan.

Ett par minuter senare drog han in flaket med cykeln i garaget, och vinglade sedan sakta upp för trappan. Han mötte fru Lindberg, som stod i dörröppningen och blickade ner i trappan. Hon skakade på huvudet, och sade leende till honom: '-För många öl ikväll, Tom?'. Tom nickade och log tillbaka. '-Bara det inte blir någon vana'. Han svarade att det var ingen fara, och fortsatte upp för trappan. Klockan vara bara halv elva på kvällen, men han tyckte ändå det var bäst att gå och lägga sig. Och som det snurrade. Runt, runt, runt.

Han sov tills han vaknade och vaknade gjorde han tidigt morgonen efter. Med en tryckande bakfylla flög han upp hur sängen. Vad fan hade han gjort? Han slog på TV:n för att se om dem körde några nyheter, och visst var det nyheter på tv:n (när är det inte det?, undrade han för sig själv) men bilden var dålig, och ljudet hördes knappt alls. Han släppte fjärrkontollen i soffan och gick fram till tv:n för att justera antennen, efter ett par minuter och några svordomar, fick han in den ordentligt, då hade det gått en bit in på nyheterna;
'....den åttaåriga pojken syntes senast till vid halv åtta på kvällen då han var på väg ut från sitt hus. Polisen har ännu inget spår efter vart han kan ha tagit vägen, men man misstänker ännu inte något brott. Har ni några uppgifter, eller har sett pojken mellan klockan tjugo-noll-noll igår och nu, så ring dethär numret, som går till en speciell avdelning hos polisen...' Tom tvekade inte en sekund. Han ryckte till sig telefonen, och skulle precis slå numret, när han hejdade sig. Han lade snabbt tillbaka luren, och rykte åt sig blocket och pennan som låg bredvid telefonen. Han skyndade sig att krafsa ner numret, innan det försvann ur rutan. Sedan tittade han lungt ut genom fönstret för att se om telefonkiosken var ledig. Efter att han hade fokuserat synen till rätt ljusstyrka, och såg att han inte såg någon på hela gatan. Skyndade han sig, så gott han kunde ut genom dörren och ner för trappan.

5
Sjätte dagen
Tom vaknade med ett ryck, alldeles svettig och med en puls som troligen överskred vad som brukar kallas vilopuls. Att han var helt indränkt i svett, berodde troligen både på vad han drömt, men framförallt att det var, om det nu kunde vara möjligt, ännu varmare än någon utav dem tidigare dagarna. Faktiskt mycket varmare.

Kapitel 3
'Men walking down on the railroad tracks,
going someplace there´s no goin back'
/ Bruce Springsteen – ”The goast of tom Joad”
2 april 2012

Under vad som brukar kallas stekande sol, men som snarare var kokande sol, vräktes Jonny ner på den sandiga marken. Det gjorde ont när han slog båda armbågarna och bakhuvudet hårt i marken. Först fattade han inte vad som höll på att hända, men efter en liten stund, insåg han att han höll på att visiteras, på ett ganska brutalt sätt. Han kände sig ganska glad över att han hade bränt sina instruktioner. Han var inte speciellt rädd för döden, men tortyr var inget han längtade efter.

Efter någon minut blev han uppdragen på fötter igen och soldaterna började knuffa honom framåt. Han ville ju inte direkt starta ett bråk här, så han gav med sig och började gå i den riktning som dem vita spökena gick i. Det första han passerade, var ett stort vitt tält, med en yta på kanske 20-30 kvadratmeter, med en ganska stor, ca tre kvadratmeter stor ingång. Trots att det gick säkert tio soldater runt honom - och han kände sig ganska trött i ögonen, där halva öknen verkade ha lagt sig tillrätta i hans ögonglober - kunde han ändå slänga en blick in i tältet, som snabbt passerades. Det enda han uppfattade - och det var troligen också det enda som hände där inne - var att en samling människor låg på knä med sina huvuden nere på marken, som strutsar, fast huvudena över ytan istället för under.

Med bestämda steg leddes han fram till ett litet hus. Det var byggt av trädstammar, och såg ut att vara ganska nybyggt. Platt tak, och två eller tre ganska små fönster. Huset bevakades av ett antal kamouflageklädda män. Jonny kunde inte riktigt få en uppfattning om hur många dem var, men gissade ändå att den var runt femton. Huset låg ett par meter upp på en liten konstgjord kulle, med en stor veranda som troligen var minst tio kvadratmeter stor. Den upptog kanske en fjärdedel av huset. Innan han blev ledd uppför trappan, fick han någon sekund över och kunde se hur en tjock kabel - som troligen var en sådan kabel, som innehöll ett antal kablar innuti sig - ringlade upp för kulle till huset, som en orm, och sen stack rakt in i huset, i höjd med golvet, ungefär som en mask som grävde sig in i ett äpple. Han funderade försiktigt på om hans liknelser kanske började gå till överdrift, men skakade sen på huvudet för sig själv och fortsatte sedan att gå på gym med sin fantasi.

När han kom upp på verandan lyckades han slänga runt huvudet och titta bakom sig på utsikten över området. Även här var det inte lång tid Jonny fick på sig men dom sekunderna han lyckades själa av vyn var tillräkligt. Tillräkligt för att stelna till. Tillräkligt för att se att detta inte var något scoutläger. Inte någon liten by, som man förr om året, innan skiten satte igång kunde hitta utanför städerna, idyllerna. Detta var en stad, en stor stad. Det som ute ifrån öknen såg ut som en liten mellanstation med kanske ett par bilar och en mindre styrka soldater visade sig vara en enorm bunker med militärer och utrustning. Det var omöjligt att uppfatta hur stor den var, iallafall på denna lilla tiden, men han såg att det var gott om stora hus, små hus, stora tält, små tält. Och mitt i allt ihop stod det en byggnad, stor som en tågstation i en större stad. Han ville inte ens veta vad som fanns innuti.

När han kommit in i huset, fick han tydligen en liten stund på sig att tänka, för alla var tysta och lät honom titta runt omkring sig. I rummet fanns det mängder med prylar. Allt från vanliga tv-apparater till mer avancerade västerländska påhitt, som en pc-dator och en playstation . Alla väggar var deckorerade med prylar från flera olika länder och det såg ut som om ägaren av huset hade bott här i minst tio år (fast han misstänkte att det nog inte stått här i mer än tio månader).

Längst inne i rummet satt en ganska prydligt klädd man på en stol framför ett mycket exklusivt skrivbord, troligtvis av mahogny, de där man kunde hitta uppe på stora framgångsrika företag, på chefens kontor. En såndär som dyker upp i människors våta dagdrömmar, men som få nånsin får annat än drömma om.

Jonny gick självsäkert fram mot skrivbordet, medan mannen, som verkade vara av arabiskt ursprung, inte rörde en min, utan bara följde varje steg han tog med en blick, som verkade klistrad vid Jonny, ungefär som en liten unge klistrar sin blick vid ett dataspel eller kanske bara ett barnprogram. Jonny tyckte det var skrämmande, men ändå på något sätt lite intressant. Vem var detta? Som satt här i ett rum fullsmokat med prylar och souvernierer.

Mannen vid skrivbordet lyfte sin blick från Jonny och började prata i en lugn ton, med raspig röst på en utmärkt engelska:
'-Du är bra korkad som tar dig hit, du vet väl att du borde vara död vid det här laget?'. Jonny bara stirrade på honom och undvek att svara. Mannen fortsatte - nu med blicken fäst utåt, genom ett av rummets få fönster - och verkade faktiskt farscinerad, vilket säkert var möjligt, men högst sannolikt inte farscinerad av samma sak som Jonny var. Mannen var farscinerad av vad som hände utanför. Kriget. Det sägs att det ända som skiljer pojkar från män, är priset på deras leksaker. Jonny ville lägga till ”....och allvarligheten i deras lekar”. Jonny kunde minnas, hur han när han var liten lekte krig ute på skolgården med kompisarna. Alla sprang omkring med pinnar som skulle föreställa gevär. När han blev ett par år äldre sprang han omkring med samma kompisar på ett ställe som hette ”Laser Dome” (Det gick ut på att skjuta andra, och för varje skott man träffade någon annan med, fick man poäng). I samma veva spelade han och hans kompisar krigsspel på datorn, mot varandra. Han kunde minnas minerna och blickarna han ibland hade sett på sina kompisar när dem var inne i det som mest. Detta såg han nu i mannen framför sig.

'-Maryland heter jag, Muhammed Maryland, och du behöver inte fråga, både mitt förnamn och mitt efternamn är tagna. Jag skiter i vad andra tycker, jag tycker det låter rätt bra. Vad tycker du?'. Mayland vände sin blick tillbaka till Jonny, men tappade verkade inte tappa den farscinasion hans ansikte utstrålade. Jonny fortsatte stirra på Maryland och gav inte ifrån sig ett ljud. Han lät mannen fortsätta; 'Jaja, du behöver inte svara, varför kommer du hit och säger att du har information? Varför skulle jag tro dig? Varför byta sida sådär plötsligt? Tveksamt om du har många hjärnceller, men det är klart att du kanske också ser att vi håller på att vinna kriget, det har jag varit säker på hela tiden. Det gör vi med Allahs hjälp. Så berätta på då, så får jag se om jag tror på dig. Oj vad jag bablar, jag får så sällan besök här ute i vildmarkerna, men ok, nu är jag klar, varsågod'.

Efter ännu en halv minut av tomt stirrande började Jonny prata. Han hade hunnit studera mannen vid andra sidan av skrivbordet och kunde se hur mannens prydliga kostym hade blivit dammig av öknen, men ändå inte så dammig som den kanske skulle ha blivit om han var utomhus lite mer. Lite mer som dem andra grabbarna på gården. Mannen var ganska kraftig byggt och hade troligen mycket fett under den vita skjortan, men såg ändå ganska välmående ut. Hans ansikte var fårat av små rynkor och han såg ganska blek ut för att vara av arabiskt ursprung. Hans mörka, men ändå gråa hår, såg ut att behöva en dusch, då det var helt insmort med flott. Jonny trodde att mannen var lika mycket arab som han var Ankeborgare.

Jonny började berätta den ganska väl inövade storyn om hur han hade blivit illa behandlad och tröttnat på det, varpå han samtidigt såg hur 'hans sida' (som om han hade någon jävla sida) höll på att förlora kriget. Han lyckades få kontakt med någon som hade kontakter här nere och blev transporterad hit. Det tog nästan en halvtimme att berätta hela lögnen och ändå utelämnade han det som enligt instruktionerna skulle vara det viktigaste han skulle säga; Historien om hur mycket han hade lärt sig älska Allah, och att gud hade sagt till honom både det ena och det andra och bla bla bla...det vägrade han säga. Istället så sa han helt enkellt med kall röst; '-Jag tror inte på någon religion alls'.

Efter några sekunders tystnad började mannen skratta. Jonny trodde inte sina öron, men det var ett skratt med mycket värme i, men som samtidigt ändå innehöll mycket falskhet. Det var som att höra en halvtaskig skådespelare skratta på befallning. Skrattet varade länge, aldeles för länge, men Jonny tog inte tiden, han stod mest och längtade efter att det skulle ta slut.

När så mannen äntligen var kvar, tog Jonny ett steg framåt mot skrivbordet, och tittade Maryland djupt i ögonen, sträckte fram handen och viskade:
'-Mustafa Heinok'. Mannen tittade tillbaka på Jonny, skrattade lite igen och sträckte sedan fram sin hand, som bar sträck av blått bläck både på fingrarna och i handflatan. Han tryckte den hårt, riktigt hårt, och Jonny grinade illa.
'-Välkommen', sade mannen som kallade sig Muhammed. Dem sa inget mer till varandra, Jonny vände på klacken och gick lugnt därifrån. Det var första och enda gången han såg den mannen livs levande, pigg och kry.

Ute blängde solen på honom, men han kunde se hur mörka moln tornade upp sig en bit bort. Det var som om himlen ville visa honom vad som var på väg att hända. Det var iallafall så det kändes för Jonny, när han såg ut över den jättelika staden. Hur skulle de Allierade kunna göra något mot ett såpass välorganiserat ställe som detta? Så vitt han visste kunde det lika väl finnas tio likadana städer bara i detta området. Alla spionsateliter var ju ur funktion sedan länge och de Allierade visste inte mycket om hur det såg ut här.

Han fick en knuff i ryggen och insåg att han faktiskt fortfarande stod uppe vid det lilla huset och såg ut över staden. Han började gå ner för trapporna, och väl nere från trapporna följde han de vitklädda männen. Han blev förd över den sandiga 'gatan' och in på en liten, mindre 'gata' till höger. Femton meter in på den svängde dem till vänster och kom runt en husknut. Där kunde man se en trädörr med några för Jonny otydbara tecken, och han kunde höra en av männen säga på högst amatörmässig engelska;
'-Här du bor'. Bakom honom hade han sett några män vandra ut genom två olika portar, ut mot öknen, som om dem följde ett tågspår. Han undrade om dem visste vart dem var på väg. Han undrade om dem visste att dem var på väg in i en återvändsgränd.

Kapitel 4
31 juli 2009
Trots den tryckande hettan började Tom skaka. Det var besynnerligt, men på något sätt naturligt. Han visste inte vad han stod inför, han visste inte om han ville veta, men han trodde ändå att han visste. Detta var inget att leka med. Det kändes som om han stod inför något stort, något mäktigt. Med spaden i handen klättrade han ner i hålet som nu hade blivit runt två meter djupt. I samma sekund som han satte fötterna på det släta plåtgolvet, kunde han känna sitt huvud fyllas av insikt. Trots att han hade skor på sig kunde han genom sulorna känna värmen från plåten. Det brändes inte direkt, men det var en sådan värme att Tom ändå hoppade till lite grann, ungefär som när man tar i en gryta på bordet som man tror är kall, men som ändå är ganska varm.

Efter att han stått några sekunder och vant sig vid värmen - medan han kunde räkna ut att han här med största sannolikhet hade orsaken till att hela dalen runt omkring honom faktiskt var varm som en öken - lade han sig ner och sökte sig igenom ytan. Handen smekte den varma plåten och det var på gränsen till att han kunde ha kvar den. Värmen var inte tillräcklig för att det skulle kunna bli brännmärken på handflatan, men dock tilläcklig för att att han skulle känna hur handens undersida började bli allt mer röd ju längre han smekte den mystiska ytan. Svettdropparna hade börjat rinna ännu mer frekvent i hans panna och fortsatte att glida ner över kinderna. Visserligen visste han inte exakt vad som dolde sig under honom, men det kändes som om han smekte ytan på - en reaktor. Han hade inte en tanke på att väcka dem andra, klockan var nog inte långt över sju på morgonen så han trodde ändå inte att han skulle bli särskilt populär om han inte lät dem sova lite till.

Efter en stunds letande fann han vad han, utan att egentligen tänka på det, letade efter; små, små springor som kunde betyda någon sorts öppning. Det förvånade honom att han inte hade sett den så fort han kommit ner i hålet, det var en ganska tydlig fyrkant av springor, men det är ju alltid så när man letar efter något så noggrannt man kan; det dyker alltid upp på ställena man egentligen mest tror att dom döljer sig på.

Tom försökte få ner spetsen på spaden i ena springan, men den gick bara ner någon millimeter. Det var meningslöst att bända; spaden hade inget fast grepp om springan. Han lade ner den och klättrade upp ur hålet, kunde fortfarande höra tysta snarkningar från Jens, medan Martin sov tyst, som det brukar vara. Jens snarkningar var egentligen inga snarkningar, utan snarare ljud från ett utomjordisk tröskverk. Tom flinade vid jämförelsen som enligt honom var helt perfekt. Han tog sig försiktigt in i tältet, och smög fram till Jens väska; en stor militärryggsäck från överskottslagret. När han stack ner handen, kunde han känna hammaren långt nere i väskan, och efter endel lirkande kunde han få upp den, mellan serietidningarna och det halvfulla paketet med digestivekex. Sedan gick han samma väg på runt femton meter tillbaka till hålet och klättrade ännu en gång ner i hans eget märkliga hål. Återigen stack han ner spaden så långt han kunde, tog sen hammaren och började banka på spadskaftet. Först lite lätt, sedan hårdare och hårdare, och spaden gled faktiskt ner ett par centimeter. Han hoppades att han inte hade väckt Jens eller Martin. Han visste inte varför, han bara hoppades.

Tom satte sig ner på plåten, vid det här laget hade det börjat kännas riktigt skönt, han kunde inte riktigt sätta på fingret på varför, men han kunde känna värmen färdas genom hela kroppen, och trots att svetten rann som regndroppar på en fönsterruta i november, så skakade han fortfarande lite grann. Han tänkte tillbaka på förhöret och än en gång slöt han ögonen;

'Tom Zetterberg, nekar du till anklagelserna?'
'Självklart!'
'Ja, eller Nej?'
'Jo'
'Var vänlig svara på frågan'. Tom mindes åklagarens nervösa blick i förhörsrummet.
'Ja!!', hade han sagt så högt och tydligt han kunde utan att skrika.
'Du nekar alltså till att ha stulit och sålt vidare ett hundratal cyklar?'
'Är du döv eller?' Självklart hade inte åklagaren svarat på denna fråga, vilket Tom inte tyckte var så konstigt direkt.
'-Vad har ni för anledning att gripa min klient för detta påstådda brott? Har ni några bevis? Vi har nästan inte fått veta någonting alls'. Det var hans advokat, som plötsligt, helt utan förvarning, hade vaknat till liv. Åklagaren hade vänt sig om till en storvuxen tjej som Tom förmodade var hans assistent (han trodde inte att han hade fått höra åklagarens namn någon gång) och viskat någonting,men trots att Tom ansträngde sig till sitt yttersta, kunde han inte höra vad dem sade till varandra.
'-I nuläget har vi ett vittne, som säger sig ha köpt en cykel av din klient. Vi betraktar vittnet som trovärdigt.' Åklagaren, som var en riktig bjässe på säkert hundra kilo, och som såg ut att ha käkat Anabola Steorider både till frukost och middag i minst tio år, spände så diskret han kunde ögonen i Tom, som inte var sen att spänna ögonen i åklagaren, ännu hårdare och ännu argare.

Tystnad.

Hans advokat reste sig hastigt och drog Tom med sig upp; '-Du har ingenting att komma med, ingenting alls, du vet mycket väl att det kan vara en egen lagligt såld cykel, och att dessutom inte ett enda vittne håller. Nu tänker jag går härifrån med min klient, så kan du höra av dig när du har mer att komma med. Ett rykte räcker inte för att fälla en stackars oskyldig människa'

Tystnad.

Åklagaren såg i tur och ordning på sin assistent, sen på de två vakter som var inne i rummet. Först gick assistenten ut, sedan tog en av vakterna med sig en skrikande advokat ur rummet, medan den andra vakten stod kvar på samma ställe. På något sätt var vakten det mest skrämmande. Han rörde inte en enda min, inte på hela tiden inne i rummet. Tom stängde av öronen, och hörde inte ens vad advokaten flämtande skrek på väg ut ur rummet. I öronvrån kunde han dock senare, när han samlat tankarna, urskilja ett 'rättskandal' och ett 'satans hantlangare'-

Ett ben slog till honom bakifrån på hälarna, han föll handlöst bakåt, och lyckades precis få händerna bakom nacken för att skydda huvudet. Lika snabbt som han föll blev han uppdragen igen - som om han hade blivit nedkastad på en studsmatta, som råkade vara hårdare än genomsnittet. Åklagaren - som nästan garanterat legat inne i armén när han var yngre, hans släta skalle nästan skrek ut 'statens slav' till Tom - hade nu tagit ett fast grepp om hans hals och tryckt upp honom mot väggen. Hans andeträkt hade kännts som en blandning mellan soppåsen därhemma och kanske en död fågel. Men sen var ju Tom inte direkt part i målet, som det så vackert heter.

'-Ditt jävla svin. Du ska inte tro att du kommer undan, men vi kommer inte att låta dig vara fören du sitter bakom galler. Du kanske har gömt undan dina brott ganska bra, tror du, men tids nog kommer vi att få fast dig. Det är inte lönt att du tittar bakom dig, för att vi kommer att vara efter dig, lika bra att du får veta detta. Sen spottade den adrenalinrusande åklagaren honom i ansiktet, och greppet om halsen, som blivit hårdare och hårdare under säkert en halv minut, släppte helt och Tom föll ner till golvet omedelbart. Åklagaren gick och satte sig på sin plats igen och lämnade Tom på golvet. Efter en stunds grubblande reste han sig upp för egen maskin och tog sig ut, omskakad, men bara ytligt lätt skadad. Sen var det alltså över, antagligen bland det konstigaste som inträffat i rättstats-sverige, men han hade varit räddare än någonsin tidigare, och hade ännu inte slutat titta bakom sig. Han var ständigt rädd. En kort stund hade han faktiskt trott att han skulle dö, även om han i efterhand inte var särskillt stolt över den tanken.

Tom öppnade sakta ögonen, men vågade inte resa sig upp. Han misstänkte att hans ben somnat, precis som han själv nyss var nära att göra. Efter en stunds grubblande reste han sig försiktigt upp. Ett ben hade somnat ordentligt, det andra började bli piggt. Han försökte stödja sig på det snarkande benet, utan att lyckas. Han visste dock, att efter ett par försök skulle han få kontakt med sin sovande kamrat och gå som folk igen. Han vaggade fram. Det var dags nu. Dags att göra det som de andra säkerligen ville vara med på, men som han själv trodde var bäst att han gjorde själv. Ensam. Som han varit i hela sitt liv.

Han kände på spaden, nu var även den varm - som om den legat i ugnen ett tag, men inte tillräckligt länge för att bli het. Han tryckte den bakåt något, men det hände ingenting. Han tryckte lite till och trodde att någonting hände, tryckte ännu mer och nu hände definitivt något. Den rörde på sig, inte mycket, men den rörde sig. Han lät spaden stå i det läget han kämpat så för att få den i, och böjde sig ner för att titta närmare på luckan. Det tog honom en liten stund innan han upptäckte vad felet var. Han hade kört ner spaden i fel springa, och där han trodde att den skulle gå upp, blev det nu bara en liten utåtbuktning. Troligtvis förhindrade gånggärnen vidare framgångar. Medan Tom suckade vred han försiktigt huvudet och slängde en blick bakom sig. Han kunde inte bedömma om det var för att se om någon stod och såg hans misslyckande, eller för att se om någon av hans vänner var på väg ner för att ta reda på vad han sysslade med.

Han drog upp spaden och lät den glida (okej, han bankade ett tag tills den faktiskt gled ner, erkände han för sig själv) ner i springan på andra sidan, den han trodde var den rätta. Han tog sats och gav spaden en rejäl smäll på käften. Tydligen var det tillräckligt mycket kraft för att luckan skulle släppa greppet om spaden. Men med ett tydligt klingande träffade den någonting när den gled ner. Det tog det tvärstopp. När spaden gled ner tappade Tom hammaren i marken med en duns. Medan han slog till myggan, som envist hade bitit sig fast i nacken, bad han till den gud han inte trodde på, för att de andra inte hört dunsen och böjde sig därefter för att plocka upp hammaren. Den kändes tyngre och tyngre för varje minut, han började redan känna sig trött. Tom måttade först ett lätt slag mot handtaget på spaden - antagligen för att han tänkt följa upp slaget med många likadan lätta slag - sen ångrade han sig och gav den ett slag, med alla sina krafter, varpå spaden, med ett krak, gled igenom helt och hållet till andra sidan, och det kändes som att ett av dagens delmål var uppnådda och han slappnade av något. Han drog upp spaden lite till och böjde den sedan bakåt. Luckan gav med sig med en gång och gled upp med ett hjärtskärande knirr (han erkände - återigen för sig själv - att han överdrev, men han var heller inte så förtjust i knirrande ting).

Toms ansikte var fårat och rynkigt, dels av svetten, dels av solbrännan, men det var rynkigt, trots hans låga ålder. Han såg både tio och kanske tjugo år äldre ut, än vad han egentligen var. I samma ögonblick som luckan gled upp och all den (såg det ut som) kokande ångan träffade honom i ansiktet och han tittade ner i hålet, ryggade han tillbaka nästan två meter och såg trettio år äldre ut.


Kapitel 5
Tisdag, 20 mars 2012
London, Storbritannien
Jon Rytter tittade nervöst på sin tyske kollegas armklocka. Tre minuter över fyra. Det borde vara dags för det där mötet nu. För inte så länge sedan hade man kallat ett sånt här europa-möte för krismöte, men numera kallade man det bara 'möte'. Han tittade på sina kollegor, dem vars länder fortfarande existerade. Den tyske premiärministern satt och lekte med sin penna, samtidigt som hennes tunga hoppade omkring i munnen på något bessynnerligt sätt. Norrmannen på andra sidan bordet hade märkliga blinkningar med ögat och ryckningar i läpparna medan dansken mest satt och svettades. Han kunde också se den polska, skottska, finska, holländska, och ryska ledarna. Plus ett par till han inte kände till. Många hade naturligtvis inte kommit, men dem flesta återståe

Författare:

Publicerat

Dela: